Dagens inlägg

Det finns mycket att skriva om… Terrordådet i natt, Gabriellas svårigheter, mitt jobb, den stora frågan ifall jag fortfarande är hypoman eller bara normal.

Jag vet inte vart jag ska börja. Terrordådet i natt är så hemskt. Andreas ringde till oss när det började. Han hade nån specialkanal på TVn och såg allt från början. Sen satt vi framför TVn. Mest jag. Illamående. Skulle kunna ha rusat till toa och kräkts nästan. Vi kan inte värja oss. Det finns inget att göra. Antingen händer det här eller inte. Antingen kommer kriget hit eller inte. Eller kanske snarare när? Mina tankar har under en längre tid snurrat kring Gabriella. Vad skulle man göra med henne om kriget kommer hit? Men man kan nog inte planera. Man får hämta hit henne och bosätta oss här i skogen. I värsta fall gömma oss i källaren.

Jag ringde till min mamma för en stund sen. Hon skulle hämta G idag och de skulle äta mat ihop och se på gamla videofilmer hemma hos mamma. Tyvärr har hon dåliga persienner och idag skiner solen så det är inte så lätt att se på TV då, men en trevlig stund får dom nog i alla fall. Jag ringde till henne för att jag ville att hon skulle prata med G om att hon behöver titta på nyheter ibland. Hon brukar inte veta saker alls förrän vi här hemma berättar. Det tycker jag känns fel. Hon behöver hänga med i vad som händer på direkten istället. Så mamma skulle väl försöka så ett frö om det. Jag hoppas dom får en trevlig dag och att det höjer upp G lite från fallet hon befinner sig i.

Igår hade jag möte med min chef. Den ”högsta”. Den chef jag har haft som enhetschef förut har ju slutat redan i slutet av augusti och någon ny chef har inte trätt in än. Det blir nog runt nyår som den nya börjar, men tills dess får vi ha den som är chef över hela stället, även till oss. I alla fall så ska man ha nåtslags avcheckning med speciella frågor när man varit borta mer än 6 ggr på ett år. Jag har ju svårt att fatta att jag har det, men hon visade mig på en lapp så det borde ju stämma…. Inga konstigheter egentligen; det var bara lite frågor att svara på.

MEN nu har hon gjort ordentlig research hos de andra cheferna och kollat mina arbetsuppgifter osv. Och ÄNTLIGEN får jag byta arbetsgrupp. Så länge som jag har önskat detta men inte fick gehör från min förra chef. Det är ju förstås jättenervöst och läskigt på alla möjliga sätt, bland annat den stora frågan om vad mina nuvarande kollegor ska tycka över att jag lämnar dom så här. Men det får lösa sig. Jag är nöjd och glad.

Vi hade även mycket att prata om när det gäller min bipolaritet. Hon stöttar mig till 100 % och tycker att det är jättebra av mig att gå ut med det. Så skönt! När det gäller Gabriella pratade vi en del och där har jag svårt för att berätta hela historien som den är. Det är ju inte nödvändigt förstås heller. Jag har även pratat med någon/några andra arbetskamrater som står mig nära och det är ju svårt att få dom att förstå vidden av det hela eftersom jag inte berättar allt. Ibland tänker jag att det är extra svårt för människor att förstå för att hon bor på ett gruppboende. Det är så lätt att få svaret från andra att: ”Litar du inte på personalen?” osv. Jag tänker så här att om G varit en tjej som inte haft personal omkring sig och som inte haft sina stora fysiska problem… skulle nån då komma och säga att man ska släppa taget osv? Och jag tänker även på hur jag känt många gånger när det gäller min mamma som inte ringt och frågat hur jag mår och som inte sagt så ömmande saker. Jag vill inte vara en sån mamma.

Nej, jag tänker inte släppa taget. Jag tänker inte lämna henne och tänka på mig själv. För det skulle man inte göra med någon annan vuxen tjej som befann sig i denna kris. Så varför ska jag göra det nu?

Kram på er!

2 tankar om “Dagens inlägg

  1. S skriver:

    Efter att ha suttit igenom attacken på World Trade Center och hemskheterna på Utöya har jag bestämt mig för att inte sitta klistrad vid tv eller dator när något liknande händer, så trots att jag såg meddelanden om det mitt i natten när jag var uppe på toa så bestämde jag mig för att lägga mig igen. Någonstans känner jag att ingen död ska vara viktigare än någon annan.

    Så bra att du får byta arbetsgrupp som du önskat. Det är ju faktiskt så att kollegor kommer och går, du är inte livegen!

    Kram ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Nej jag trodde nog inte att jag skulle känna mig glad på det här sättet ang bytet av arbetsgrupp. Jag har ju velat det väldigt länge men inte fått gehör från min förra chef och jag trodde nog hela tiden att jag skulle ha dåligt samvete förr de kollegor jag lämnar.
      Men det konstiga är att jag känner bara ren och skär glädje!
      Kram från Marielle!

Lämna ett svar till Polär Marielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s