Sorg och desperation

Idag är en sån där dag som jag gråter. Samtidigt är jag hur uppvarvad som helst. Allt kan gå totalt åt helvete.

IMG_1291

När vi satt och åt, min man och jag, så började jag redogöra för neurologbesöket jag gjorde med Gabriella. Allt kom så nära. Hennes smärta, hennes motoriska svårigheter… att man aldrig ska ha för höga förhoppningar. Hon kommer aldrig att bli frisk. Jag har nog inte trott det heller, men ändå… Att inse, att få läkarens förklaringar, bekräftelse på att det är som det är. Så här är det när man har den sjukdom som Gabriella har. Tunnfiberneuropati. Vi behöver inte gå omkring och tänka att det kanske ändå är nån form av tics. För det är inte det. Hon blir aldrig frisk.

Men vi fick också bekräftelse på att hon måste träna. Kanske inte bara gå utan även röra andra delar av kroppen. Som person med autism kan man inte riktigt använda sig av att någon säger att hon ska röra sig ibland och genom att röra lite på armar och ben, vicka lite på tårna o.s.v Det räcker inte. Hon måste veta NÄR (inte ibland) och det där att röra lite… Vad är lite? Och exakt vilka kroppsdelar måste hon röra på och HUR?

Neurologen bekräftade att detta var viktigt. Att vi borde ha kontakt med sjukgymnast. Och att hon ska simma så mycket som möjligt.

Och om man mår psykiskt dåligt så rör man sig mindre, och om man rör sig mindre så mår man psykiskt dåligt. Ja det där skriver ju God Man i sitt mejl också. Men det andra? Sjukgymnastkontakt och badandet? Det har dom nästan plockat bort!

Jag tänker. Förstås. Om jag ramlar och nån gör mig ilsken så kommer jag upp. Och jävlar i havet vad jag kommer upp!!! Då är jag inte att leka med… och snart knackar manin på dörren. Varför händer detta? Jag orkar ju inte! Jag skrev ju ett brev om att jag inte orkar!

Men okej…. simningen…. ingen kan förbjuda; det säger både överförmyndaren i kommunen och alla andra. Man kan inte förbjuda ett intresse. Det ska uppmuntras eftersom det är bra för hennes sjuka kropp. En slags medicin.

Sjukgymnastkontakten… jag ska ringa. Och kanske det finns möjlighet för henne att kunna simma året om. Kanske i nån pensionärsgrupp då det är lugnt. När jag var sjukskriven för många år sen så siimmade jag på ett badhus när det var pensionärer där. Det var jättemysigt, dämpad belysning och små ljus på kanten av bassängen.

Och gymmet. Jag känner killen i staden som äger gymmet. Men jag har hela tiden sagt att nån annan än jag ska kolla det där. Det enda dom har konstaterat är att det spelas för hög musik där.

Jag vill ju inte göra allt. Jag vill ju släppa taget! Nu måste jag kanske ändå…

Och så finns det en spelförening i staden, som hon skulle kunna vara med i. Men boendechefen sa för en tid sen att hon hade kollat på internet och inte hittat. JAMEN kolla igen då! Ta reda på mera! Nej, och Peter hittade det direkt. Med telefonnummer och allt.

Ja vad kan man mera göra?

Jo en sak… Skriva upp det och ge till chef och säga Hur löser ni det här? Hon har rätt till detta och hur löser ni detta?

Det var ju det jag trodde man hade en God Man till. Men så var det inte. Visst kan jag skriva upp dessa saker och be henne kolla det, men… efter detta vet jag inte om jag vill det. Jag vet liksom inte om det är värt det… Bättre att göra det själv. Slita ut mig ännu mera. Få mig en smocka, resa mig och spinna upp i taket.

Att vara bipolär, antingen ena polen eller den andra. Varför? Varför i helvete???

Ibland tänker jag att mina maniska tillstånd är bra. Det är då jag strider och saker blir gjorda. Men vad händer sen? Och varför kan jag inte få vara rädd om mig?

 

2 tankar om “Sorg och desperation

  1. isabella skriver:

    Vad jobbigt det är för dig. Hoppas verkligen att det löser sig för dig. Och att du inte hamnar i en mani. Sköt om dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s