Livet på hal is

I går kom snön. Idag kom isen. Alltså de kalla vägarna blev hårda av regnet och alltihopa blev ishalka. När man kommer ner på våran väg kan man välja att åka höger eller vänster. Vänster är snabbaste vägen till jobbet, men då måste man nerför en lång och krokig backe. DEN är verkligen inget kul. Om man åker åt höger istället så är det lite längre och fler backar men dom är ganska små. Jag valde vänster. Hur dum får man va?? När jag var framme vid den långa skruvade backen kände jag att NEJ, det här klarar jag inte. Då körde jag in på en liten väg till en sommarstuga och skulle vända, men var först tvungen att backa ut och då började bilen glida. Jag fick upp den igen och åkte åt andra hållet. Det var inget läskigt alls, så varför valde jag inte den vägen på direkten.? Nu var jag ju jättesen dels för att den vägen är längre men också för att jag redan åkt åt andra hållet och sen fick åka tillbaka….. Tokigt!

Gabriella har det fortfarande besvärligt. Jag försöker hjälpa henne att hitta på idéer, men det misslyckas. Nu känner jag att jag går bet totalt. I lördags hade vi planerat att vi skulle komma hem till henne och ha med oss Solkatten. Det var bara det att jag hade sån fruktansvärd magvärk. Peter åkte i förväg och så åkte de och käkade hamburgare. När jag kom dit så hade Peters bil stannat. Batteriet var slut, så jag var tvungen att åka till Burger King med startkablar. Det ordnade sig och vi kom hem till G där Sol låg under soffan och var ledsen. Han kom inte fram på hela tiden. Suck! Men vi spelade spel m.m. så det blev ganska bra ändå. Peter åkte före mig och när det bara var G och jag så bröt hon ihop och grät så det gjorde ont i mitt hjärta. Hon ville följa med hem men jag sa nej. Jag förklarade  att det bara skulle vara dumt att ägna en massa tid åt att packa och så skulle hon komma till oss i bara en natt och så packa igen. Nej ingen bra idé och det förstod hon förstås. Men hon var så ledsen. Älskade unge, hon vill inte bo där längre och vad ska jag göra?! Jag hade med en plastback för att vi eventuellt skulle kunna packa undan en del av hennes grejer för att snygga till och få lite ordning, kanske köpa nytt. Kanske hon behöver lite uppfräschning för att trivas bättre igen.

Men sen har det ledsna fortsatt. Både söndag, måndag och idag har hon ringt och gråtit. Det här är så jobbigt. Jag vill verkligen inte att hon flyttar hem igen. Det måste finnas nån annan lösning.

Jag lever på glädjestunder. Att skratta i stunden, att känna ett uns av lycka. I fredags träffade jag tre tjejer som jag pluggat med en gång i tiden, på högskola. Vi har så kul ihop. Skrattade så jag grät ibland. Helt underbara människor!

Igår träffade jag en kvinna som har ett liknande jobb som mig fast en annan slags anställning kan man säga. Vi fann varann på direkten! Det bara klaffade genast. Så lättsam! Jag följde henne en dag i hennes jobb eftersom hon ville ha råd och stöd av mig i det hon gjorde. Dagen bara sprang iväg! Tjoff, så var den slut!

Idag hann jag nätt och jämt till jobbet pågrundav den där jäkla halkan, men vi hade påhälsning av två hundar (gud vad goa!) så det blev en bra dag även om jag inte hann det jag skulle alls…

Nu har Gabriella ringt igen och gråter.

Jag suger åt mig ett liv där hon inte är med hela tiden. Och ändå… orken att vara glad finner sig inte i alla fall. Svårt att förklara. När hysterin kommer ur telefonluren så känner jag mig arg. Jag skulle vilja skrika, slänga iväg telefonen, be henne dra åt helvete.

Nej så får man inte säga. Jag älskar henne så mycket. Jag är desperat.

Det är så svårt för er att förstå om ni inte har varit i samma sits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s