Ibland finner man sig inte i stunden.

”Men varför har du varit så emot det?” (Peters segelbåt)

Ibland finner man sig inte i stunden. Vad skulle jag svara? Typ: Det är ett nytt intresse han har. Det håller på ett tag och sen kommer ett nytt. Det finns jättemycket att göra på huset, och vi har inga pengar.

En mening som inte gäller längre. Eftersom jag faktiskt tyckte om det. Att segla. Fast ändå… jo till viss del gäller den där meningen. Eller kanske helt. Men jag tyckte om det. Jag kan inte anklaga eller ens beklaga mig för nåt som jag tyckte var jättehärligt.

Jag tror att jag var avundsjuk faktiskt, när han köpte segelbåten. Ännu ett nytt intresse. Och han skulle vara borta länge. Det är inte som att ta Askeladden ut på våran lilla sjö. En segelbåt tar mycket tid. Det jag är mest avundsjuk på är pengarna. Jag kan inte hjälpa det. Vi kör fram och tillbaka till våra jobb. Han har råd med en segelbåt. Han har till och med ett Afrikakonto.

Skulle ni förstå om han helt sonika drog ifrån mig och alla förpliktelser till Afrika? Här skulle jag sitta utan pengar med ett hus som behöver renoveras på alla möjliga ställen. Och jag skulle ha allt ansvar för Gabriella. Det har jag ju redan, men det skulle bli så tydligt om han reste. Han skulle aldrig ens kunna hjälpa till.

Men i den verklighet som jag lever, så skulle han faktiskt kunna göra det. Och om jag skulle hindra honom… så skulle han inte älska mig längre. Jag kan inte göra det. Jag kan inte hindra honom. En dag kommer han att åka till Afrika. Utan mig för jag vill inte följa med.

Det finns inget sånt ”vi”. Inget ”Nu har vi såpass mycket pengar, ska vi åka till Afrika, det vore väl häftigt?”…. ”Nej, det är väl bättre att åka på charterresa till Kreta?” … ”Nä jag skulle vilja uppleva nåt speciellt, inte bara en charterresa.” … ”Men Frankrike har vi ju båda pratat om länge?”

Det kanske är i min fantasi att nån familj ens tänker så… Alla kanske har en karl som sparar egna pengar på ett konto för att så småningom kunna åka till Afrika… eller Maldiverna… eller köpa en segelbåt?

När barna var små och Gabriella som ”värst” i sin autism. Stora utbrott varje dag; saker som flög, möbler som sparkades sönder, lillebror som buttades omkull… Så åkte han till Nepal. Två gånger åkte han dit. Den ena gången var jag höggravid. Han kom hem med kycklingbakterier och vi fick inte bo ihop. Jag skulle föda barn.

Han kommer att få segla vart han vill. Han kommer att få åka till Afrika. Jag kommer inte att hindra honom faktiskt. Han måste få göra det han vill med sitt liv. Jag skulle inte kunna leva med tanken att jag skulle ha stoppat honom.

Jag får följa med om jag vill.

Eller så kan jag åka till min syster i Brasilien om jag vill. Men jag tror inte han vill följa med. Och jag vill inte åka själv. Och vem ansvarar för Gabriella när jag är där? Ja hon har personal, men det är inte tillräckligt på nåt sätt.

Nästa helg är det konferens på Värmdö. Jag åker inte, för förra året blev jag rejält sjuk efter det. Inte utav det, men det blev liksom droppen på nåt sätt. Så jag åker inte.

Jag åker inte för jag har en jävla sjukdom! Jag är avundsjuk på alla människor som inte är bipolära. Alla därute som kan leva ett vettigt liv. Alla dessa ”lagommänniskor”.

Det är så mycket jag vill. Men jag känner mig fastlåst på nåt vis. En dotter som kräver så mycket. Som har svårigheter med kommunikation och perception. Vilka vackra ord va´? Vad det kan innebära? I morrn ska vi till neurologen. Jag är så nervös. För det kan gå totalt åt skogen! En dotter som inte kan gå som andra. Och inte tänker i såna banor som andra 26-åringar.

Det är en sorg. Ingen kan påstå nåt annat.

Min man köpte en segelbåt. I torsdags kväll exploderade jag fullständigt när han tjatade om att jag skulle följa med och segla.

Jag tyckte det var jättehäftigt. Nästan som en slags kärlek. Att sitta där och se allt det vackra. Underbart.

Jag skriver detta för att ni ändå kanske ska förstå att min explosion var äkta. Inte nåt som jag ångrade.

Jag tror att jag kommer att följa med på segelbåten många gånger. Jag har ändrat uppfattning. Min totala fobi för vatten och båt är överbryggd. Antingen helt eller nästan i alla fall.

Jag kommer inte att följa med till Afrika.

2 tankar om “Ibland finner man sig inte i stunden.

  1. S skriver:

    Olika par gör hemskt olika när det gäller pengar. Vi blandar friskt. Visserligen har vi varsitt konto som pensionen kommer in på, och varsitt sparkonto, men det är inget vi håller på och vi har tillgång till varandras sparkonton. Om någon vill köpa något större eller resa någonstans så diskuterar vi det, det är sällan det blir nej för oftast är det inte jättesaker vi vill.

    Jag förstår att du exploderade och jag förstår att du tyckte det var häftigt att segla. Det ena utesluter inte det andra.

    Kram! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s