Så ensam i min kamp

Klockan är midnatt. Jag måste få skriva. Försöka berätta om ett liv som är väldigt annorlunda. Jag finns i närheten hela tiden. Vi gör en planering på förmiddagen. Ordet ”vila” är bojkottat. Istället kan där stå ”Lyssna på musik”, ”Läsa lite i en bok”, ”Leka med kaninen”. Ett sätt att göra dagen meningsfull. Fylla tiden med ett liv. Sätta ord på sånt som för andra kan vara självklart.

Idag skrev vi Rita och måla. Dagens större aktivitet. Vi bestämde att hon skulle klara sig själv och att jag skulle få plocka upp lite julsaker. Igen. Jag har försökt få henne att hjälpa till vid ett tillfälle, men då blev det kanske två-tre saker. Den här gången skulle jag själv. Trodde jag. Jag tog fram några ljusstakar men hittade inga såna långa ljus. Plötsligt hade vi bara små värmeljus!!!

Nu var det ju inte det som satte stopp utan hennes mående. Hennes gråt och okoncentration. Hennes vilja att få lägga sig på sängen och slappna av. Men det gick ju inte. Så jag satt hos henne och ritade och målade.

Huset är kaotiskt. Allt jag gör blir halvgjort eftersom jag alltid måste avbryta och finnas till. Jag försöker att inte tänka. Bara finnas. Det är egentligen ganska enkelt. Jag räknar inga dagar. Låtsas inte om att julen kommer. Människor säger att den kommer ändå. Som om det skulle vara nån tröst.

Lite dukar, en gardin, inte en enda tomte. Och ljusstakar utan ljus…

Jag tänker på förrförra julen. Då jag mådde dåligt. Var det då jag hade min blandepisod tro… Jo det var nog då. Jag går igenom helveten ibland. Men det är svårare att se sin dotter på det här sättet. Jag känner mig maktlös. När ska det ta slut och hur?

Vi var hos min mamma igår. Hon sa att hon hade berättat för min moster om hur det var fatt med G och hur vi har det. Och hon hade sagt till sin syster att ”Det finns bara en som kan bota Gabriella, och det är Marielle”.

Och hur konstigt det än låter så vet jag att det är sant. Jag började gråta. Mamma trodde att jag blev ledsen. Jag sa att det var precis tvärtom. Det kändes skönt mitt i all förtvivlan och ensamhet att faktiskt vara betrodd som en som kunde göra så mycket. Jag är tacksam. Det stärkte mig. Nu förstår jag att jag måste kämpa. För jag är den enda som kan det.

Jag är så ledsen. Så ensam i min kamp.

I morgon ska jag starta en studiecirkel på vuxenskolan. Egentligen inte. Vi ska ha mingel med glögg, lussebullar och pepparkakor.  Det är ingen anmälan utan fritt fram liksom. Jag vet en som kommer men i övrigt har jag ingen aning alls. Spännande.

Jag hade funderingar på om G skulle följa med. Hon skulle ju passa in. Men samtidigt känner jag att jag vill göra nånting själv. Snälla, bara detta! En enda sak utanför dörren ensam.

Så farmor kommer med sin hund och hälsar på. Peter har berättat säger han, men jag vet ju inte vad han har sagt. Att man måste bryta in och prata med henne när gråten börjar? Nej det har han ju inte sagt eftersom han knappt vet det själv.

Jag tror att det kommer att gå bra.

Kanske jag får skriva så här på nätterna? Dagtid är svårt, men jag känner ändå att mitt skrivande behövs.

Kram på er!

2 tankar om “Så ensam i min kamp

  1. Tina skriver:

    så tufft du har det, hoppas din stund med ”egentid” och glöggmys ger en gnutta kraft. Kramar

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Tina! Ja jag fick min glöggmyskväll till sist. Jätteskönt att komma ut och träffa andra och få prata om saker som man inte pratar om med vem som helst. Just grejen att alla sitter i samma båt och förstår vad man pratar om, är så himla skön!
      Kram!

Lämna ett svar till Tina Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s