Stolt

Gomorron!

IMG_0177Det händer en del här. Ibland går det framåt och ibland bakåt. Men om man tittar tillbaka hur det var runt jul så är det stor skillnad faktiskt. Jag försöker sammanfatta i min hjärna hur det var och hur det är.

Då var allt så hemskt. Som i en dimma på nåt sätt. Hon gick runt runt runt och var okontaktbar. Hon kunde inte sitta still och äta. Hon förstod inte vad man sa. Ibland fick jag mata henne och ibland fick man hjälpa henne med kläder. Hon klarade inte att duscha själv. Vi fick hjälpa henne att borsta tänderna. Hon la ut mat överallt till sina andar, stod med kylskåpsdörren öppen på nätterna. Öppnade ytterdörrarna hela tiden. Hon kunde inte se på TV. Ja vad klarade hon egentligen? I stort sett inget faktiskt. Hon gick runt hela tiden, sjöng destruktivt, blev hysterisk över vad som hände i huvudet. Men i övrigt ingenting. Så småningom hände lite nya aktiviteter som t.ex. att tro att kaninens mat var förgiftat och hon bytte vatten hur många gånger som helst, och att hennes andar klämdes i fönstren så hon gick omkring och öppnade fönstren…. typ när det var 20 grader kallt ute.

Nu klarar hon faktiskt allt det där. Visserligen är lite medicinändringar gjorda men ändå inte mycket. Jag kan inte tro att det har påverkat så mycket faktiskt egentligen. Kanske men ändå har vårt bemötande och pedagogik gjort mycket tror jag. Faktiskt.

Och när jag tänker så, så känner jag mig stolt.

Nu är jag sjukskriven två veckor till och hoppas på att vi så småninogm ska landa mjukt i DSC03367det här. Jo för jag tror att vi kommer att landa. Inte helt utan svårigheter och inte helt som den Gabriella hon var förr. Annorlunda, men ändå helt okej faktiskt. Älskad för den hon är.

Samtidigt ska jag säga att jag är rädd. Det har gått så mycket framåt och jag är rädd att något ska göra att vi ramlar tillbaka. Jag är så himla rädd.

Hon har bott hos oss i en och enhalv månad. Vi håller på att skola hem henne till sig. Personalens förhållningssätt är avgörande för mig för att våga låta henne flytta dit på heltid. Chefen har lite svårt att förstå det där tror jag. Och jag gör inga kompromisser längre.

Jag ska berätta mer i nåt framtida inlägg, om möten vi har haft på olika sätt och vad de har gett.

Många kramar! ❤

4 tankar om “Stolt

  1. Ann skriver:

    Styrkekramar till dig och G!

  2. K skriver:

    Måste vara skönt att se att du och ditt bemötande och din pedagogik gett resultat. Hoppas du går ännu mer styrkt ur den fruktansvärt tuffa period ni gått igenom. Det är ok att vara rädd. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s