Tankar i nuet

IMG_1532Vaknar upp till en alldeles iskall morgon. Sol ute, imma på bilrutorna, höstlöv. Jag får nån slags tanke om att säkert en ytterdörr måste ha blåst upp. Så här kallt kan det ju bara inte vara! Jag går och kollar. Nej ingen dörr öppen. Vi har beställt pellets alldeles för sent. De vi hade kvar är nu använda så det är tomt i brännaren. Hoppas det kommer idag, de nya vi har beställt.

Jag tänker på mina arbetskamrater. De jobbar för fullt. Dricker lite kaffe vid den här tiden. Pratar om allt möjligt. Katten därhemma. Hundbus. Barn som flyttat hemifrån. Renovering på huset. Och förstås – utlandsresor! Och en av de bästa arbetskamraterna; en ganska ny tjej. Hon träffade sin stora kärlek i Turkiet i somras. De förlovade sig och ska gifta sig i vinter. Så snabbt!! Men hon har bråttom. Hon har gått så många år och inte hittat sin prins. Nu har hon äntligen hittat honom. Och någon gång i en ganska snar framtid vill de ha ett kärleksbarn. Jag kan för mitt inre se henne nu, luta sig framåt över bordet i fikarummet, lägga ner huvudet i armarna, hon kan konsten att se nöjd och trött ut på samma gång, med längtan och en slags glädje ändå i blicken.

Hon har livet framför sig. Jag hade det också så där för väldigt många år sen. Ja nästan trettio år sen. Och nu känner jag mig jättegammal när jag skriver så! Jag är ganska gammal 😀

Jag känner det inte som att mina år gick till spillo, att jag blev olycklig. För jag har verkligen haft lyckliga stunder. Att få barn till exempel. Det mest underbara man kan vara med om. Och jag älskar dom så himla mycket ❤

Jag skrev på chatten till Andreas igår. Jag berättade om Gabriella. Han blev orolig och ringde upp sen.IMG_1533 Jag berättade. Men inte allt. Alla fall så mycket som jag tyckte var lagom. Idag åker han på övning och ska vara borta ett tag. Jag berättar kanske mer när han kommer tillbaka hem till sig. Det värmer i mitt hjärta att han bryr sig så mycket om sin syster.

Jag vill inte att det ska vara så här. Förstås. Det är en sån där mening som man säger men som är så självklar. Det är ju självklart att man inte vill att livet ska vara så här. Att ens barn ska må så dåligt som Gabriella gör.

I eftermiddag ska jag åka hem till henne. Vi ska scrapbooka ihop. Hon håller på med en tavla till sitt kommande kusinbarn. Jag började med ett litet kort i helgen, till Andreas. Ett grattis-till-körkortet-kort. Det slog mig att vi aldrig har kunnat pyssla tillsammans förut. Det är alltid hon som har pysslat och jag har hjälpt till. Nu gör hon tavlan själv medan jag gör nåt eget. Det finns saker i hennes liv som är positiva. Igår när mamma och jag pratade i telefonen så hade vi båda upptäckt att G pratade bättre än förut. Tydligare, klarare på nåt vis. Och så går hon bättre. Det är viktigt att se allt det där.

Personalen kommer in till henne med medicin några gånger om dagen. De lämnar in mat vid lunch om det är så att hon vill ha boendets mat, annars gör hon själv. På kvällen kommer de och hjälper henne med disken för att hon ska komma i säng i vettig tid. Små korta stunder. Senaste tiden har hon velat visa dom foton i album så det har dom kollat i. Och hon vill att dom ska stanna. Jag tycker att det IMG_1538är positivt. Hon vill ha sällskap, vara social. De tycker det är konstigt. Sån har hon aldrig varit förut. Hon är inte lik sig.

Hon har tråkigt och är ensam. Dom har inte tid. När jag var där i måndags kom en personal inrusande. De var ”kort om folk” så hon hade bråttom.

Hennes god man ville inte att hon skulle tillåtas sortera bort. I princip skulle hon tvingas vara med på de aktiviteter som verksamheterna gör med övriga ”brukare”. Jag hänger inte med i det resonemanget riktigt. Om dom andra åker på länsdanser, vad är det då som säger att hon måste följa med? Hon tycker inte om musiken, hon tycker inte om att dansa. Jag ville ha hjälp att ordna det så hon skulle må bättre genom att ha möjligheter, t.ex. nån som kollade upp badmöjligheter, gym, en extra kontaktperson som kunde träffa henne mer än den hon har nu. Det gick åt helvete alltihopa. Nu är det upp till mig. Då när jag ville ha hjälp så mådde jag inte bra. Nu är jag sjukskriven. Men ansvaret har jag kvar.

Jag har skrivit till hennes kusin i Norge och frågat om det finns nån bra vecka som vi kan komma dit och hälsa på.

Och idag ska jag som sagt hälsa på hos henne. Älskade älskade unge! Och jag ber till gud att hon inte ska ha några utbrott som personalen inte klarar av.

Själv är jag så uppvarvad så jag har god lust att köra huvudet in i en skåpdörr. Tur det finns piller som kan lugna ner mig.IMG_1543

Kram på er därute. Återigen ska jag säga att jag läser bloggar för fullt, men kan inte kommentera eftersom det kommer upp nån sida om cookies och jag fattar inte hur man gör…

2 tankar om “Tankar i nuet

  1. K skriver:

    Hoppas det blir en resa till Norge framöver. Roligt för er ! 🙂

    • Polär Marielle skriver:

      Ja nån gång hoppas jag också. Tyvärr har lite efterforskningar gjort att jag troligen behöver avstyra det hela. Mamman och pappa har ständiga stora gräl och nu har pappan flyttat därifrån och bor hos en kompis. Dessutom var det längre biltur än vad jag trodde först. Kanske jobbigt i novemberkvällen med mörker och bländande billycktor på bilarna man möter. Jag vet inte. Vi skulle nog klara och Gabriella blir nog ledsen. Jag har inte pratat med henne om dessa tankar än så vi får väl se vad som händer.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s