Vem kan ge mig svar…?

Nu ska jag skrika ut lite ångest som jag har. Från min verklighet…

Ibland säger folk till mig att jag kan för mycket. Att det är jobbigt för mig för att jag är så duktig på autism. Att jag måste försöka låta saker vara.

Men det är inte jag som kan för mycket. Det är för att ingen kan mer. Det kan låta besserwisseraktigt men det är inte så jag menar. Jag skulle vilja träffa nån som säger: ”Så här är det. Gör så här!” Men det finns ingen sån.

På psykiatrin sitter dom som förvånade fågelholkar. ”Vi provar den här medicinen och funkar inte den så  tar vi den där.”

På vuxenhabiliteringen säger dom ”Vi kan inte sånt, det är psykiatrins bord. Förresten så har vi inte ens nån läkare.”

Vårdcentralen kan förstås ingenting. Vi var hos en en gång som var hårig som en chimpans och inte fick ta på min tjej överhuvudtaget. Han såg ut som om han sett ett UFO. Han hade nog aldrig sett en med hörselkåpor, mössa och solglasögon… det har jag kanske inte heller. Dessutom sittandes i rullstol. Han tyckte nog att hennes mamma var knäpp som lät henne se ut så där. Och till råga på allt öppnade hon munnen och kunde PRATA!

Nej som sagt så skulle jag vilja träffa nån expert som kan mer än mig och talar om hur jag ska tänka och hur jag ska bemöta min tjej.

Men det verkar inte finnas nån. Det är psykiatriska mediciner som gäller… och lite gissningar. Jag vill inte ha några gissningar från varken läkare eller allmänheten. Jag vill ha svar från experter!

6 tankar om “Vem kan ge mig svar…?

  1. isabella skriver:

    Jag förstår precis vad du menar. Det är en ständig kamp att få rätt vård, speciellt i din dotters fall. Sköt om dig!

  2. S skriver:

    Finns det alls möjlighet till en second opinon? Tips från personer på nätet med erfarenhet av bra läkare?

    Gäller det ens barn blir det liksom större än om det gäller en själv…

    Stor kram! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Jag skrev ett långt svar som förstås försvann… 😦
      Men jag gör ett nytt försök…
      Jag ska på anhörigstöd i morron och hoppas innerligt att det känns bättre efteråt.
      Hon har haft en bra läkare förut som jag kanske skulle kunna kontakta. Det är ju inte alls säkert att det går men man kan kanske ändå försöka.
      För övrigt känner jag mig väldigt trött idag. Som om luften gått ur. Jag är så rädd och samtidigt helt slut. Men det känns som om livet inte har ett dugg med mig att göra längre. Det viktiga är HON. Och jag får som vanligt inte plats. Det enda jag måste är att kämpa och jag vill lägga mig n er i och skita i allt istället. Jag kämpar liksom på övertid…
      Kram!

      • S skriver:

        Jag ska hålla tummar och tår för att det blir bra imorgon, och att du klarar att berätta lite om hur svårt du faktiskt har det nu.

        Kram! ❤

      • Polär Marielle skriver:

        Tack! Just nu känner jag mig så rörig i skallen. Skulle nästan ha behövt nån med mig. Nån som verkligen förstår hur jävligt allt är. Men men… som duj säger så hänger det på att jag klarar att berätta hur svårt det verkligen är, och det kanske bara är jag som kan det. Det jävliga är att det är två som lyssnar. Eller så är det bra – jag vet inte. Huvudsaken är ju att det är nån…
        Tack ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s