Medan snön faller

IMG_0067Jag har en son som är militär. De ligger som första reserv att åka iväg och kriga när det behövs. Kanske faktiskt inte ”om” utan ”när”. Jag har inte pratat med honom på några dagar och igår fick jag plötsligt panik. Jag chatt-mejlade via facebook och vantligt hotmail. Jag ringde och sen skickade sms. Skrev att han fick höra av sig mitt i natten… bara han hörde av sig.

Efter nån timme fick jag sms-svar. Han var på övning. Jag hade tänkt tanken att det kunde vara så. Jag hade scrollat igenom allt på internet som hörde ihop med hans placering. Och hittat nån notis om att de skulle vara på övning i Boden. Men jag vågade inte tro det förrän jag fick besked från honom. Jag är kanske hispig men jag är så rädd att han plötsligt bara har åkt iväg till Syrien eller Irak.

Min son. Min knobbe. Jag har ju vetat och förstått att han är militär och jag har tänkt tanken så många gånger, att en vacker dag kanske han åker iväg. Till ett krig någonstans. Eller till ett krig som kommer till oss. Man vet ju inte.

Man ska inte vara rädd men vaksam. Man ska leva sitt liv som vanligt. Inte undvika speciella platser. Terroristerna vill sprida skräck. Och man ska inte låta det ske. Man ska inte låta dom segra.

Man kommer till jobbet och i fikarummet pratar man om annat. Alldagliga saker. Man handleder en personalgrupp om livskvalitet för personer med funktionsnedsättningar, man kontaktar en arbetsledare och har diskussion om rättigheter för en tjej som har en daglig verksamhet som inte funkar, man har möte med en läkare om vem som ska göra vad och varför…IMG_0008

En del fattar inte hur jag kan ha ett jobb som är så likt mitt eget liv. Och jag fattar inte varför det skulle vara konstigt. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag strider på mitt sätt. Både på mitt jobb och för min familj. Det ena gräver inte ner det andra. Nej, tvärtom. Det ena ger nyttig kunskap att använda i det andra. Jag mår inget dåligt av det alls. Det blir inte för mycket.

Jag skulle bara önska att min älskade dotter hade det bra. Då skulle jag kunna släppa den biten. Jag skulle kunna jobba mina fyra timmar och ha trevliga besök hos henne. Vi hade så ett tag. I flera år faktiskt. Nu minns jag det med värme i hjärtat. Det var inte så längesen som man kunde komma dit och hon tittade på serier på TV som hon älskade. Charlie Sheen. Hon skrattade så hon nästan grät ibland. Och hon kunde ringa och berätta långa berättelser om de tokiga serierna.

Men livet vände snabbt. Hon kan inte vila längre som hon gjort. Hon kan inte koncentrera sig på att ligga och lyssna på musik, det var längesen hon läste nån bok – hon som kunnat läsa ut böcker på löpande band. Hon klarar inte att ta medicinen själv längre. Nån personal måste sitta och kolla så hon inte glömmer vad hon håller på med. När hon flyttade hemifrån så hade hon inte ens apodos utan höll koll på sin medicin helt själv.

Vad hände?

Jag sprang runt och ordnade möten, hade långa förklaringar för läkare och boendepersonal om hur IMG_0080hennes tankeutveckling såg ut. Jag tog hem henne  hit. Vi gjorde visuella planeringar och utflykter till grannstadens Max-restaurang och till fågeltornet. Jag har foton på henne där hon ler, där hon skrattar, där hon busar.

Vardagen idag…. Jag är ledig idag. Turbyte från igår. Peter är hemma från jobbet, han har ett stort otäckt utslag på magen…. kanske ringorm. Så han ska till vårdcentralen sen. På morgonen var han och bytte däck på sin bil. Jag ska iväg kl 14 och byta mina. Jag har däcken på ett däckhotell. Låter lite roligt… Jag måste dessutom till coop i staden och byta ut en liten sparkdräkt som jag köpte till vår lilla nykomling i släkten,  min systersons lilla Stjärna. Jag har bara sett henne på bild och köpte minsta storleken för jag tyckte hon såg så liten ut ❤ men min syster talade om att den jag köpt var för liten så jag måste byta den innan tiden för byte går ut.

Jag kanske hinner städa innan jag åker till stan.

Ute faller snön. Katterna tycker att det är kallt och blött och äckligt…

4 tankar om “Medan snön faller

  1. Thegra skriver:

    ”En del fattar inte hur jag kan ha ett jobb som är så likt mitt eget liv. Och jag fattar inte varför det skulle vara konstigt. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag strider på mitt sätt. Både på mitt jobb och för min familj. Det ena gräver inte ner det andra. Nej, tvärtom. Det ena ger nyttig kunskap att använda i det andra. Jag mår inget dåligt av det alls. Det blir inte för mycket.”

    ÅH, vad fantastiskt skönt att läsa dina ord om att arbeta med något som ligger en så nära! Jag fick gå från det bästa jobbet jag någonsin haft just på grund av detta. Man tyckte att det kom för nära. Det tyckte inte jag.

    Jag sörjer det fortfarande, för det höll mig uppe. Fick mig att känna mening och att jag gjorde någon slags skillnad. Jag har gått vidare, men drömmer fortfarande om att försöka kämpa mig tillbaka på något sätt. Till något liknande. Men när jag säger det högt till någon så känns det som att de tänker att det är fel. Att avståndet till det jag gör måste vara större…

    Så tack för att du delade med dig av det. Jag ska spara orden någonstans så att jag kan titta på dem om det behövs. 🙂

    Varm kram till dig!

  2. Lisbeth skriver:

    Hej nu är jag här. Mitt liv har bara räckt till det nödvändigaste. Fattar inte vad som hänt. Jag trampar i sirap och fixar inte koncentrationen för att slutföra det jag borde. Ny diagnos på gång? Ja vad vet man. Jag känner din oro i kroppen över hur ungarna har det men jag har lyckats jobba bort den. Finns där för dem men oroar mig inte på samma vis. Så klart vet jag hur det känns och ingen kan säga till att man är fjantig eller sluta för det går inte. Ett litet litet finger ändå. Tänk på att du är rädd om dig och slutar tänka ordet måste för mycket. Dina barn vill att du finns för dem som du alltid gjort men ingen är stålmannen. Kunde de inte bytt presenten själv? De är ju gesten som räknas eller? Då hade du fått några minuter till annat. Hhhmmm lätt att säga för mig som tränat bort det. Jag är glad för din skull att du kan jobba lite nu jag längtar ut och ska troligen börja lite smått efter nyår. Skickar massa kramar och du vet jag tänker på dig fast jag inte alltid skriver
    Kram

    • Polär Marielle skriver:

      Hej, vad roligt att se ditt namn här igen Lisbeth! Jag är inne och kollar på din blogg också ibland men kan inte kommentera från min dator. Däremot så går det från min mans dator men den bara ”hänger sig” hela tiden. 😦 😦 😦
      När jag läser din text här så funderar jag lite över orden ”vill” och ”kan”. För när du beskriver att du tränat bort din oro m.m. så handlar det om att du inte behöver oroa dig längre och att det har med träning att göra. Så även annat, t.ex säga ifrån ang bytet av kläder till lillpluttan i släkten och att man inte måste så mycket. Att det viktiga är att ta hand om sig själv så man finns när det verkligen behövs och har ork till ett eget liv också.
      När jag sitter och läser och funderar så tänker jag att ja jag vill kanske ha det lugnt och inte måste ha lika mycket ansvar för mitt barn längre. Min yngsta har jag ju låtit flyga iväg från mig, så det är ju inte honom detta handlar om.
      MEN jag vill inte att min dotter har det dåligt. Jag vill inte att hon gråter och vill följa med mig hem, jag vill inte att hon är i nånslags psykos. Det är så mycket som jag inte Vill! Och då Vill jag inte heller träna bort min känsla för att se till att hon har det bra.
      Jag vill ha ett eget liv som gör att jag mår bra. Men det förutsätter en sak, och det går inte att träna bort och framförallt så Vill jag inte träna bort det; det förutsätter att hon har det bra. Och om hon inte har det så vill jag inte ha ett liv där jag mår bra.
      Jag vill inte må bra om inte hon mår bra.
      Och jag mår inte bra om inte hon mår bra.
      Oj det här blev långt. Ta inte illa upp. Det du skriver får mig att fundera på ett väldigt konstruktivt sätt. Jag rannsakar mitt eget sätt att tänka och det är bra.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s