Uppdatering

Hej, jag har börjat jobba. I måndags var första dagen. Så jag jobbade i tisdags också och igår ledig, idag heldag dvs 8-16.45. Jag är väldigt väldigt trött. I går var vi på läkarbesök med fröken G, därefter lunchade vi med svärfar och hans sambo. På kvällen var jag på årsmöte med föreningen B. Så nej….. gårdagen var ju inte vila precis. Läkarbesöket blev psykiskt väldigt jobbigt för mig. När jag kom hem så mejlade jag läkaren och ville prata enskilt utan min dotter, så idag ringde han upp mig. Det blev ett jobbigt samtal men jag fick nog ändå ut vad jag tänkt mig.

Allt kring Gabriella kretsar ännu mer i huvudet på mig nu. Jag tycker att det är skönt att jobba och ändå inte. Jag har haft ett samtal med min chef och han säger att jag ska ta det lugnt och inte ta på mig för mycket. Hm….jahaja… Fast på nåt sätt kanske det ändå är möjligt just för att jag är så fruktansvärt trött.

I morron kommer Gabriella hit igen. På lördag fyller jag år. Peters mamma och sambo kommer. Hon ska bjuda på mat och hembakade semlor.

Jag har ju inte haft ork med uppdateringar här, men jag hoppas ni har förståelse för det. Jag har skrivit lite dagboksanteckningar för tiden 9:e december – 9:e februari som jag tänkte sätta in här. När jag nu tänker tillbaka på julafton så känns allt otroligt hemskt. Hon blev bättre i mitten av januari men är nu sämre igen. Det här gör ont i mig. Så fruktansvärt. Hur kan det hända, varför. Och det måste finnas ett slut. Om inte allt så åtminstone att hon får må bättre. Detta är en mardröm.

IMG_0068

 

Arg, bitter, ledsen

Jag fick ett mejl från verksamhetschefen där det stod att jag haft mejlkonversation med gruppchefen och att hon kommer att gå i pension i mars. Tills dess ska all konversation från mig gå via verksamhetschefen. Först blev jag lite nervig, men detta har hänt en gång förut för jättelängesen och då kollade jag upp oom man får göra så och det får man förstås inte. Det är klart att jag måste få ha kontakt angående min dotter som är svårt sjuk.

Efter detta så tänker jag att skitsamma, jag behöver inte ha kontakt med nån chef alls utan kan ha praktisk kontakt med Gabriellas personal istället. Det vore ju en helt omöjlig situation om jag inte får ha kontakt med dem.

De har även ringt mig efter detta så de kan ju inte gilla idén heller då.

Idag började jag jobba. Efter två månaders symbios med min dotter sitter jag nu här vid mitt skrivbord. Självklart pratade vi om min situation vid fikabordet, men för mig är själva grejen här just nu att möta andra människor som egentligen inte alls har nåt samband med Gabriella.

Men jag är nervös. I helgen var det katastrofläge igen. Natten mellan lördag och söndag fick jag i princip tillbringa vid hennes säng. Jag vet inte hur många gånger hon gick upp ur sängen och jag fick butta tillbaka henne. Hon pratar väldigt mycket med sina andar. Jag  har dock fått henne att låta bli att mata dem med riktig mat. Jag hoppas att det fortsätter så i hennes hem också nu.

Nu har jag ringt och smsat och hon svarar inte. Kanske telefonen är på uppladdning, men jag blir nervös när det blir så här. Inte vill jag ringa personalen i första taget heller.

I förra veckan så skrev hon på ett papper om byte av God Man. Jag hade så hemskt gärna haft en utomstående men när man inte litar på henne, så tror jag att det är bättre att byta till någon som man kan lita på och då är Peter ett bra alternativ. Eller snarare det bästa.

I torsdags var det träff med bipolärgruppen som jag håller i. Jättebra allting. Underbara människor. Gabriella var med igen men denna gång var hon så försämrad sen sist hon var med. Det var jobbigt och även de andra tyckte synd om henne. Hon fick många kramar och tröstande ord. Och så även jag.

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor inuti, uppgivenhet och besvikelse på livet. Ja man kanske inte får säga så men det gör jag. Jag är arg, bitter, ledsen. Jävla skitliv!!!

 

Mani och irritation

IMG_0023Nu har livet gått åt fel håll för mig. Gabriella lät ganska klar i rösten igår när jag pratade med henne. Men jag….. nej jag är inte nere i skorna av depp… nej, jag har sprungit upp i taket och börjar bli manisk. Helvete!

I måndags ringde Gabriella till mig och berättade att de stängt av spisen för henne. Hon hade kokat över två gånger och den ena gången hade brandlarmet gått. Jag är glad över att dom månar över henne. Men det är fel metod! Den är olaglig! Dessutom handlar min ilska mest över tillvägagångssättet. Två personal gick in till henne och drog ur sladden och hänvisade till att det är order från chefen. Gabriella kände sig kränkt och försökte få i sladden igen. Det blev väldigt problematiskt eftersom den är inne i grytskåpet och med hennes fysiska begränsningar så gick det inte. Någon timme senare kom den ena personalen tillbaka med chefen. De drog då ur proppen.

När jag fick veta detta blev jag helförbannad. Återigen så är jag tacksam över att de bryr sig om  min dotters säkerhet, men det de har gjort är olagligt och kränkande. Enligt min mening kunde de ha gått dit och satt sig och pratat med henne om detta, därpå kommit överens med henne om någon bra åtgärd. Kanske det hade blivit den åtgärd som de nu gjort, fast då i samröre med henne.

Till saken hör också att jag här hemma hos oss, gjorde i ordning utklippta tallrikar i papp och små ord med saker som hennes andar kunde tros äta. Jag sa att andar inte äter mat utan de vill att man visar kärlek till exempel via symboler. Det funkade jättebra. Hon köpte hela konceptet!IMG_0024

Jag har naturligtvis visat mitt material för personalen, men ingen har engagerat sig i det och nu gör hon återigen mat åt sina andar. Riktig mat alltså. I går var min mamma och hälsade på hos henne och det stod fyra tallrikar med spaghetti och köttfärssås i hennes kylskåp. Hon har även fått för sig att hennes handdukar är förgiftade vilket innebär att hon ska tvätta en massa handdukar hela tiden. Jag är övertygad över att det finns pedagogiska lösningar för det också.

Eller är det ett tecken på att hon har för dåligt att göra?

Så vad gör en manisk Marielle? Ringde och skällde ut chefen förstås (ett flertal gånger) och därefter skickade massor av mejl och kontaktade jurist….

Igår hörde jag ingenting ifrån chefen. Och min paranoiia började förstås… Är det nåt lurt på gång? Har dom kontakt med God Man?

Så nu är det dags att byta så jag kan känna mig trygg i att Gabrriella blir rättvist behandlad med full respekt.

IMG_0014Men det kryper i hela mig. Manikryper. Jag är så uppe i taket som det bara går. Hjärnan är som en rörig klump. Positivt i och för sig att jag har lärt mig tecknen på vart det är påväg. Men själva grejen är inte positiv.

Nej, själva grejen att jag är på väg att bli manisk är inget bra alls. Fan!

Hello!

Hej, jag ska göra ett litet försök. Det brukar ju ge sig med
tiden och sedan bli riktigt långt istället 😀 Vi får se.

IMG_0021Gabriella har bott själv hemma hos sig ett tag nu. Det går väl inte så där jättebra… Hon sover inte bra på nätterna och personalen kommer och väcker henne kl kvart över åtta på morgonen. De har nån slags tanke på att om hon vaknar tidigare så somnar hon tidigare på kvällen. Men tyvärr funkar hon inte så utan blir övertrött och kan då inte sova alls. Det i sin tur gör att allt blir total pannkaka för henne.

I helgen som var tog vi bilen och åkte runt ute på skogsvägar, i sommarstugeområden, vid vackra vikar och lantbruk, små byar….

Hon var lugn och glad, skojade mycket, busade. Hon tittade på naturen och kommenterade.

Så småningom kom vi till en vägrestaurang där vi åt lite. Det tar tid för henne att äta men när hon väl börjar så äter hon allt med ganska god aptit ändå.

Igår tog jag med mig Ballebus-kaninen hem till henne. Det var ingen bra dag alls. Hon var mycket ledsen, men tog hand om kaninen medan jag var och handlade. Tyvärr har hon börjat lägga ut mat till sina andar igen. Vi pratade om det men jag fick känslan av att jag inte nådde fram riktigt.

Och hur mår jag mitt i allt då?

Nej jag mår inte så bra. Jag är så fruktansvärt trött. Det är som en hopplös trötthet som aldrig går ur kroppen på nåt sätt. Jag är sjukskriven denna vecka också. Jag mår dåligt över det också. Det där att jag borde nog ….. Det har ju faktiskt gått två månader. Och jag är så ledsen.DSC_4221

Och tiden….All denna tid… All kamp. Tänk om det är förgäves. Jävla skit!

Solen skiner och allt är så vackert. Jag har destruktiva tankar när jag ska sova och kanske även på dagen förresten. Vad är livet till för? Varför sitter jag här? Varje steg jag tar… varför? Allt jag säger och gör, är så himla urbota dumt. Så varför gömmer jag mig inte? Varför står jag där och är kaxig?

Och när jag tagit tillbaka allt jag sagt, och när jag bett om förlåtelse… så tycker jag att jag är en skit. En dumbom. Som borde kunna bättre, våga mer, kunna stå för saker. Men vet ni att…. varje gång jag skulle behöva ringa till personalen eller nån chef eller nåt annat, så får jag ångest. Jag sitter där med handen på telefonen… och törs inte. Det trodde ni inte va? Att jag egentligen är en mes?

Och mitt älskade älskade barn… jag vill ju göra allt för dig! Men hur! Min läkare säger ”Men kan du göra mer Marielle?” Och jag tänker att jo, jag vill formulera om meningen: ”Vad kan jag göra mer? Hur?”

Eller har jag kämpat förgäves? Kom jag egentligen ingenstans? Februari. Varför har jag DSC_4224kämpat? Vad gör vi här, i Februari? Vad? Vad ska vi göra nu?

Tala om för mig – vad?

Livet är så fullt av frågor. Jag förstår ju fortfarande inte vad som hände. Och jag är tyvärr fortfarande bipolär. Så allt drabbar mig nu. Ett stort svart skynke. Ångest. Helvetesgapet. Jag tappar fotfästet. Jag faller. Jag slår mig. Men jag överlever nog. Och då måste jag klättra fast jag är så jävla förbannat trött.

Jag vill inte klättra. Jag vill vara kvar i avgrunden.

Nästa inlägg kommer nog snart. Och det blir nog positivare. Hoppas jag.

Kram!

I natt sjöng isen

Hej!

Det var ett tag sen. Snart en vecka sen faktiskt. Tiden flyter ihop. Gabriella och jag har vistats ihop dygnet runt i snart två månader. På senare tid har det känts så fruktansvärt frustrerande. Jag kan komma på mig själv med att tänka tanken att ta nåt hårt och slå i skallen på henne. Självklart skulle jag aldrig göra det, men alltihopa gör så ont i mig.

Människor undrar hur jag orkar. Andra säger att jag borde få bragdmedalj. Ja det är väl skönt med såna bekräftelser. Det är snarare jätteskönt.

Allt gick framåt först. Eller det var väl lögn… det var både framåt och bakåt, men om man jämför med julen så gick allt framåt. Tills vi flyttade hem till Gabriella igen, hon och jag. Då gick det bakåt. Bakåt bakåt bakåt.

Nu är vi nästan tillbaka på ruta ett. Först tänkte jag att nu vet jag ju att det går att kämpa sig framåt så det är bara att kämpa på.

Men…. Vi åkte hem till oss för att gratulera Peter. Det var lite experiment för att se om det hade med platsen att göra. Men det har inte blivit bättre nu och här heller. Å andra sidan kanske inget kan förbättras på bara två dagar.

I går kväll var det styrelsemöte i storstaden. Och eftersom vi stannade hos oss i huset på landet skulle jag ju kunna åka. Så vi bestämde så. En liten stund skulle G kunna vara ensam innan Peter kom från jobbet.

Jag vet inte vad som hände, men jag blev försenad med allt och G tar mycket mer tid än man räknar med. Jag gick ut och skrapade rutor och såg med skräck på vår isiga väg och uppfart. Jag tycker uppfarten är så läskig när den är glansis och man bara kanar neråt mot sjön. Det är en ganska lång uppfart och kanske brantare än till andra hus. Jag väntade in Peter som fick hjälpa mig att köra ner bilen till vägen. Sen var jag sen.

På en parkeringsficka ringde jag till vår kassör och frågade vad han tyckte om det var idé att komma när jag skulle bli en halvtimme försenad. Alla vet ju om min tuffa situation och jag sa att jag inte kunde åka fort pga isgatan. Han behövde gå tidigt från mötet så de skulle försöka ta det kort, vilket innebär att jag skulle var med i ca en kvart… Nej.

Men jag åkte inte hem. Det var så vackert med skymning och gatlyktornas sken. Så skönt med ensamhet. Jag åkte och åkte. Bara radion och jag. Ställde mig på en parkering utanför Maxi och åt på ett äpple och tittade på folk. Nånslags tomhet och sorg blandat i en slags kompott. Sen handlade jag, tankade bilen och körde lite till. Och sedan hemåt.

Där möttes jag av en storgråtande Gabriella. Sen satt vi länge i soffan och hon bara grät. Älskade unge. Fan vad är det som händer?

Nattningen tog lång tid. När hon sov och jag skulle göra i ordning mig själv brast allt. Jag grät och grät på badrummet. Det kändes som om jag satt där nästan hela natten.

Jag ville ha hjälp, men Peter hörde mig inte och jag klarade inte att gå in till honom heller. Vi kanske har ett konstigt förhållande…. Jag skrev lappar och la på köksbordet åt honom. Om att jag inte orkar och att han måste hjälpa mig.

På morgonen vaknade jag av att hans klocka ringde. Jag skulle precis somna om när han kom och kramade mig. Jag vet inte exakt vad han sa. Men han åkte till jobbet.

Jag vaknade så småningom men ville inte gå upp. Det känns som om en stor tyngd har lagt sig på mig. Jag har skickat ett sms till honom om att jag vill att han kommer hem. Han kommer inte att se det förrän han slutar. Och han kommer inte att komma hem tidigare.

Nej kära vänner, jag har kommit till den punkt som andra har undrat när den ska komma. Ensamhet och tårar igår och inatt gav grunden till en känsla som jag inte trodde skulle komma. Visst är det lite konstigt? Troligtvis ändrar det sig. Eller? Men känslan jag nu har är att jag faktiskt inte orkar. Fattar ni? Jag orkar inte. Allt är hopplöst.

I natt sjöng isen. Ett slags vemod. Som om den talar om för mig att det är dags att ge upp.