”Det ska vi väl inte våga tro”

”Det kan bli sämre och det kan bli bättre, men det ska vi väl inte våga tro.”

Jag sitter på en sten vid sjön med fötterna i vattnet. Solkatten ligger bredvid mig. Jag kastar pinnar åt fiskarna, men lyckas inte lura en enda av dom. Solen skiner och vattnet är stilla. En av de vackraste dagarna denna sommar. Augusti som jag brukar tycka om.

Men jag gråter. Hejdlöst. Tårarna bara rinner nerför kinderna. Jag skulle vilja sparka sönder hennes jävla rullstol. Jag skulle vilja börja om från början, när hon var liten, när hon föddes och låg vid mitt bröst.

Jag har ju vetat i flera år nu. Det är ju ingen nyhet. Kanske andra har en mera jämn ork. Ett jävlar anamma hela tiden liksom. Jag skulle önska att jag hade det. Men ibland har jag ingen ork. Jag vet inte hur livet ska gå vidare då.

Det finns människor som inte vill vara utan sin bipolaritet. Men det vill jag. Det finns människor som tycker att deras funktionshindrade barn är en gudagåva. Ja det tycker väl jag med i och för sig. Men deras funktionshinder är liksom i vägen för livet.

I alla fall så gråter jag över det. Över hennes smärta och utsatthet. Över att jag måste finnas jämt eftersom andra kör över henne. Det gör mig arg. Herregud fatta att hon är en vuxen människa och inte ett trilskande barn.

Grannen klipper gräset. Himlen är blå. Vattnet är stilla. Jag har gått i mina våta sandaler till vårt hus. Jag borde vara ute, men vem bestämmer det? Jag går in och sätter mig i soffan och fortsätter att gråta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s