Banden mellan G och mig

IMG_1621Idag är det fågelskådning som står på schemat. Vi skulle ha gjort det då när G var hos oss den där veckan som hon mådde så himla dåligt. Det blev inget då eftersom hon blev så himla förkyld. Så nu är det dags.

En tanke slår mig och slog mig faktiskt redan igår… Personal och God man har sagt att hon aldrig vill nånting. Jag har blivit frågande och nästan förbannad när dom sagt så. Hur gör dom? Hur lyckas dom få henne att inte vilja? Konstig formulering, men jag blir halvt utsliten av allt hon vill… Och så får jag höra att jag ska släppa taget. Hur ska jag kunna göra det? Ska jag gå med på att min älskade dotter blir sittande i sin stuga och inte tar sig nånvart…

Inget att älta längre kanske. Igår hade vi scrapbookingdag. Jag var hos henne och vi scrappade i hennes lilla kök. Sen åkte jag till röntgen för att röntga mina lungor. Jag fick jätteont i helgen igen och kunde knappt andas. Men jag tror inte att det är lungorna, jag tror att det är nån muskel. Jaja.

Idag ska vi ut på fågelskådning. I morrn ska vi till ett shoppingcenter ihop med Peter som är ledig från sitt jobb. På torsdag ska G träffa sin ”assistent” och på eftermiddagen till sin samtalskontakt på psykiatrin. På fredagen kommer hon hit och förhoppningsvis även kusin samt lillebror. Det är inte värt att hoppas för mycket.

Aldrig vill nåt? Vilka möjligheter har hon?

Jag ältar kanske, men jag lämnade hem henne i slutet av sommaren och jag bad om hjälp för minIMG_1625 älskade deprimerade tjej. Jag ville ett fåtal saker; mer personaltid för bad och spela spel i hennes stuga. Jag önskade att God Man kanske kunde söka nån mer kontaktperson eller alla fall göra NÅNTING för att min dotter skulle må bättre. Ställa krav.

Istället blev det krav som var tänkta att ställas på min dotter. Hon skulle inte få veta vad vi pratade om, tyckte GM och hon skulle inte tillåtas välja bort saker som hon inte var intresserad av och hon skulle inte tillåtas sortera bort andra brukare som bor på boendet. Hon skulle inte heller få simma långt ut i vattnet och om hon inte gjorde som dom sa så skulle hon inte få simma alls.

Vilken tur att hon har en stridande morsa! Som har sprungit på möten och blivit mer och mer uppskruvad! Det senaste mötet var med Gabriellas läkare och samtalskontakt. Där jag starkt förklarade hur hennes fantasiutveckling var funtad. Jag skulle vilja skriva ner det där faktiskt. Jag tror fortfarande på mina ord.

Men jag vet inte hur man ska se mina hypomana skov och att vara mamma till en tjej med Autism.

Antingen är min hypomana ådra bra för att kunna strida så mitt älskade barn får det hon behöver.

Eller så är detta föräldraskap nästan förödande för min bipolaritet.

Inget av ovan  meningar kan väljas eller väljas bort. Dom bara finns där. Och det finns inga piller i IMG_1629världen som kan bota det där…

När jag kom till jobbet i torsdags och pratade med en av mina kollegor så sa hon att hon trodde att om man äter mediciner för bipolaritet så skulle symtomen vara borta och man skulle kunna leva som frisk.

Ja det är kanske så för en del. Kanske för många, vad vet jag… Men inte för mig. This is my life. And I have to live it as it is….

Det här kanske var ett snurrigt inlägg. Men skönt att få skriva av sig. Det blir mer sånt. Jag ska försöka i alla fall. Jag behöver det.

Nu är det dags att packa ryggsäck med kikare och fågelbok!

6 tankar om “Banden mellan G och mig

  1. K skriver:

    Så fel de har personal och God man hon vill ju massor. De får väl anpassa bättre efter hennes behov. Alla passar inte in i samma mall och vill samma saker. Ja menar vad får din dotter ut av att följa med på aktiviteter som ändå inte ger henne någonting. Sitta där och känna sig ännu mer ensam och utanför. Tycker hon har rätt att ha insyn i sitt eget liv också och att personalen pratar med henne om saker hon bör underrättas om. Jag förstår det är ett dilemma med din hypomani. Att du får drivkraft och energi från den som ger dig mer ork att strida för din dotter och hennes rättigheter. Samtidigt som det kan fara iväg och du går upp i spinn och mår jättedåligt av hur du påverkas såväl psykiskt som fysiskt. Du har ju en enorm press på dig och det tar såklart på krafterna att sitta i alla samtal med personer som är involverade. Och att sedan bli missförstådd i ”brev”u skrivit och att sedan förtydliga och understryka det du vill få fram i ytterligare ”brev”. Det tog enormt mycket på dig. Mycket ångest och självförebråelser tillslut. Det kan bli mer knas i text också i ordväxlingarna när man inte ser varandras kroppsspråk, mimik, man lägger in mycket egna tolkningar när man mår riktigt dåligt. Jag vet själv från egna skriverier till läkare, samtalskontakt, chefer o s v. Min brutala ärlighet och mitt rakt på sak skrivande utan att linda in saker har ofta ställt till det för mig. Jag har fått fram mycket vettigt men även gjort klavertramp. Efteråt kom stark ångest.. Man kan fråga sig i efterhand om det var värt det. Jag tycker helt klart det är värt allt du gjort för din dotter. Fast när hypomanin övergår till apati och djup depression tycker jag det är förödande. Då har du kört slut på dig och det kan ta månader att komma tillbaka. Borde finnas en röd stoppknapp som blinkar när man är mitt uppe i det. Måttlig hypomani innan den går överstyr tycker jag också om. Har ingen universal lösning och fördömer inte på något sätt då jag stupat själv så många ggr i min bipolära sjukdom. Nuförtiden är det lugnare då jag är sjukpensionär. Då jag inte lever mitt upp i ekoorrhjulet är utsatt för press på samma sätt som man är i ett jobb b l a. Tack om du orkade läsa ända hit. 🙂 Fina du var rädd om dig ! Kram

    • Polär Marielle skriver:

      Å du skriver så fint och bra K! Du vet ju precis, och det känns så skönt! Skönt att höra din berättelse faktiskt. Det värmer att jag inte är ensam. Jag har alltid känt mig så konstig och annorlunda ❤

  2. S skriver:

    Du kämpar så enormt! Nu känner jag förstås inte personalen på boendet så jag ska inte häva ur mig för mycket, men G är väl ändå vuxen och inte lågbegåvad, även om det finns andra problem. Hur skulle de själva gilla om de var tvugna att sitta och se på ”Doobidoo” för att alla andra på gatan vill se det, trots att de själva avskyr det?

    Jag tänkte på det där, när jag såg tv-serien om bipolär sjukdom i våras. Ann Heberlein sade ju att mellan skoven är man frisk, hon brukar säga det, och den allmänna tonen i programmet var sådan. Men tittar jag på de bipolära personer jag känner IRL och de som dyker upp på bipolärforumet så är det väldigt få som jobbar heltid. Nu är ju inte det något statistiskt urval heller, de som verkligen känner sig friska bara de tar sin medicin hänger nog inte på forumet. Men tillräckligt många av oss har svårt att få till medicinering som ens stoppar de kraftigaste symptomen, än mindre gör oss helt som friska. Det blir ju svårt att förstå för den som kanske bara har den typen av ytlig information som gavs på tv.

    Fågelskådning är roligt! För ett antal år sedan var jag jätteofta inlagd. Ville helst inte sitta så mycket och prata med folk, så jag satt gärna i matsalen och tittade ut. Det var faktiskt väldigt bra, flera olika biotoper på liten yta, barrträd, höga och låga lövträd, buskar, gräsmatta. Efter några inläggningar hade jag räknat ihop 25 arter! Kul fåglar som gröngöling och steglits. Hoppas ni får se något kul. Om inte annat är det skönt att komma ut.

    Kram ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Håller med dig om bilden av bipolära som ges till folk utanför vår värld. Jag tycker att det är jobbigt med andras förväntningar om att jag borde må bättre. Ibland känns det som om jag skulle vilja få må dåligt ifred på nåt sätt, utan krav liksom. Självklart vill jag inte må dåligt alls, men det känns som om andra omkring tycker att det är fel på nåt sätt, jag vill ju bli accepterad och ombrydd.
      Kramar i mängder!

  3. Hej! Nej inget snurrigt inlägg alls. jag förstår precis vad du pratar om eftersom jag själv har en bipolär sjukdom och för att jag jobbat med autism. Strida får alla föräldrar göra för sina autistiska barn och jag tror att du under dina uppåt perioder har mycket nytta av det samtidigt som att dina dalar blir desto jobbigare (kanske) eftersom det går åt otroligt mycket energi till stridandet när du är upp.
    Medicin, ja, jag äter Lamotrigin. Det tar inte bort bipoläriteten men tar bport de individuella högsta toppar och dalar. Tycker att du ska be läkaren om det.
    Trevlig helg
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    • Polär Marielle skriver:

      Hej vad roligt att du är här! Bra att höra om dina erfarenheter! Precis så är det. Jag har mycket bra av mina upp-perioder, men när ”ner” kommer så blir det ett rejält pladask!
      Vad gäller mediciner så äter jag Lamotrigin, Litium och Quetiapin för mitt bipolära. Jag äter även Levaxin för min struma och Sobril för min panikångest. Jag och min läkare tror att dessa är rätt mediciner men att omgivande liv gör att det inte funkar fullt ut i alla fall.
      Jag borde leva ett mer strukturerat och lugnt, men det går ju tyvärr inte.
      Har kollat din sida, den är jättefin. Ska läsa mera!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s