En liten sammanfattning

av vad som faktiskt händer.

Det blir mest att jag delar med mig av tillfälliga eller  nya situationer utan att de sätts i sitt sammanhang. Att göra en sån här sammanfattning kan bli lite skönt för mig och bra för er läsare för att ni ska förstå helheten i dessa dagar.

Jag vet inte när det började förändras negativt på riktigt, men att ha autism innebär ett annorlunda tänkande inte bara när det gäller hur man förstår det som sägs osv, utan även kognitionens art på nåt vis. Jag vet inte om jag kan förklara, men att tänka abstrakt är funtat på ett annat sätt än hos andra. Det kan innebära att när det utvecklas från konkret till mera abstrakt så kan det bli skrämmande.

I samma veva kan man även börja testa olika roller tror jag. Dvs så sätter man olika etiketter på sig själv och andra man känner.  Till exempel, hur det skulle vara om man själv är ond, elak och vad som händer då eller/och om andra tycker att man är elak, äcklig osv. Man får skuldkänslor över sitt beteende och vad som händer då.

Alltså väldigt svåra funderingar som kan bli skrämmande just för att man tänker i bilder. Om ett barn reagerar enligt detta så kan det vara lättare för omgivningen att förstå, men om man är 26 år och normalbegåvad så kan det till och med bli skrämmande.

Och det var så det blev! Tilläggas ska även att för många år sen var G väldigt förtjust i skräckfilmer. Efter ett tag kom otäckheterna igen i olika mardrömmar om natten. Hon slutade därför att titta på skräckfilmer och vi fick knappt ens prata om blod osv här. Tiden gick och blod och andra äckligheter införlivades i hennes tankar istället.

Jag kanske inte ska gå igenom allt om tankens utveckling 😀 men jag vet inte vad som var hönan och vad som var ägget, så småningom fick hon i alla fall en depression. Under sommaren som var blev det väldigt jobbigt med mycket utbrott osv. Till viss del kan det ha med vädret att göra. Det blev inte så mycket bad som tänkt osv.

När jag lämnade hem denna deprimerade tjej så bad jag chef och god man hjälpa till att få till mer tid och möjligheter för aktiviteter osv. I den vevan blev kontakten mellan mig och God Man inte så bra. Plötsligt handlade det inte om att ge tid och möjligheter utan mera om krav från GMs sida. Vi hade inte alls samma syn på det hela. Till slut avslutade jag hela mejlkonversationen.

Men det hade redan gått för långt. Förra helgen eskalerade alltihopa och G fick stora utbrott. Personalen visste inte hur dom skulle tackla det. Hennes tänkande i bilder blev detsamma som psykotiskt. Hennes samtalskontakt drogs med i det och mediciner ändrades till antipsykotiska.

OM det nu är så att hon är psykotisk så kan man ju använda samma arbetssätt också, så det är ju aldrig fel, men jag har läst och läst om både psykoser och tvångssyndrom och jag är ganska bergis på att det handlar om det sistnämnda.

Situationen nu är att istället för att ta hand om depressionen utifrån ett ”autistiskt tänkande” så skrämmer alla upp alla. Personalen skrämmer upp varandra och Gabriella skrämmer upp sig själv. När hon talar om för sig själv att hon är en hemsk människa så går liksom depressionen bara djupare in i henne.

Fredag, lördag förra veckan tyckte personalen att de kanske skulle köra henne till akutpsyk. Men när jag och min mamma nystade i vad utbrotten berodde på så var det UTIFRÅN ETT AUTISTISKT TÄNKANDE inga konstigheter alls.

De flesta i personalstyrkan har förut jobbat på mentalsjukhuset i staden. När det lades ner fick de jobb på olika boenden m.m. Vilken utbildning de sedan har fått utifrån den förändrade arbetssituationen, vet jag ej. Inte är det mycket i alla fall. De har sagt till mig flera gånger att dom ju har erfarenhet eftersom de har jobbat inom psykiatrin. Det skrämmer mig. De jobbar numera med personer som har autism och/eller utvecklingsstörning. Att ha jobbat inom psykiatrin för ca 15 år sen med de metoder som fanns förr – är ingen merit!

Måndagen ägnade jag åt att vara hos fröken G i hennes stuga där hon bor. Vi bestämde att hon skulle komma ut till oss på onsdagen. Tisdagen var mormor hos henne. Älskade älskade unge. Så utlämnad i denna oförstående värld. Om hennes Godeman hade fått råda så hade det kunnat gå riktigt åt skogen. Vad som nu ska göras med godemannen vet jag inte. Det är Gabriellas beslut som gäller, men jag kan inte riktigt lita på hennes god man. Det gäller inte bara denna situation utan även när det gäller att ta vara på Gs intressen när det gäller ekonomin och att ha en bra kontakt, dvs komma till G och hälsa på osv. Jag menar inte att hon förskingrar några pengar eller så, men att hjälpa till med ekonomin när det gäller en tjej som har autism och ingen begåvningsnedsättning borde (enligt min mening) innebära att man sätter sig tillsammans med räkningar och kontoutdrag osv, och visar hur mycket det finns och vad man ska räkna bort osv. Men det är autogiro som gäller och inte många besök alls. Så det var dumt av mig att först dra in godemannen efter sommaren. Jag ville ju bara ha hjälp. Jag ville att mitt barn skulle få mera livskvalitet utifrån sin depression. Men ack så fel det blev.

Hur ska vi vända detta nu då…. Ja det får de nästkommande inläggen visa.

Många kramar!

4 tankar om “En liten sammanfattning

  1. S skriver:

    Vägde lite om jag skulle skriva detta. Det kanske inte är ett dugg relevant. Samtidigt tycker jag att du verkar resonera så klokt så jag tror du kan rensa bort det om du tycker det är värdelöst.

    Jag är inte autistisk, känner inte ens lite igen mig i beskrivningarna. Så jag vet inte hur din dotter har det. Men jag har en tendens att tänka i bilder, både avsiktligt och oavsiktligt. Då är det inte bara en abstrakt tanke utan en känslomässig upplevelse samtidigt, vare sig det man ser egentligen är verkligt eller inte. Under flera år inom vården var det ingen som hjälpte mig med de jobbigaste av mina bilder, antingen ”överdrev jag” eller så var jag ”psykotisk” eller så tittade de bara på mig som ett frågetecken. När man redan är så skräckslagen är det verkligen hemskt när de personer man vänder sig till för hjälp blir upprörda eller tydligt visar att de inte kan hantera situationen. Det blir en bekräftelse på att det verkligen är farligt.

    Tyvärr fick jag reda ut det mesta av min situation själv. Min snälla sjuksköterska/terapeut har också sagt att vi ska diskutera det ordentligt nästa vecka.

    Om personalen inte har *ordentlig* (d.v.s. inte ett halvdagsseminarium) och *uppdaterad* kunskap så är ärligt talat gamla sjukhusmeriter inte mycket att komma med. Tycker jag. (Ibland tänker jag att om patienter och anhöriga som du och jag kan slå upp saker på nätet, läsa artiklar och böcker, varför kan inte sjuksköterskor och skötare göra det? Är de inte intresserade av sitt jobb? Men jag kommer ifrån ämnet.)

    Det låter, tycker jag, som att du har många kloka tankar och jag hoppas även andra kommer att inse det.

    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s