Flickan och andarna – del tre !

Nu blir det lite komplicerat, men lita på att jag är gammal förskollärare och sedermera specialpedagog. Samt mamma till Gabriella som en gång för längesedan tog mig med på en resa genom autismens tankebanor…

Så lite tråkig bakgrundsfakta…

IMG_0166

När jag pluggade till förskollärare så gjorde jag praktik på en sk Ur och skurförskola. Den var inte som vilken urochskurförskola som helst utan en småbarnsavdelning för 1-3åringar där utomhuspedagogik genomsyrade hela dagen. Och hur fångar man så små barns medvetenhet om naturen? Jo genom att använda gosedjur, föreställande djur som finns i hemskogen. Dessutom ska det vara djur som det finns barnsånger om. Så vi gick ut i skogen och träffade t.ex. en kråka, en uggla, en mask eller en groda eller förstås en ekorre. Någon vuxen höll i djuret och låtsades att djuret pratade och rörde på sig. Barnen lärde sig en massa om hur djuret levde och vi sjöng sånger osv. Det här är en fas i barns tänkande som kallas för animanistiskt tänkande. Detta innebär också att barn tror att ande och materia hör ihop, dvs att saker kan tänka. Det är inte någon slump att barnprogram ofta har huvudpersoner som är djur.

När Gabriella var liten så trodde hon att allt som hade två runda prickar bredvid varandra och en kanske lite större och bredare grej därunder, innebar att det var en ”vovve”. Och djur har alltid varit mycket mer intressant än människor. Jag har sett den kopplingen hos många med autism. Människor är för komplicerade att förstå sig på, men djur har en annan betydelse.

Efter denna bit i utvecklingen hos små barn så kommer rolleken, dvs barnet sätter sig själv i en roll och ett annat barn har en annan roll, dessa interagerar sedan med varandra på olika spontana sätt. Rekvisita och karaktärer utvecklas parallellt med leken. Det är också här barns förtjusning av sagor kommer. Någon är god och någon är ond.

Men det är också här som barn med autism får det extra svårt. Att föreställa sig att vara någon som man egentligen inte är kan vara näst intill omöjligt. Och att förstå ”ont” eller ”gott” är också svårt. Gabriella tittade på filmer. Astrid Lindgren och Walt Disney lärde henne detta tankesätt. Men på ett helt annat plan ändå. Hon lärde sig fraserna som sas i filmerna i exakta ordalag och intonation. Därefter krävde hon att alla som skulle vara med i hennes lek skulle kunna detta utantill på samma sätt som hon. Vilket resulterade i mycket osämja. Hon förstod inte vitsen med att leka som andra och andra förstod inte vitsen med att leka som hon ville…

Under denna tid jobbade jag även som dagbarnvårdare och jag var så fascinerad av min praktikperiod på ur och skurförskolan med alla gosedjuren i naturen (som den miljöpartist jag just då var… 🙂 ), så vi ordnade med gosedjur och gick till ett speciellt ställe i skogskanten. Att utnyttja barnens egna intressen är också viktigt så det var inte bara ekorrar och kråkor som följde med utan även lejonkungen och Ronja Rövardotter.

Mina barn och andras barn växte upp med detta. Och jag tror det var bra. Så även för empatiutveckling. Att ömma för och ta hand om är viktiga delar för barns utveckling.

Detta var även en period då min man och jag intresserade oss för forntida mytologi och new age. Vi åkte på medeltidsmarknader och jag gick Tarotkurs. Lillebror Andreas lärde sig snabbt vad alla tarotkorten hette och Gabriella klädde ut sig och förstod så småningom tjusningen med att låtsas vara nån annan. Fortfarande inte som för andra barn, utan på hennes egna sätt. Fantasins och föreställningens förmåga ligger ganska långt efter i utvecklingsfasen när det gäller autism. Det är en av de tre svårighetsområden som ligger till grund för kriterierna till autismdiagnosen.

Vad har då allt detta med 2015 års utveckling till en depression för Gabriella Johnsson, 26 år? Jag är inte helt säker på att jag vet det själv. Men kanske det finns en koppling….

Eller kanske inte? Vi kör en del till. Välkomna till del 4!

2 tankar om “Flickan och andarna – del tre !

  1. evakerstin skriver:

    Oooo när jag läser om hur du jobbade med barnen blir jag så nostalgisk.
    Jag förstår också det du berättar om autism eftersom jag jobbat med det. Från den tiden minns jag självklart svårigheterna men mest av allt de underbara stunderna när barnen anammade något vi övat på länge. Underbar känsla, det var moroten.
    Kram till dig
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s