Flickan med andarna – del 2

Jag hade tänkt mig att skriva två delar men det kommer kanske att bli fler pga att det känns splittrat idag. Mycket som ska ordnas med. Vi kör här nu i alla fall så får vi se.

2015. Sommar. Inte lika skönt väder som i fjol, men ändå lite bad. Slutet av juli, ständiga utbrott från en dam som var trött. Vi hade en dag och tid som var bestämt för hemåkning till hennes stuga. Jag skulle börja jobba.

En dag när jag åkte hem från jobbet började sms hagla och så småningom gnälliga, ledsna telefonsamtal. Det var ingen på boendet som hade tid med henne. Hon satt där i sin stuga och tog sig ingenstans själv. Solen sken och det var äntligen badväder.

Om man har en dotter som lider av en sjukdom på det sätt som min så vill man förstås lindra och göra livet så bra som möjligt. Men hon är 26 år och vi har levt tajta hela livet. Vi har varit med om så mycket. Men jag är funtad på det sättet att jag behöver ett eget liv också.

Men i alla fall så blev det på det viset att jag tröstande sa att vi skulle ta en utflyktsdag dagen därpå. Jag skulle köpa tunnbröd och packa lite kakor och saft och så skulle vi åka till badplatsen som boendet brukar åka till. Det var min lediga dag, men också en dag då jag behövt egen sfär på nåt vis. Det spelade ingen roll. Vi hade jättetrevligt och min tjej badade för fullt. Jag gick några meter ut och ställde mig och frös…. Svinkallt i vattnet denna dag faktiskt.

Det fortsatte. Smsen och telefonsamtalen. Gnällen och gråten. Och min obehagskänsla inuti magen. Personalen kom till henne med medicin och hjälpte henne med tvätten och kanske bädda rent i sängen ibland. Men Gabriella blev mer och mer ”inne i sig själv” på nåt vis. De frågade förstås om hon ville följa med i bussen och köpa pizza eller lite andra aktiviteteter. Men inget var egentligen utifrån hennes intressen. Hon hade (har) en jättemysig kontaktperson som hon tycker om, men som ofta avbokar deras träffar pga sjukdom eller annat planerat. Nån reservplan finns ju inte så då blir hon ensam.

Lite ljusglimtar… hennes födelsedag med kalas på våran gård. Lilla grannflickan kom och förgyllde dagen med glada skratt. Mormor och vi åkte till storstadens minizoo och Peter, G och jag åkte på utflykt till våran stads minizoo. Fågelskådning och lite turer till Max eller mac donalds.

Och det var jag, hennes mamma, som drev alla projekten.

Och så kom då den dagen då det stora utbrottet hände. De tyckte hon var psykotisk.

Hon hade sina andar. Våra föredetta familjemedlemmar. Våra gamla döda djur. Den äldsta kaninen, och den något yngre kaninen, vår första katt, boendets katt, farmors hund och våran hund som levde när G var liten.

Först var de som vänner. Hon läste för dom på kvällen när de skulle sova. Hon pratade med dom när det blev för tyst och ensamt i huset.

Det fanns några till i sammanhanget. Några ”ondisar”. Som talade om för Gabriella vilken urusel människa hon var. Värdelös. Jag känner igen det från mina depressioner och ångestladdade tankar. Fast då har det varit jag själv som gett mig anklagelserna. Jag tror att G behövde konkretare figurer istället för de diffusa tankebanor jag kan vistas i när jag är nere.

Det kom smygande sakta, men vi kanske borde ha sett tecknen tydligare. Vi kunde ju aldrig ana. Vi kunde aldrig tro att det skulle bli så stort.

Det kommer en del tre. Förhoppningsvis under dagen. Kram på er!

IMG_0089

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s