Denna morgons känslor

Jag vaknar upp till ett rörigt hem. Ja det var det ju igår också förstås. Gårdagen var ett helvete. Klockan 13.30 skulle  jag vara på möte på Gabriellas boende. Det blev helt otroligt jobbigt innan. Hon fastnade i alla göromål och det var lögn i fasen att få med henne. Till slut kom vi iväg. Sena förstås. G skulle vara hos mormor. Ja det finns mycket att berätta om gårdagen. Jag ska göra det. Men först till denna morgons känslor.

Jag vaknade i natt också. Gabriella mådde så dåligt. Men jag orkade inte gå upp. Jag hade suttit hos henne när hon somnat. Jag hade läst Harry Potter för henne. Så småningom slöt hon sina ögonlock och gick in i sömnens värld. Jag satt en stund och såg på henne. När jag ser henne så där så tycker jag att det är så likt när hon var liten. Samma ansikte, näsa, panna, kinder. Älskade barn, jag ville att du skulle få ett bra liv.

Hon vaknade nån gång i natt. Gick omkring. Sjöng, gnolade på sånger som är destruktiva för henne. Gamla skillingatryck, nån vaggvisa från en film osv. Hon har en slags knapp som  hon kan trycka på där en mening är inspelad. Hon trycker på den när ”rösterna” andarna blir för jobbiga. Det är ganska högt inspelat och Peter skulle ju upp och jobba. Det har varit konflikter kring det där nu sen han började jobba. Jag blir så ledsen. Istället på att fokusera på att G ska ha trygghet och må bra, så är fokus på att han ska kunna sova. Precis som när barnen var små och jag fick smyga på tå och hyscha på dom.

Känslor. Jag gråter. Jag är så trött. Hela kroppen känns som ett tungt vrak. Jag vet inte om jag kommer att klara det här. Jag vet inte hur och jag vet inte om. Och jag vet inte varför. Hopplösheten, den får inte komma. Hela mitt hem är en röra. Visst kan jag ha det så här annars om jag är deprimerad, men ändå… det här är på ett annat sätt.

Mitt barn står och sjunger och pratar på toaletten. Varför gör jag det här? Varför fortsätter jag att tro på någonting? Vad är det jag tror? Hur realistiskt är det? Vad väntar jag på?

Ute skiner solen. Det är så vackert. Jag ska gå och bädda min bädd i soffan. Jag ska ta mina mediciner. Jag slarvar så med dom. Jag är alldeles darrig i benen. Men jag är inget viktig. All fokus är på Gabriella.

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag är så trött. Och det är kallt i vårt hus, pelletsbrännaren krånglar. Om jag visste att nån annan tog över och hade samma tro så skulle jag kunna dö. Det låter dumt, det låter som att det är tur att det är så här för annars skulle jag dö. Det är inte så jag menar. Snarare att om det inte vore så här så skulle jag inte vara så trött.

Kram på er!

WordPress har ändrats här inne där jag skriver, så jag är osäker på hur bilderna kommer att se ut när jag lägger ut dom. Därav anledningen till att storleken på dom inte är som det brukar.

IMG_0203

6 tankar om “Denna morgons känslor

  1. Ann-Britt skriver:

    Så synd att Gabriella har blivit så sjuk! Förstår fast man kan nog inte göra det i ordets rätta betydelse! Att du vill göra allt för henne! Men jag tycker att vare sig en mamma eller pappa ska ta ett så stort ansvar och ha det så otroligt jobbigt i sitt liv. Som det är nu med Gabriella så behöver hon (tror jag) få ha en personlig assistent hemma i sitt hus där hon bor. Eller vara någon annanstans så att hon får all rätt tillsyn och vård samtidigt! Det kan inte ligga på en mammas axlar att du ska orka ha det på det sättet som du lever i nu! Missförstå mig inte! Men jag tycker att du har gjort allt du kan mot Gabriella. Men nu måste du få avlastning i ditt liv! Hoppas du förstår mig rätt!

    Kram<3

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Ann-Britt, jag förstår hur du menar. Och jag äääär slut så jag tänker inte protestera. Samtidigt är jag så rädd för att nåt kan göra det sämre igen för Gabriella. Hon har gjort framsteg under den tid hon har varit hos oss. Men visst tar det på oss alla och du har rätt i att jag behöver avlastning. Jag ska nu använda resten av denna vecka till att ”skola in” henne i hennes stuga igen. Jag hoppas att det kommer att funka. Det jag är mest orolig över är nätterna.
      Kram och tack för det du skriver, det värmer.

  2. barbro frank skriver:

    Håller med Ann-Britt: Du måste få rejäl avlastning med vård o passning av G. Då kommer hela familjen att trivas bättre till-sammans! Lena

    • Polär Marielle skriver:

      Hej, jag är inte så säker på att det kommer att leda till att vi kommer att trivas bättre tillsammans. Vår familj är som den alltid varit.
      Det jag tror är viktigast är att G kommer tillbaka till sin stuga och att hon får utökad tid tillsammans med personal till att göra kvalitativt bättre aktivitieter.
      Tack och kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s