Banden mellan G och mig

IMG_1621Idag är det fågelskådning som står på schemat. Vi skulle ha gjort det då när G var hos oss den där veckan som hon mådde så himla dåligt. Det blev inget då eftersom hon blev så himla förkyld. Så nu är det dags.

En tanke slår mig och slog mig faktiskt redan igår… Personal och God man har sagt att hon aldrig vill nånting. Jag har blivit frågande och nästan förbannad när dom sagt så. Hur gör dom? Hur lyckas dom få henne att inte vilja? Konstig formulering, men jag blir halvt utsliten av allt hon vill… Och så får jag höra att jag ska släppa taget. Hur ska jag kunna göra det? Ska jag gå med på att min älskade dotter blir sittande i sin stuga och inte tar sig nånvart…

Inget att älta längre kanske. Igår hade vi scrapbookingdag. Jag var hos henne och vi scrappade i hennes lilla kök. Sen åkte jag till röntgen för att röntga mina lungor. Jag fick jätteont i helgen igen och kunde knappt andas. Men jag tror inte att det är lungorna, jag tror att det är nån muskel. Jaja.

Idag ska vi ut på fågelskådning. I morrn ska vi till ett shoppingcenter ihop med Peter som är ledig från sitt jobb. På torsdag ska G träffa sin ”assistent” och på eftermiddagen till sin samtalskontakt på psykiatrin. På fredagen kommer hon hit och förhoppningsvis även kusin samt lillebror. Det är inte värt att hoppas för mycket.

Aldrig vill nåt? Vilka möjligheter har hon?

Jag ältar kanske, men jag lämnade hem henne i slutet av sommaren och jag bad om hjälp för minIMG_1625 älskade deprimerade tjej. Jag ville ett fåtal saker; mer personaltid för bad och spela spel i hennes stuga. Jag önskade att God Man kanske kunde söka nån mer kontaktperson eller alla fall göra NÅNTING för att min dotter skulle må bättre. Ställa krav.

Istället blev det krav som var tänkta att ställas på min dotter. Hon skulle inte få veta vad vi pratade om, tyckte GM och hon skulle inte tillåtas välja bort saker som hon inte var intresserad av och hon skulle inte tillåtas sortera bort andra brukare som bor på boendet. Hon skulle inte heller få simma långt ut i vattnet och om hon inte gjorde som dom sa så skulle hon inte få simma alls.

Vilken tur att hon har en stridande morsa! Som har sprungit på möten och blivit mer och mer uppskruvad! Det senaste mötet var med Gabriellas läkare och samtalskontakt. Där jag starkt förklarade hur hennes fantasiutveckling var funtad. Jag skulle vilja skriva ner det där faktiskt. Jag tror fortfarande på mina ord.

Men jag vet inte hur man ska se mina hypomana skov och att vara mamma till en tjej med Autism.

Antingen är min hypomana ådra bra för att kunna strida så mitt älskade barn får det hon behöver.

Eller så är detta föräldraskap nästan förödande för min bipolaritet.

Inget av ovan  meningar kan väljas eller väljas bort. Dom bara finns där. Och det finns inga piller i IMG_1629världen som kan bota det där…

När jag kom till jobbet i torsdags och pratade med en av mina kollegor så sa hon att hon trodde att om man äter mediciner för bipolaritet så skulle symtomen vara borta och man skulle kunna leva som frisk.

Ja det är kanske så för en del. Kanske för många, vad vet jag… Men inte för mig. This is my life. And I have to live it as it is….

Det här kanske var ett snurrigt inlägg. Men skönt att få skriva av sig. Det blir mer sånt. Jag ska försöka i alla fall. Jag behöver det.

Nu är det dags att packa ryggsäck med kikare och fågelbok!

Förlåt

Förlåt mig världen. Du stora riktigt otäcka. Oändliga. Du som gör det svart om natten. Ja nu för tiden till och med på sena eftermiddagen.

Förlåt mig alla vackra löv och torra grenar. Förlåt för att jag inte vandrar på en stig av hård jord. Förlåt för att jag inte alltid är tacksam. Jag har ju så mycket omkring mig som jag älskar. Och förlåt för att jag ibland hatar mig själv, till och med äcklas.

Förlåt mig. Jag borde le mera. Och visa kärlek till min man oftare. Jag borde inte säga så mycket hårda ord. Men…

Förlåt för att jag skrattar så fånigt. Flamsigt. Förlåt för att jag inte är seriös. Förlåt för att jag egentligen är en idiot. Förlåt för att jag kanske har ADHD. Förlåt kära kurator på psykiatrin, för att jag är så konstig. Förlåt för att du inte förstår dig på mig. Förlåt för att jag inte alltid har svar på dina frågor. Jag ska inte störa dig mera. Förlåt för att jag gjorde ett jäkla dumt försök till. Jag var på anhörigstöd hos dig och min dotters samtalskontakt. Jag ville träffas mera, få prata mera, jag tyckte inte att en timme räckte. Så jag gjorde ett försök till. Jag bokade en tid med dig. Förlåt mig kära kurator, det var så jävla dumt.

Och förlåt kära livet. Nu kommer min man hem och han tror att jag sexchattar. Det gör jag inte längre. Förlåt att jag en gång för flera år sen gjorde det. Jag har ingen kontakt med den mannen längre. Snälla snälla kan du nångång sluta förebrå mig….

Och förlåt mig jorden för att jag inte tar in posten och inte går långa promenader. Förlåt för att jag är så dålig på att uppfostra mina djur. För att Solkatten går på bordet, och för att Ballebuskaninen springer och gömmer sig när vi ska klippa klorna på honom.

Förlåt för att jag är bipolär. Så jävla dumt. Vilket påhitt! Jag gråter på jobbet och tänker att jag är en dålig skit. Och jag gråter för att jag inte orkar. Jag lider om natten när jag borde sova. Ibland kvider jag och rullar ihop mig till en boll.

Förlåt mig för att jag inte…. är normal. Och förlåt för att jag inte städar bättre och oftare. Förlåt för att jag inte är den bullbakande bondfrun som jag skulle vilja vara.

 

Plankan i huvet om ett kalas

Ibland är det som att man får en planka i huvudet eller nåt. Måste avreagera mig nånstans så jag gör det här. Min mamma fyller 80 år i december och vill inte ha nåt stort kalas utan bara barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Så nu har vi haft en chatt om present och kalas. I ett tidigt skede blev det bestämt att hon skulle få pengar i present. Jag tycker alltid att pengar är en tråkig present så jag tyckte att vi skulle göra nånting roligt. Hon har ibland gjort halsband till oss när vi fyllt jämt där hon knutit in guldtior, jag tänkte vi kunde göra nåt liknande fast med hundralappar, eller nån kartong med olika fack där det står eller är en bild eller nåt kul om vad man kan ha pengarna till, t.ex. ett fack för värme, ett för kläder, ett för godis osv sånt som hon behöver och tycker om.

Men i vår familj är det jag som är yngst av barnen och därmed känns det som om mina idéer aldrig räknas riktigt. Så jag fick ju skit av min äldsta storasyster som skickade ett meddelande i chatten om att ”Vad är det för fel på er? Lämna pengar till Annie! Köp egna blommor och kort om ni vill! Jösses!”

Tack. Det känns som om vissa människor inte fattar att andra kan bli ledsna. Jag tänker inte komma med en enda idé i den där chatten nåt mer. Jag lämnar pengarna som hon inte vill ha egentligen, men förstås kommer att sitta och se glad ut för. Dessutom hatar jag kalas med mina systrar och släkten på den sidan. Så det är inget jag ser framemot alls.

😦

När den stora tröttheten rullar in

IMG_1581Nu har jag jobbat i två dagar. Torsdag och fredag. Torsdagar brukar vara min långdag då jag börjar 8 och slutar kvart i fem på em (16.45). Jag tog det dock lugnt och åkte till Gabriella först för att hämta två böcker som jag lånat ut till boendepersonalen. Jag trodde att dom skulle pracka på mig hela plastbacken med böcker och säga att dom minsann inte skulle läsa det där, men det gjorde dom inte. Tjejen som följde med mig till kontoret där dom ställt backen sa att dom inte hunnit sätta sig in i det än. Det gav hopp, för det kan ju innebära att dom faktiskt har tänkt titta på det.

Jag tog böckerna och så gick jag in till G en liten stund och sa hej. Hon hade annat att göra så det var bara att åka för min del. Sånt gillar jag. Lite lustigt, men om hon säger till mig att jag ska åka därifrån så ääääär det ett gott betyg eller vad man ska säga. Det betyder att hon är självständig och att hennes stuga är hennes hem 🙂

Men men…. i dessa tider som råder nu, så är jag aldrig säker på nånting. Jag vet inte när nästa utbrott mot personal sker, jag vet inte hur dom bemöter det och jag vet inte vad som händer alls egentligen. Kommer nån att ringa mig eller ska dom vara sturska och klara sig själva. Eller…. ringer dom hellre till God Man eller till polis som kontaktar läkare som LPTar? Jag törs inte lita på nån. Tyvärr.

Men från alla dessa hysteriska tankar, från den frustrerande hypomanin, alla vakna nätter, alla korsord, den spirrande hjärnan med pingpongdiskussioner inuti, och den hypomana jag som springer från det ena mötet till det andra och drar långa krokiga hypomana berättelser och teorier om fantasins utveckling till hennes läkare och samtalskontakten. Från denna driftiga, högljudda, halvspringande kvinna så kom så småningom en helt annan kvinna. En lort, en trött sten som släpar omkring i lera, IMG_1595geggamojja, klister. Och som bara vill en enda sak: Sova!

I går var jag så trött mellan varven på jobbet så jag grät. Ingen såg. Och när vi hade möte med en personalgrupp så fungerade jag förstås. Men inte i övrigt.

Idag fredag har jag nog inte gråtit, men jag är så trött! Inga möten utan bara försöka få ordning på allt. Skriva i kapp anteckningar, brev, boka nya besök, boka olika konferansrum, planera. Jag hade velat städa rummet faktiskt. Det brukar kännas bättre då, men det gick inte. Det kändes som om allt bara anföll mig. Det var grejer överallt. Jag insåg att jag inte skulle komma nånvart om jag började, så jag struntade i allt och slutade tidigare istället. Huvudet var en tom ballong och jag kunde verkligen inte handla, så jag ringde och bad Peter.

Jag vet att ingen kan förstå hur jag har det. Men när nån tycker att jag är lat eller vill slippa undan på nåt vis, så blir jag så ledsen. Peter är ingen idé att bråka med, men han sa ok till att handla i alla fall, så det var ju bra.

Nu är det helg…. Peter och Gabriella ska vara med i ett spelsällskap i morrn. Jag hoppas så innerligt att det går bra. Snälla gode gud ❤

Nästa vecka ska jag vara lite ledig och tillsammans med henne. Det passar bra. Jag ska jobba i slutet av veckan då igen: torsdag och kanske fredag. Fredagen är dock lite speciell. Barnas kusin Fia som bor i Stockholm kanske kommer då tillsammans med sin pojkvän. Fia är ett år äldre än Gabriella och som yngre var dom bästisar. Men åren går och man glider isär. Tyvärr. För G är fortfarande Fia väldigt viktig, och när hon inte hört av sig på väldigt länge så känns det ju inte kul. Nu hoppas jag innerligt att dom kommer! Och kanske även Andreas kommer och hälsar på. Just nu är han utomlands och vaktar IMG_1592flygplan för Natoflygningar. Spännande och hoppas allt går bra. Det gör det förstås!

Och så har vi ju gårdagens stora händelse!

Jag har blivit gammelmoster igen! Min ena systerson har fått en liten flicka. Jag har ju bara sett henne på bild än så länge. En liten tutta med mulliga kinder. ❤ Så söt!

Nej kära vänner, nu ska jag faktiskt krypa ner under täcket och bara få vara…

Jag vill inte vara Bipolär…

IMG_1564

Det finns så mycket att skriva om. Men just nu fixar jag lite med föreningen som jag sitter i styrelsen för. Vi ska ha cafékväll i morrn och jag försöker att sprida info om att det är. Jag har varit klantig när det gäller detta. Gabriella och jag själv har upptagit hela mig senaste månaden.

Och jag brakade in i en hypomani. Efter att ha levt i fullständig katastrof när det gällde Gabriella så satt jag plötsligt vid köksbordet och kände mig lycklig. Visst är det konstigt?? Jag fattar ingenting nu i efterhand… hur gick det till? Surret i hjärnan – pingpongtankarna – är inte helt okej än. Men dessutom blev det ett fall av det. Det är ju inte konstigt alls. Inte ett dugg.

I dag är sista dagen på min sjukskrivning. I morrn tänker jag börja jobba. Men jag är fruktansvärt trött. Och ledsen. Hela min kropp är som en stor klump som knappt går att dra upp från golvet.

Men jag ska jobba jag ska jobba jag ska jobba jag ska jobba…

Så är det bara…

För övrigt borde jag skriva om att bilen är sönder och om allt ska lagas så kostar det 28 000. Fattar ni? Nej… Så jag gick till Mio Möbler och kollade ut en serie möbler jag vill köpa och sen åkte jag till Konsum och manihandlade godis, fikabröd, drycker… och så grönsaker till Ballebuskaninen och ja det var ju fruktansvärt onödigt. Med fikat i alla fall. Vem ska äta upp allt det där? När jag stod i kassakön och väntade, så började paniken förstås. Bultande hjärta och huvud som blixtrade. Men jag kom igenom. Och här sitter jag nu med allt. Bara att börja maniäta…

Och putsa fönster. Jag tror att Peter tycker att jag är lat. Å andra sidan hjälpte jag honom med båten i lördags och så är det jag som ordnar allt kring Gabriella. Allt. Och när jag säger nåt så säger han att det ju är jag som är proffs på sånt där. Ja tack för komplimangen… eller inte.

Igår var jag hos min gamla kurator igen. I hopp om att allt skulle kännas bättre. Men nej. Jag fick en ny tid, som jag sen ringde och avbokade.

Kära vänner jag är så trött. Och ledsen. Det finns dom som lever ett annat liv. Dom  har gått miste om mina erfarenheter. Men jag vill inte vara Bipolär.

IMG_1559

 

 

Gabriellas panik

IMG_0008Jag försöker räkna hur många och vilka som finns runt Gabriella, som faktiskt kan ta ett ansvar när jag inte orkar. För jag känner att orken tynar. Det uppstressade hypomana kanske är på bortgång, fast jag vet ju inte. Men det känns inte lika närvarande och ”på” hela tiden. Jag har långa stunder på dagarna som är lugnare. Alltså inuti. Jag kan känna mig bekymrad över saker och ting, men på ett normalt sätt. Nu menar inte jag att det är så hela tiden, för det maniska surret i hjärnan finns kvar stor del också, men inte lika mycket.

Tyvärr är ju inte bekymren mindre för det. Jag tycker visserligen att det känts som om Gabriella varit stabilare. Hon har haft en klarare och tydligare röst och inte lika mycket tics. Men tvångstankarna finns där och panikångesten. Och ensamheten.

Saker skulle kunna fungera bättre på boendet. Och jag skulle kunna vara en argsint ”hagga” och ringa och skälla på dom. Jag vet inte vart det tog vägen riktigt. Det här stridandet, min envishet, mitt mod att säga ifrån. Min ork.

2011, på våren, satte en mani in. Den kom faktiskt pga en del händelser som var fruktansvärt jobbiga. Allt snurrade ihop sig och blev så småningom helt fel. Men först… blev allting väldigt rätt. Jag stred för min dotters rättigheter – ett maniskt, frenetiskt kämpande och allt blev helt rätt. Så bra. Men mitt i allt det där fick jag ett brev från stadens verksamhetschef för gruppboendena, om att jag inte fick ha kontakt med boendepersonalen. Jag lät det ju inte vara så förstås utan tog kontakt med jurist osv. Självklart fick jag rätt till slut. Det är ju den Marielle jag är, den som strider och får rätt…IMG_0077

Men trots allt så tog stridens hetta en ork ifrån mig. Jag orkar inte längre kämpa på samma sätt. Jag klarar inte riktigt att stövla in på boendet och kräva saker av personalen eller ringa och vara ilsken när saker inte blir som det borde.

Jag är inte så stark som man kan tro. Faktiskt.

Om vi hoppar tillbaka till nutid, så finns det saker som inte är bra. Vi bestämde på ett möte med mig, två personal och deras chef att de skulle göra visuellt planering med henne varje dag och göra seriesamtal när saker behöver förklaras. Ja ungefär vad jag sa för 7 år sen när hon flyttade dit. Och nu går det inte alltid att få till i alla fall… G ringer till mig och talar om att de glömt planeringen. Och tydligen ligger stora ansvaret på henne. Jag tycker inte att det ska vara så. Det är ju dom som är personal och det är hon som har funktionshindret. I förrgår ringde hon i panik. Hon och personal har bestämt att de ska ha telefonkontakt vid 10-tiden, hon ska ringa dom och om hon missar så ska dom ringa henne. I alla fall så – i förrgår – så hade hon ringt personalen som uppgjort, men ingen svarade. Paniken belägrade sig. Hon ringde och ringde och ingen svarade. Och hon var inte bara rädd och ensam för sin egen del utan även rädd att det hade hänt dom nåt. Vi pratade länge. Och paniken började dana ut. Så vi avslutade och hon gick och tryckte på larmknappen, varpå den personal som jobbade kom rusande förstås. Han hade inte hört telefonen. Den kanske var urladdad eller låg på nåt ställe där den inte hördes ifrån. Han hade suttit och kollat TV ihop med en IMG_1614tjej som bor där. Så han hade missat tiden.

Förstås borde jag ringa och prata med honom. Ska de få glömma min dotter hur som helst? Glömma en uppgjord telefontid med en tjej som lider av panikångest och depression? För att man sitter och kollar TV med en tjej som inte har dom problemen alls… Finns min dotter i deras medvetande? Ja det vet jag att hon gör i och för sig. Jag vet att dom månar över henne… Och förhoppningsvis känner han att han gjort fel oavsett om jag ringer eller ej.

För jag ringde inte. Jag ringde inte och skällde. En del av er som läser tänker nu att: ”Jamen Bra! För du Marielle måste släppa taget!”

Nej, så jävla fel ni har (förlåt språkbruket men jag har fått höra det där så många gånger nu)!

Jag ska inte släppa taget. Men dom ska ta sitt ansvar. Och jag måste räkna hur många hon har runtomkring sig som kan ta del av ansvaret utan att ge mig dåligt samvete. Och jag måste försöka räkna bort mormor (min mamma). G är så himla beroende av henne och hon kommer inte att finnas i evighet.

Det finns en del för mig att sy ihop. Ett slags nätverk. Var är Peter i det där?

Han är i annat. Igår hjälpte jag honom med hans segelbåt. Vi satte fast stag och drog en presenning över. Det låter enkelt men tar några timmar faktiskt. Och så tvättade masten.IMG_1557

Det är hans båt och inte min men det är svårt att göra det där själv. Det gick ju bra, det var helt okej. Sen var vi på Thai-restaurang.

Och hemma ringde G igen. Vi satt och nystade i hennes panik. Så även idag, för nån timme sen.

Jag vet hur det känns. Hur det känns att ha panikångest. Och jag vet hur det känns att sitta ensam utan någon kram. Utan någon som håller om och tröstar. Så jag tänker inte släppa taget, för jag vet hur hon har det.

Jag vet hur det känns att vara ensam.

Opp o ner, ner och opp!

IMG_1567Senaste dagarna har känts som om det skulle vända både för mig och för Gabriella. Hon har varit ”starkare” på rösten, skrattat och lite piggare. Jag har anat ett litet förbättringstillstånd hos mig också med karusellen i mitt huvud. Men det är verkligen olika från stund till stund. Igår morse när jag vaknade så kände jag mig rätt okej, men senare satte det igång igen och  då har jag lust att köra huvudet i en skåpdörr här i köket. Det kan låta som nåt man bara säger, men det är inte så. Det är så fruktansvärt jobbigt i huvudet. Jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen när det blir så där!

Och sen kom det ett så där jobbigt telefonsamtal från G igen igår kväll. Svår panikångest och jag fick sitta och lugna henne. Egentligen satt vi och tittade på en film, Peter och jag, och jag tyckte den var jättebra. Han ville ju titta, och mitt långa tröstande telefonsamtal innebar att han inte satte på paus för min skull heller. När hon och jag var färdigpratade så hade det gått jättelång tid på filmen. Det spelar väl inte roll förstås, men ändå.

Hon hade problem också för en speciell tid på kvällen ska hon ha telefonkontakt med personalen, men dom svarade inte när hon ringde. Hon ringde massor av gånger och då blir hon ju orolig om det har hänt dom nåt. Efter att ha pratat färdigt med mig så gick hon och tryckte på larmknappen och då kom det en personal. Troligen funkade inte telefonen för han hade inte hört att det inte ringt.

Det gör mig förstås lite arg. Om dom har bestämt att de ska höras av per tel en speciell tid så är det väl personalens ansvar att ha koll på så telefonen funkar. Annars kan man ju undra hur viktig hon är egentligen?IMG_1575

Från det ena till det tredje så tog vi oss en rekreationsresa till ett minizoo i grannstaden. Vi hade med oss min mamma och det gick jättebra hela tiden. På slutet blev Gabriella lite trött och då började hennes tics eller vad man ska kalla det. Inte konstigt alls.

I förrgår var sotaren här och jag utsatte honom för mitt hejdlösa hypomanbabbel…

Ja mitt i allt så kan jag skratta lite åt mig själv också. Stackars människor som råkar ut för mig…

IMG_1587Men neäj… det är egentligen inte roligt!