Besvärlig

Känner mig fundersam. Ganska mycket fundersam.

IMG_1518Förrförra veckan blev Gabriella sämre och sämre i sitt mående. När det gäller personer med Autism är det inte säkert att depressioner visar sig på samma sätt som för personer utan AS.

Fredag – Lördag fick hon ett riktigt stort utbrott och personalen tolkade det som en psykos. Den tolkningen är inte så konstig i sig, men händelseförloppet efteråt blev knepigt. De pratade om akutpsyk, men ringde inte mig förrän måndagmorron. Och då hade läget redan förbättrats; G mådde bättre. Jag fick förstås panik och åkte dit. Var där ganska länge, men tyckte inte det var så farligt. Det som skrämde mig var personalens tankar på akutpsyk.

G fick sedan välja om hon ville komma hem till oss på onsdagen. Ett syfte var att kanske lyckas vända hennes mående lite samt strukturera hennes dagar på ett sätt som sen skulle kunna användas i boendet.

När jag var hos G på måndagen pratade jag en del med hennes ena ”fadder” och jag tolkade henne som att de var öppna för tips från mig ang arbetssätt osv för att göra det så bra som möjligt för G.

Jag tog alltså med henne hem till oss på onsdagen. Först var jag hos min läkare och då blev jag sjukskriven för hypomani. När jag pratade om G och personalens idéer om akutpsyk så sa min läkare att det var en jättedum idé. Det vore rent förödande. Akutpsyk är inget bra ställe för G.

När G var hos oss använde vi dagordning på ett löst enkelt papper, för att hon skulle få struktur på sin IMG_1520dag. Vi ritade seriesamtal för att bena ut saker och ting. Allt fungerade så bra och jag kände nåtslags jubel inombords.

På söndagen skulle hon hem till sig. Det kändes väldigt jobbigt, men jag tänkte att det skulle vara bra så hon inte blev kvar för länge hos oss, och vi hade ju arbetat fram ett bra  sätt som jag tänkte kunde införlivas i hennes vardag.

För att alla skulle få samma info och för att jag vet att de har dålig kommunikation mellan sig så lämnade jag ett brev som jag skrivit.

Han som tog emot det tog det jättebra. Vi hade ett långt och bra samtal på kontoret. Dagen efter så hade morgonpersonalen ingen aning om nån planering som skulle göras med G. Hon hade inte hunnit läsa lappen. Nä okej, det var väl inget mer med det. Snarare inställningen när G förklarade; som om det var nåt farligt. Och då undrar jag…. de har jobbat med dessa personer under så många år, men får liksom inte nån ahaupplevelse när hon pratar om planering på ett papper. Inga tankar om att visuellt stöd kan vara bra, utan mera att det är livsfarligt med ett nytt(??) arbetssätt. Men som sagt – inget mer med det.

Senare på dagen pratade G med en annan personal som reagerade likadant och ifrågasatte rejält varför IMG_1525planering skulle göras. Jag hade ju dessutom skrivit en ny telefonlista utifrån det skulle hända nåt. Och just utifrån deras tankar om akutpsyk. Personalen ifrågasatte även denna lista och förstod inte alls vad dom skulle ha den till. ”Vi ringer väl alltid till föräldrarna”, sa han. Gabriella visste ju inte vad hon skulle säga då förstås….

Men när det gäller telefonlistan så är det ju så att jag eller hennes pappa kanske inte alltid kan nås. Mormor har inget mobilnummer så det är ju inte säkert att hon kan nås heller. Därefter kommer mina systrar på listan.  Är detta konstigt? Lillebrorsan till G står också med ifall hon behöver lugnas eller om personalen vill ha nån slags råd hur de ska bete sig osv. Och så farmor och hennes sambosärbo. Alla mobilnummer finns med ordentligt. Jag förstår inte det konstiga i detta. Jag förstår inte varför det ska ifrågasättas till Gabriella. Det är ju inte ens hon som har gjort listan!!

Och ifrågasättandet om planeringen….. Jag brukar i jobbet när jag pratar om visuellt stöd, jämföra med en person som har svåra fysiska problem, typ vår lilla släkting Lille W som har så svåra handikapp att han behöver syrgasmask och andra konkreta verktyg för att han överhuvudtaget ska överleva. Gabriella har också ett svårt funktionshinder. Hennes hjälpmedel för att överleva vardagen är visuellt stöd. Det kan fixas väldigt lätt med hjälp av papper och penna. Hon har även en Sigvarttavla där man kan göra planering enkelt. Personalen som ifrågasatte, tyckte att hon kunde göra planering på den. Och absolut är det jättebra tycker jag. Men de lämnar henne med att hon ska göra den själv. Hon har ingen att visa upp det för, ingen att hjälpa henne eller göra det tillsammans med.

Och visst finns det många med funktionshinder som kan göra en struktur på dagen och använda till IMG_1529sig själva för egen del liksom. Det gör ju jag till exempel. Men man kan ju inte tro att alla kan det. Gabriella behöver nån som är intresserad av hennes planering. Och det borde väl personal ha ett litet hum om? De borde väl vara intresserade av hur hennes dag ska se ut och har sett ut?

Pappret jag lämnade är nog mest besvärligt.

Nu sitter jag här och funderar… Det kanske är jag som borde ha lämnat hem henne till det som varit hela tiden. Jag kanske inte borde ha kommit med arbetssätt som för mig var självklart. De har ju sitt arbetssätt och det är väl hon som ska anpassas till deras eller? Jag som mamma kan väl inte komma där och säga vad hon behöver?

Eller?

Jag tog hem henne för att vi skulle vända hennes totaldepp till ett meningsfullare liv. Jag trodde i min enfald att personalen skulle vara intresserad av hur vi har gjort, vad vi har kommit fram till, hur hon ska kunna må bättre.

Men nej. Jag är ständigt en besvärlig morsa. Det skulle jag gärna kunna vara om det gagnade IMG_1535Gabriella. Men det känns som om det inte gör det. Så jag vet inte.

Men jag måste ta fighten. Jag måste alltid ta fighten. SJÄLV. ALLTID.

2 tankar om “Besvärlig

  1. S skriver:

    Usch, så trist att de är tröga.

    Hur funkar det om du frågar dem först? ”Vilket arbetssätt brukar ni föredra med brukare som har den typ av problem som G har?” ”Hur anpassar ni arbetssättet efter individen?” ”Är ni intresserade av att veta lite mer om hur G fungerar?” ”Är det intressant för er att höra om rutiner vi (säg vi, inte jag) har märkt kan underlätta?” ”Vilka idéer har ni för att hon ska komma ur sin depression?”

    Ja, du ser, jag bara spånar, och jag misstänker att du egentligen redan frågat allt sådant förut. Men om de nu vägrar ta till sig det du säger och skriver så kanske det är dags för en frågerunda igen? Få dem att förhoppningsvis aningens aningens mer förbinda sig till något. Nu känner jag inte de där människorna eller den historiska situationen så jag kanske är helt fel ute.

    Men jag har ju barn själv, och skulle också haft svårt att överge något av dem som behövde mig… så dina känslor är väldigt begripliga.

    Kram ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Hej, du är absolut inte fel ute! Det är jättebra frågor och ATT fråga är också jättebra. För mig känns det som att det stadiet tyvärr är förbi. Det handlar inte längre om att fråga utan mera att så här vill jag ha det för min dotter hos er. Nu har mötet varit och det gick ganska bra ändå. Kramar i mängder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s