Jag behöver berätta om Gabriella…

IMG_1628Jag hoppas kunna skriva mer i morrn. Jag behöver berätta om Gabriella. Jag skulle förresten behöva prata med någon. Men vem? Vem kan finnas för mig, bara lyssna, stötta?

Idag har jag varit på styrelsemöte. Vi började prata om mitt senaste skov. Och jag berättade om mitt liv runtomkring det Bipolära. Allt det där som sätter fart på hypomanin. Det där som triggar men som inte går att få bort från mitt liv. En gång satt min kurator och jag för att hitta triggers. Ja det gick, och det gick att göra en plan. Men vilket lurendrejeri… De triggers som satte igång detta skov, de är inte såna att man kan bestämma sig att ta bort dom.

Förnamnet på dom triggers jag pratar om nu… är Kärleken. Till mitt barn. Javisst så  har jag två barn och dom är lika älskade bägge två. Men nu pratar jag om triggers och dom sattes igång av Kärleken Till mitt barn – hon den äldsta. Hon den annorlunda. Hon den ömtåliga, den utsatta…

Jag berättade om Gabriella. Kanske inte allt, men mycket. Och kanske mer än jag berättat för nån människa senaste tiden. Jag berättade och berättade. Sanningen. Om alla behov, om hennes annorlundahet. Om  hennes depression, om allt mejlväxlande mellan mig och God Man… som i slutänden inte gav nånting. Och om min hypomani, om allt jag gjort. Bra och dåligt. Alla möten, all min kamp. Om ett anhörigsamtal där jag i hypomant babbel i nästan två timmar pratade om fantasins utveckling hos personer med autism… och om hur jag  mitt i allt satt vid köksbordet och kände mig lycklig.

Det är vansinnigt. Nånstans är det fel. Och nånstans är det rätt.IMG_1643

”Men har du ingen som hjälper dig? Har hon ingen pappa?”

Jo hon har en pappa. Han gör andra viktiga saker så jag är inte värst bitter egentligen.

Men jag kan inte lita på någon. Jag skulle vilja ha hjälp av nån jag kan lita på. Det finns faktiskt ingen sån.

Och igår kväll ringde Peters syster. Våra barns kusin hade förstås ringt till sin mamma och berättat att Gabriella ser syner. STORT rabalder.

Och en natt jag inte kunde sova. Och vet ni att det värsta med mina vakna nätter är faktiskt inte att jag inte kan sova. Det värst är panikångesten. Den är så otäck. Jag hatar det där. Det är hemskt. Om du aldrig har varit med om det så vill du det inte heller, det kan jag lova!

Nu ska jag göra mig i ordning för natten. Krypa ner i sängen och tänka tanken att det är okej att vara vaken. Det är okej…. Kanske maran inte kommer då… om man talar om för livet att det är okej.

Kram!

IMG_1646

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s