Skrivet i natt med penna på ett trasigt papper

IMG_0063Vem är jag?

Stark som fan – åker till minizoo med Gabriella. Oslo. Tar alltid alltid hand om G. Finns där, alltid.

Manisk/hypoman – Huvudet går i 180 km; jobbigt! – Gör jävla idiotgrejer – HJÄLP! Förstår i efterhand.

Depp – Orkar inget. Sover bort tid och liv. Hjälp?

Ångest – Kravlar på golvet.

Peter ser inget…

Måste jag alltid orka? Måste jag be om hjälp? Ska jag klara? Måste jag? Jag har alltid klarat. Vem skulle ta över? Jag är rädd. Om jag ger upp, om jag ber om hjälp. Om jag släpper taget. Vem tar över? Jag måste alltid finnas. Jag måste ta hand om henne. Snälla hjälp mig! Någon jag litar på. Någon som älskar henne. Hon är min. Hon är mitt barn.

Hon kan bo här. Jag ska krama, trösta. Alltid. Hon är min tjej med autism. Inget annat. Men när kan jag släppa taget? Varför gör han inget? Och han har aldrig sett. Så kanske det är en lögn. Allt kanske är ett påhitt. Jag kanske inte är bipolär. Jag kanske bara är konstig, dum, en sån som gör bort sig.

Jag kanske inte är hypoman. För han ser ju inte. Så… ska jag göra nåt för att han ska se? Bete mig? Hur och varför?

Ska jag sitta här och stå ut och sen jobba? För att jobba är det bästa jag vet. Och för att jag inte är en looser… Jag är stark! Fast jag inte alltid är det, så är jag stark ändå.

Jag har aldrig varit bipolär. Bara jävligt dum.

IMG_0055

Lite bildförklaring: Lyktan som är överst fick jag av mina arbetskamrater förra hösten när jag var sjuk länge. Det betydde så enormt mycket. Tassarna är ovan tillhör min Ballebus-kanin. Dom där tassarna är underbart fulsöta tycker jag 🙂

 

 

 

 

 

 

4 tankar om “Skrivet i natt med penna på ett trasigt papper

  1. K skriver:

    Känner igen mig i att tänka att allt kanske är ett misstag att jag inte har Bipolär. Att jag tar mediciner jag inte borde ta. Och skulle fungera mycket bättre utan..Lite farligt.när de tankarrna kommer och man börjar krångla med sin medicinering på eget bevåg för mycket.Finns inga tvivel sa samtalskontakten som såg svängningarna jag själv inte kunde se.när jag var mitt uppe i det. När allt bara snurrade på.

    • Polär Marielle skriver:

      Ja så var det för mig också. Min läkare så ungefär likadant, att det inte fanns några tvivel. Kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men för mig var det just då både skönt och läskigt att hon sa så. Det var i början innan diagnosen kändes okej för mig. Jag hade en lång kris då. Nu tror jag faktiskt tack och lov att det värsta i krisen är över. Men ändå tänker jag ibland att det måste vara nåt fel. Jag tänker tillbaka i livet och undrar över olika saker; om det varit skov eller helt enkelt bara en del av livet. Och då kan det bli lite farligt. Dessutom tycker jag ibland att det är jobbigt med alla jävla piller som ska tas och alla provtagningar för Litiumdosen. Funderar på hur jag kommer att se ut på armarna när jag är pensionär. Eller ska jag dö i förtid av hjärt och kärlsjukdomar…
      Oj vilken lång kommentar.
      Kram på dej K!

  2. K skriver:

    Jag hade tagit sömnis när jag skrev igår och var tvungen att gå in och se vad jag skrivit. Mindes inte mer än att jag kände igen mig i dina tvivel angående diagnods. Och som vanligt tänker jag att du är en fin mamma som gör allt för dina barn. Kram/K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s