Jag var hon

Jag var hon som älskade att strida. Och ibland hatade, men gjorde det ändå. Jag var hon som gick över eld… och fick brännmärken under tårna, men jag fortsatte att gå. Jag var hon som ramlade ibland. Ändå. Också. Samtidigt eller efteråt. Huvudstupa. Jag var hon som hade en dotter som ibland skrek att hon inte ville leva. Och jag var hon som inte heller alltid ville leva. Jag var tvungen. Jag var så fruktansvärt sliten. Det gjorde så ont. Överallt.

Jag var hon som hade en dotter som växte upp och var glad ibland. Jag var hon som var lycklig när mitt barns skratt klingade. När mitt vuxna barn skrattade. När hon log.

Jag var hon som låg under täcket ibland. Andra människor kanske tyckte att jag var lat… eller bara konstig. Jag borde ju leva istället för att dö.

Så kom då åter en tid då en ung tjej mådde fruktansvärt dåligt. Min tjej. Jag var hon som hade en vuxen dotter. Som grät på nätterna.

Och jag var hon som var mamma till en deprimerad dotter. Jag var hon som var en mamma som vet, som veeeet! Hur det är att vara i depressionens klor.

Man älskar sina barn. Det gör alla. Och ibland gör det ont. Just nu gör det oändligt ont. Jag vill inte se henne så här. Jag vill inte höra henne berätta.

Men jag ska finnas där…..

2 tankar om “Jag var hon

  1. Thegra skriver:

    Kram och hjärta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s