I natt sjöng isen

Hej!

Det var ett tag sen. Snart en vecka sen faktiskt. Tiden flyter ihop. Gabriella och jag har vistats ihop dygnet runt i snart två månader. På senare tid har det känts så fruktansvärt frustrerande. Jag kan komma på mig själv med att tänka tanken att ta nåt hårt och slå i skallen på henne. Självklart skulle jag aldrig göra det, men alltihopa gör så ont i mig.

Människor undrar hur jag orkar. Andra säger att jag borde få bragdmedalj. Ja det är väl skönt med såna bekräftelser. Det är snarare jätteskönt.

Allt gick framåt först. Eller det var väl lögn… det var både framåt och bakåt, men om man jämför med julen så gick allt framåt. Tills vi flyttade hem till Gabriella igen, hon och jag. Då gick det bakåt. Bakåt bakåt bakåt.

Nu är vi nästan tillbaka på ruta ett. Först tänkte jag att nu vet jag ju att det går att kämpa sig framåt så det är bara att kämpa på.

Men…. Vi åkte hem till oss för att gratulera Peter. Det var lite experiment för att se om det hade med platsen att göra. Men det har inte blivit bättre nu och här heller. Å andra sidan kanske inget kan förbättras på bara två dagar.

I går kväll var det styrelsemöte i storstaden. Och eftersom vi stannade hos oss i huset på landet skulle jag ju kunna åka. Så vi bestämde så. En liten stund skulle G kunna vara ensam innan Peter kom från jobbet.

Jag vet inte vad som hände, men jag blev försenad med allt och G tar mycket mer tid än man räknar med. Jag gick ut och skrapade rutor och såg med skräck på vår isiga väg och uppfart. Jag tycker uppfarten är så läskig när den är glansis och man bara kanar neråt mot sjön. Det är en ganska lång uppfart och kanske brantare än till andra hus. Jag väntade in Peter som fick hjälpa mig att köra ner bilen till vägen. Sen var jag sen.

På en parkeringsficka ringde jag till vår kassör och frågade vad han tyckte om det var idé att komma när jag skulle bli en halvtimme försenad. Alla vet ju om min tuffa situation och jag sa att jag inte kunde åka fort pga isgatan. Han behövde gå tidigt från mötet så de skulle försöka ta det kort, vilket innebär att jag skulle var med i ca en kvart… Nej.

Men jag åkte inte hem. Det var så vackert med skymning och gatlyktornas sken. Så skönt med ensamhet. Jag åkte och åkte. Bara radion och jag. Ställde mig på en parkering utanför Maxi och åt på ett äpple och tittade på folk. Nånslags tomhet och sorg blandat i en slags kompott. Sen handlade jag, tankade bilen och körde lite till. Och sedan hemåt.

Där möttes jag av en storgråtande Gabriella. Sen satt vi länge i soffan och hon bara grät. Älskade unge. Fan vad är det som händer?

Nattningen tog lång tid. När hon sov och jag skulle göra i ordning mig själv brast allt. Jag grät och grät på badrummet. Det kändes som om jag satt där nästan hela natten.

Jag ville ha hjälp, men Peter hörde mig inte och jag klarade inte att gå in till honom heller. Vi kanske har ett konstigt förhållande…. Jag skrev lappar och la på köksbordet åt honom. Om att jag inte orkar och att han måste hjälpa mig.

På morgonen vaknade jag av att hans klocka ringde. Jag skulle precis somna om när han kom och kramade mig. Jag vet inte exakt vad han sa. Men han åkte till jobbet.

Jag vaknade så småningom men ville inte gå upp. Det känns som om en stor tyngd har lagt sig på mig. Jag har skickat ett sms till honom om att jag vill att han kommer hem. Han kommer inte att se det förrän han slutar. Och han kommer inte att komma hem tidigare.

Nej kära vänner, jag har kommit till den punkt som andra har undrat när den ska komma. Ensamhet och tårar igår och inatt gav grunden till en känsla som jag inte trodde skulle komma. Visst är det lite konstigt? Troligtvis ändrar det sig. Eller? Men känslan jag nu har är att jag faktiskt inte orkar. Fattar ni? Jag orkar inte. Allt är hopplöst.

I natt sjöng isen. Ett slags vemod. Som om den talar om för mig att det är dags att ge upp.

8 tankar om “I natt sjöng isen

  1. marîd skriver:

    Kram. ❤ Jag vill inte säga att jag vet hur det känns. Fast jag vet det. Jag vet hur det känns i mig. Men inte i dig, kanske, fast jag hör som ett eko i det där om isen som sjöng och tror att jag vet hur det var… Kram iaf!

  2. Ann-Britt skriver:

    Förstår att du har det så ofantligt jobbigt! Du måste tänka lite på dig själv också! Det du gör är mer än en människa kan orka!
    Vet inte hur du ska få hjälp och varifrån den ska komma!
    Men du måste få avlastning! Så här ska du inte behöva ha det!

    Kram<3

    • Polär Marielle skriver:

      Igår lämnade jag över till boendepersonalen. Fast det kanske låter lite för konkret egentligen. Men nu har jag bott hos henne ett tag och kanske hon faktiskt klarar sig. Och kanske personalen klarar det. Jag hoppas så innerligt. Det får inte gå tillbaka igen för då har det varit förgäves allt jag gjort…
      Idag sover jag… Kram ❤

  3. evakerstin skriver:

    Du är en otroligt stark kvinna. Jag önskar innerligt att du börjar hitta en liten stund till dig själv varje dag, om än så bara en kvart.
    Många kramar från mig.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

  4. Eva Sk skriver:

    Saknar DIG här! Hoppas att Du orkar skriva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s