Och solen skiner…

Vi åkte aldrig ut till havet

IMG_1176Jag somnar inte på natten och sen så småningom när jag ändå sovit ett tag så går det inte att gå upp. Nu ska jag byta handdukar och lakan och bädda åt mig i soffan. I eftermiddag ska jag hämta Gabriella och sen förvandlas livet till en Gabriellahelg. Dessutom inklusive kalas… Det blir nog bra, det brukar bli bra. Men det är före och efter som kan vara katastrof. Då när ingen ser vilket liv vi egentligen lever. Och det kanske är bra. Jag vill inte hänga ut oss till allmän beskådning; människor som ser ut som fågelholkar och tycker en massa. Jag behöver inte andras tyckande. Faktiskt. Även om det är välmenat.

Solen skiner och allt är så vackert. Min man har fått trädgårdsryck! Han jobbar så mycket; snickrar bräder till altanen, kör med röjsågen, krattar upp gräset och allt han har sågat ner. Det är så bra. Jag hade velat rensat på altanen, alla maskrosblad och bröte. Jag känner egentligen inga samvetskval när det gäller honom för jag har gjort mitt förut när jag hade ork. Men vad ska jag säga till andra? Han jobbar och sliter och jag skriver?

Men som sagt jag har verkligen gjort mitt under alla år och så även i år. Så jag har faktiskt inte några samvetskval.

Nu skulle jag vilja sitta där ute och se på allt vackert som finns i livet. Jag skulle faktiskt behöva det, eftersom jag tänker helt andra tankar på natten.

Jag har liksom ont. En smärta som inte går att beskriva.IMG_1195

Och solen skiner… det gör också ont. Så vackert och så elakt på nåt sätt. Som att den ska jävlas med mig.

Jag vill åka på nån form av retreat fast i mitt eget hem. Sätta mig i bilen och åka ett varv runt sjön och sen komma hem till ett tomt hus igen. Som sista veckan i juli, då livet kändes som mitt eget. Fast kaninen blev sjuk och sen skulle vi träffa Lille W. Det sistnämnda var kanske inte den veckan förresten, men veckan därpå. Allt som ska göras under sommaren står mig upp till halsen till slut. Jag har ett stort behov av att tanka ensamhet. När kommer den tiden igen?

Jag har det så bra. En underbar man, världens bästa barn, härliga små djur, ett vackert hus & utsikt. Det finns så mycket i livet att glädjas åt. Därför får jag skuldkänslor när allt blir svart. För det blir det. I alla fall.

Och varje gång den stora tröttheten kommer så tänker jag FAN I HELVETES JÄVLA SKIT!

Och jag dras ner i mörkret. Det är ingen lathet. Jag kämpar så inåt helvete!

Men jag behöver få vila lite.

IMG_1203

2 tankar om “Och solen skiner…

  1. K skriver:

    Förstår hur du menar, trots att man vet vad mycket man har att vara tacksam över. Hur lyckligt lottad man är och verkligen försöker pränta in det i sitt huvud. Trots det kan mörkret komma och sluka hela ens inre. Hoppas du kan tanka kraft från den vackra miljö du bor i. Få egentid under dina promenader. Fast ibland hittar man ingen glädje i det heller och orken räcker inte till. Har ingen smart lösning men du får en stor kram i samförstånd. ❤

  2. Polär Marielle skriver:

    Det är skönt att bara veta att nån förstår, några smarta lösningar tror jag inte finns egentligen. Men skönt med dina ord. Väldigt skönt faktiskt!
    Många kramar! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s