Gabriellas panik

IMG_0008Jag försöker räkna hur många och vilka som finns runt Gabriella, som faktiskt kan ta ett ansvar när jag inte orkar. För jag känner att orken tynar. Det uppstressade hypomana kanske är på bortgång, fast jag vet ju inte. Men det känns inte lika närvarande och ”på” hela tiden. Jag har långa stunder på dagarna som är lugnare. Alltså inuti. Jag kan känna mig bekymrad över saker och ting, men på ett normalt sätt. Nu menar inte jag att det är så hela tiden, för det maniska surret i hjärnan finns kvar stor del också, men inte lika mycket.

Tyvärr är ju inte bekymren mindre för det. Jag tycker visserligen att det känts som om Gabriella varit stabilare. Hon har haft en klarare och tydligare röst och inte lika mycket tics. Men tvångstankarna finns där och panikångesten. Och ensamheten.

Saker skulle kunna fungera bättre på boendet. Och jag skulle kunna vara en argsint ”hagga” och ringa och skälla på dom. Jag vet inte vart det tog vägen riktigt. Det här stridandet, min envishet, mitt mod att säga ifrån. Min ork.

2011, på våren, satte en mani in. Den kom faktiskt pga en del händelser som var fruktansvärt jobbiga. Allt snurrade ihop sig och blev så småningom helt fel. Men först… blev allting väldigt rätt. Jag stred för min dotters rättigheter – ett maniskt, frenetiskt kämpande och allt blev helt rätt. Så bra. Men mitt i allt det där fick jag ett brev från stadens verksamhetschef för gruppboendena, om att jag inte fick ha kontakt med boendepersonalen. Jag lät det ju inte vara så förstås utan tog kontakt med jurist osv. Självklart fick jag rätt till slut. Det är ju den Marielle jag är, den som strider och får rätt…IMG_0077

Men trots allt så tog stridens hetta en ork ifrån mig. Jag orkar inte längre kämpa på samma sätt. Jag klarar inte riktigt att stövla in på boendet och kräva saker av personalen eller ringa och vara ilsken när saker inte blir som det borde.

Jag är inte så stark som man kan tro. Faktiskt.

Om vi hoppar tillbaka till nutid, så finns det saker som inte är bra. Vi bestämde på ett möte med mig, två personal och deras chef att de skulle göra visuellt planering med henne varje dag och göra seriesamtal när saker behöver förklaras. Ja ungefär vad jag sa för 7 år sen när hon flyttade dit. Och nu går det inte alltid att få till i alla fall… G ringer till mig och talar om att de glömt planeringen. Och tydligen ligger stora ansvaret på henne. Jag tycker inte att det ska vara så. Det är ju dom som är personal och det är hon som har funktionshindret. I förrgår ringde hon i panik. Hon och personal har bestämt att de ska ha telefonkontakt vid 10-tiden, hon ska ringa dom och om hon missar så ska dom ringa henne. I alla fall så – i förrgår – så hade hon ringt personalen som uppgjort, men ingen svarade. Paniken belägrade sig. Hon ringde och ringde och ingen svarade. Och hon var inte bara rädd och ensam för sin egen del utan även rädd att det hade hänt dom nåt. Vi pratade länge. Och paniken började dana ut. Så vi avslutade och hon gick och tryckte på larmknappen, varpå den personal som jobbade kom rusande förstås. Han hade inte hört telefonen. Den kanske var urladdad eller låg på nåt ställe där den inte hördes ifrån. Han hade suttit och kollat TV ihop med en IMG_1614tjej som bor där. Så han hade missat tiden.

Förstås borde jag ringa och prata med honom. Ska de få glömma min dotter hur som helst? Glömma en uppgjord telefontid med en tjej som lider av panikångest och depression? För att man sitter och kollar TV med en tjej som inte har dom problemen alls… Finns min dotter i deras medvetande? Ja det vet jag att hon gör i och för sig. Jag vet att dom månar över henne… Och förhoppningsvis känner han att han gjort fel oavsett om jag ringer eller ej.

För jag ringde inte. Jag ringde inte och skällde. En del av er som läser tänker nu att: ”Jamen Bra! För du Marielle måste släppa taget!”

Nej, så jävla fel ni har (förlåt språkbruket men jag har fått höra det där så många gånger nu)!

Jag ska inte släppa taget. Men dom ska ta sitt ansvar. Och jag måste räkna hur många hon har runtomkring sig som kan ta del av ansvaret utan att ge mig dåligt samvete. Och jag måste försöka räkna bort mormor (min mamma). G är så himla beroende av henne och hon kommer inte att finnas i evighet.

Det finns en del för mig att sy ihop. Ett slags nätverk. Var är Peter i det där?

Han är i annat. Igår hjälpte jag honom med hans segelbåt. Vi satte fast stag och drog en presenning över. Det låter enkelt men tar några timmar faktiskt. Och så tvättade masten.IMG_1557

Det är hans båt och inte min men det är svårt att göra det där själv. Det gick ju bra, det var helt okej. Sen var vi på Thai-restaurang.

Och hemma ringde G igen. Vi satt och nystade i hennes panik. Så även idag, för nån timme sen.

Jag vet hur det känns. Hur det känns att ha panikångest. Och jag vet hur det känns att sitta ensam utan någon kram. Utan någon som håller om och tröstar. Så jag tänker inte släppa taget, för jag vet hur hon har det.

Jag vet hur det känns att vara ensam.

4 tankar om “Gabriellas panik

  1. Ann Pettersson skriver:

    Du är bra Marielle, det är beundransvärt hur du kämpar för G!

  2. S skriver:

    Ja, du är verkligen bra och det verkar vara rätt stor obalans när det gäller ansvarstagandet. Både du och G har behov.

    Stor kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s