Flickan och andarna – del 5

Hm…. sista meningen i förra inlägget blev halvskriven… för att jag somnade framför datorn… Pang bom!

De stannade alltså på akutpsyk i flera timmar, väntandes på att få komma in till en läkare. En jättetrevlig och bra läkare, men hon tog enbart bort stilnocten. Resten överlät hon åt ordinarie läkare på hemmaplan eftersom den visste bättre vad som skrivits ut och varför.

Gabriella (med autism och stora svårigheter att vänta överhuvudtaget) hade suttit i väntrummet i flera timmar (=pina) för att komma in till en kvinna som enbart plockade bort stilnocten.

Jaja…. Vi bestämde att jag skulle sova över hos henne natten därpå. Så jag packade ner mina saker och åkte dit. Vi åt lite och sen sov jag i hennes soffa i två nätter.

Tanken var nog inte att jag skulle vara sjukskriven så länge eller att hon sedan skulle vara kvar hos oss så länge. Men från den 11 december till idag har hon bott hos oss i huset på landet. Och det kommer hon att fortsätta göra tills det känns okej för mig att lämna ifrån mig henne igen.

Vi har haft en hemsk jul. Det har varit gnäll-gnol-gråt till att börja med. En salig röra och en okontakt. Hon har gått omkring och vi har knappt fått stopp på henne. Hon har gått och gått och gått. Ibland dygn i streck. Sömnen har varit svår. Ibland har vi fått brotta ner henne i sängen. Vi har sjungit och läst sagor precis som när hon var liten.

Lördagen före jul kom Andreas hem. Älskade människa. Han har varit underbar. Han har hjälpt till med allt möjligt, från att hjälpa till med tandborstning till att vandrat omkring här inne på nätterna med G. Eller pratat lugnt och metodiskt med henne om ångest och depressioner, hur man kan tänka och göra. Och Gabriella älskar sin bror så mycket så hon lyssnar nog på honom mer än på nån annan. Och att stå utanför hennes dörr och höra honom trösta henne, gör så gott i mitt hjärta. Jag älskar mina ungar så!

I början av Gabriellas flytt till oss gav hon sina andar mat på små fat i rummet. Det luktade till slut väldigt äckligt där inne. Det spelade ingen roll vad vi sa, hon var som en zombie. Jag kunde plocka bort och hon plockade dit nytt. Jag kände mig till slut desperat och Peter grälade.

Vi grälade, bägge två. Vi var raka i våra meningar, hon förstod inte annars. Korta meningar och ibland förstärkta med tecken. Och ändå fick vi ta om igen därför att vi såg att hon inte tog emot, inte hörde, inte ens märkte att vi pratade. Jag försökte med visuellt stöd, det enda sätt som alltid funkat. Men det var inget säkert kort heller.

Jag gjorde visuella planeringar över dagen i punktform. Hon ville att jag gjorde det, men ändå gick det inte att följa. Hennes samtalskontakt hade gett henne läxa att enbart välkomna andarna vissa tider och i övrigt skulle hon hänvisa dem till dessa tider. T.ex. fick dom bara komma mellan 14-16 och om dom ville prata med henne en annan tid så skulle hon säga att dom fick komma tillbaka kl 14. Jag gjorde små lappar som vi använde i den skrivna planeringen och så satte jag fast lappen som det stod ”Välkomna andarna” på i den skrivna planeringen. Jag försökte dag efter dag efter dag. Men jag insåg ändå ganska snabbt att det var för svårt. Andarna fanns där hela tiden.

Jag gjorde en ny lapp där det stod ”Ovälkomna andarna”. Det fungerade inte heller. Till slut blev jag så trött på all mat på tallrikar på hennes rum så jag kände att jag måste göra NÅNTING, ett litet försök på nåt sätt. Jag satte mig med ett ritblock, penna och sax. Jag ropade till mig Gabriella och hon satte sig faktiskt bredvid mig. Jag berättade att andar inte äter riktig mat, men man kan ge dom symboler. ”Det är bättre och säger mer om hur mycket man faktiskt älskar dom” sa jag. Kanske hon själv också tröttnat på att stå med öppet kylskåp om nätterna och skära upp skinka, vad vet jag. Men hon anammade idén. Så jag klippte ut små runda cirklar föreställande tallrikar. Jag skrev namn på alla andarna med röd text på små papperslappar. På andra papperslappar skrev jag med blyerts olika matsorter som olika djur äter: kaninfoder, morot, hö osv samt kattmat, leverpastej osv. Det blev ganska många lappar och vi la dom i en burk där jag skrivit ”Andarnas mat”. Varje gång hon har lagt fram nånslags riktig mat eller ställt fram en äkta skål med vatten, så har jag ändrat till pappersvarianten och för att vara helt säker på att hon ska förstå så har jag gett henne burken med andarnas mat och hon har fått leta fram rätt kort själv. Än idag har vi lite svårt med just vattenskålarna, men jag är övertygad om att vi ska fixa det också till slut. För i dagsläget har vi inga riktiga matskålar alls någonstans.

Andreas åkte hem till sig igen strax efter nyår. Jag saknade honom enormt redan innan han knappt gått på tåget. Jag är en så stolt mor. Han betyder så enormt mycket.

Peter och jag har ändrat vårt bemötande faktiskt. Det är ju så med Gabriella att man försöker enligt konstens alla regler men till slut måste man kasta allt i väggen och tänka om! Vi hade fått lära oss att man inte ska gå med in i deras värld. Men när allt blir så stort och farligt för Gabriella så blir det ännu större och svårare att hantera. Om andra runtomkring är rädda och pratar om att ta det på allvar, om psykiatrisk vård osv, så blir det ännu större för henne. Det blir diffust och otäckt.

Så vi har avväpnat istället. Peter har kunnat säga att ”Sluta lek nu och kom och ät”. Då har hon kommit med ett flin på läpparna. Jag har kunnat sagt att ”Nu tar jag alla dina andar och sätter dom på kanten av vardagsrumsbordet, så ska vi prata lite med dom!” Jag har gjort en gest med mina armar som har sett ut som om jag fångat in dom allihopa. Precis som hon gör när hon ska prata med dom. Och så har jag låtsats att alla sitter där på vardagsrumsbordet. Och så har hon och jag hållit varandra i händerna och pratat med dom. Det har funkat. Jag vet inte hur hon tänker. OM det nu skulle vara så att hon ser syner och att hon seeeeer sina andar; seeeeer hon då verkligen andarna på riktigt när jag tar dom och sätter dom på vardagsrumsbordet? Och är det så att dom faktiskt går med på att det är symboler på papperstallrikar när dom nyligen har begärt att få riktig mat? Och är det så att Peter kan säga att hon ”leker” om det egentligen inte är nån lek utan verklighet för henne?

Idag när vi satt vid frukostbordet så hade hon en gammal nalle med sig. Nallen pratade med mig och jag svarade förstås. Det gör man ju. Gabriella styrde samtalet till sånt som var viktigt för henne att prata om, eller kanske enbart ett samtal för att få kontakt.

Minns ni kontakten med Pitor? En gång när hon var liten så sov hon över hos sin farmor och hennes dåvarande sambo. I sin annorlunda rollek om Ronja Rövardotter så kallade hon sambon för Skitstövel. Han blev jättearg. Och ville att hon skulle säga förlåt. Men det kunde hon inte. Till slut sa hon att det inte var hon som sagt det utan Pitor. Sambon blev förstås ännu argare. Hon skyllde ifrån sig och hon kunde inte säga förlåt.

Men det som egentligen hände var att hon inte klarade att förstå hans resonemang och hon klarade inte att bli konfronterad, varpå Pitor fick rycka in som försvarare. I dialog med honom kunde hon även våga testa sig fram på ett sätt som inte gick med henne själv.

Jag kan tänka att det finns en sorts likheter här. Mellan andarna, Pitor och nallen vid köksbordet idag.

Vad jag inte vet är om hon faktiskt ändå ser det som inte jag ser. Ser hon sina andar på riktigt? Ser hon dem röra på sig, och är det faktiskt så att hon även hör dom prata med henne? Säger dom saker till henne som hon har väldigt svårt att inte tro på…. eftersom det ju för henne faktiskt finns där… på riktigt?

Hon vandrar fortfarande. Dag ut och dag in. Hela tiden. Ibland kan hon somna stående. Och hon klarar inte att göra en serie saker i rad, t.ex. att gå ifrån frukostbordet till tandborstning till att klä sig och komma tillbaka till bordet för att kamma sig. Alla dom momenten fungerar inte. Och den där ”hinnan” som finns ibland när vi vill ha kontakt, kommer den nånsin att försvinna? Kommer hon att klara att bo själv igen i sin stuga? Kommer hon att klara att laga sin mat, att diska, att ta hand om sin tvätt? Eller att titta på TV eller läsa nån bok? Vi ska träna. Både här hos oss och hemma hos sig. Jag har satt upp mål, olika saker som hon ska klara innan hon flyttar hem till sig.

Jag försöker utvärdera varje dag. Och allting går framåt. Och ibland två steg bakåt. En dag för ca en vecka sen var hon nästan som förr. Jag fick kontakt och hon var i min värld. Vi skojade, hon kramade mig, vi satt tillsammans i soffan och vi pratade städer i världen och räknade mattetal. Det var hon som satt där då. Det ger mig ett hopp förstås.

Och ändå, vart tog hon vägen, hur gick det till och varför? Och när kommer hon tillbaks? För det gör hon väl? Hon kommer väl tillbaka?

Nu är min historia om Flickan och andarna slut. Jag tror inte den slutat som jag en gång tänkte när jag började skriva på den, men så här får det vara. Den slutar med ett frågetecken. För det är ju så det är. Just nu.

2 tankar om “Flickan och andarna – del 5

  1. Ann-Britt skriver:

    Jag fattar inte att du orkar! Du är en makalös kvinna! Din kärlek till dina barn är så fin och vacker! Men så jobbigt du har det med Gabriella. Förstår att du gör vad som helst för din dotter. Men du måste kanske be om mer hjälp till henne. För att du inte ska gå under av ängslan, oro och allt du går igenom varje dag!

    Kram<3

    • Polär M arielle skriver:

      Tack, gulliga du! Fler än du har pratat om att jag kanske borde be om mer hjälp, eller ta emot mer hjälp. Jag vet bara inte riktig vem jag ska be om vad. Att lägga in henne förstår jag inte riktigt vitsen med. De kommer att proppa i henne mer mediciner. Rutiner med äta sova osv får hon även här. Jag tror mera på ett bra bemötande och stimulerande aktiviteter. Det jag är mest orolig över är om hon får nåt utbrott och de kanske bultar henne. Nej, jag tror jag är mindre orolig om jag har henne hemma. Sen inser jag att jag missat en väsentlig bit i min story… Jag har under denna tid ringt och bett om stöd ett otal gånger tillpsykiatrin men faktiskt inte fått nånting. Jag ger inte mycket för psykiatrin… Får kanske skriva mer om det nångång. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s