Gråt, panik men ändå en plan att lukta på skogen

IMG_0036Nu är mitt älskade barn här. Hon som lever med en depression men faktiskt klarar att gå bättre just nu. Nånting negativt och nånting positivt. Men av nån konstig anledning så kan jag inte glädjas åt hennes motoriska framgång. Det går inte. Det negativa gör för ont. Hennes tårar – mina tårar. Hennes svarta tillvaro inuti gör min tillvaro svart också. Maktlösheten som vrider sig inuti mina ådror.

Och vem är jag mitt i alltihopa?

Igår morse var jag på gymmet och tränade. Efteråt skulle jag till apoteket. Var tvungen att lämna krångliga förklaringar på varför jag äter både 100mg och 25 mg av en sort. Han trodde att jag bara skulle ha den senaste som var utskriven och jag var tvungen att förklara varför jag åt bägge sorter. Det där är inte schysst tycker jag; att stå där bland en massa folk och förklara saker om sin psykmedicin. Inte för att jag egentligen skäms längre, men att stå där och argumentera är i alla fall jäkla jobbigt.

Då! Sa det pang! Golvet gungade, synfältet blixtrade, människor blev som diffusa figurer och hjärtklappningen kändes ända upp i huvudet. Jag betalade och skyndade mig ut. I bilen landade allt och jag grät. Sen åkte jag till jobbet och jobbade fram till lunch. Då satt en arbetskamrat och jag och pratade om Gabriellas svårigheter och hur hon mådde m.m. Då kom det igen. Tårarna.

Efter jobbet hämtade jag Gabriella. Det tar en oerhört lång tid nu för tiden att komma iväg. Hon som varit helt otroligt duktig på att packa, klarar det knappt alls längre. En personal hade hjälpt henne lite och när jag hade pratat med henne på dagen så var det bara lite kvar. Nu var detta lilla fortfarande kvar och hon hade inte gjort nåt vettigt alls. Vi kom iväg till slut men var tvungen att handla liteIMG_0040 kompletterande saker på en liten affär i staden. Fick ännu en panikattack och när jag satt i bilen så grät jag hejdlöst. Tårarna bara rann. Det blev bättre efter en stund när jag åkte på stora vägen.

Men känslan sitter kvar även idag. Det där hopplösa, trötta, gråtiga.

Vi ska gå ut en sväng sen. Försöka komma upp i skogskanten, lukta på skogen.

4 tankar om “Gråt, panik men ändå en plan att lukta på skogen

  1. Allt oviktigt skriver:

    Jag hämtar bara ut medicin på nätet nuförtiden för jag gillar inte heller att prata om mina mediciner så att andra som inte har något med det att göra hör

  2. S skriver:

    Usch för att behöva förklara sig på apoteket. 😦
    Jag hoppas ni kom iväg till skogen.

    Kram ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Det blev så mörkt när vi väl kom ut så vi kunde inte gå tillräckligt långt upp för att lukta på skogen. Det får bli nån annangång och då får vi se till att komma ut tidigare på dagen.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s