Hello!

Hej, jag ska göra ett litet försök. Det brukar ju ge sig med
tiden och sedan bli riktigt långt istället 😀 Vi får se.

IMG_0021Gabriella har bott själv hemma hos sig ett tag nu. Det går väl inte så där jättebra… Hon sover inte bra på nätterna och personalen kommer och väcker henne kl kvart över åtta på morgonen. De har nån slags tanke på att om hon vaknar tidigare så somnar hon tidigare på kvällen. Men tyvärr funkar hon inte så utan blir övertrött och kan då inte sova alls. Det i sin tur gör att allt blir total pannkaka för henne.

I helgen som var tog vi bilen och åkte runt ute på skogsvägar, i sommarstugeområden, vid vackra vikar och lantbruk, små byar….

Hon var lugn och glad, skojade mycket, busade. Hon tittade på naturen och kommenterade.

Så småningom kom vi till en vägrestaurang där vi åt lite. Det tar tid för henne att äta men när hon väl börjar så äter hon allt med ganska god aptit ändå.

Igår tog jag med mig Ballebus-kaninen hem till henne. Det var ingen bra dag alls. Hon var mycket ledsen, men tog hand om kaninen medan jag var och handlade. Tyvärr har hon börjat lägga ut mat till sina andar igen. Vi pratade om det men jag fick känslan av att jag inte nådde fram riktigt.

Och hur mår jag mitt i allt då?

Nej jag mår inte så bra. Jag är så fruktansvärt trött. Det är som en hopplös trötthet som aldrig går ur kroppen på nåt sätt. Jag är sjukskriven denna vecka också. Jag mår dåligt över det också. Det där att jag borde nog ….. Det har ju faktiskt gått två månader. Och jag är så ledsen.DSC_4221

Och tiden….All denna tid… All kamp. Tänk om det är förgäves. Jävla skit!

Solen skiner och allt är så vackert. Jag har destruktiva tankar när jag ska sova och kanske även på dagen förresten. Vad är livet till för? Varför sitter jag här? Varje steg jag tar… varför? Allt jag säger och gör, är så himla urbota dumt. Så varför gömmer jag mig inte? Varför står jag där och är kaxig?

Och när jag tagit tillbaka allt jag sagt, och när jag bett om förlåtelse… så tycker jag att jag är en skit. En dumbom. Som borde kunna bättre, våga mer, kunna stå för saker. Men vet ni att…. varje gång jag skulle behöva ringa till personalen eller nån chef eller nåt annat, så får jag ångest. Jag sitter där med handen på telefonen… och törs inte. Det trodde ni inte va? Att jag egentligen är en mes?

Och mitt älskade älskade barn… jag vill ju göra allt för dig! Men hur! Min läkare säger ”Men kan du göra mer Marielle?” Och jag tänker att jo, jag vill formulera om meningen: ”Vad kan jag göra mer? Hur?”

Eller har jag kämpat förgäves? Kom jag egentligen ingenstans? Februari. Varför har jag DSC_4224kämpat? Vad gör vi här, i Februari? Vad? Vad ska vi göra nu?

Tala om för mig – vad?

Livet är så fullt av frågor. Jag förstår ju fortfarande inte vad som hände. Och jag är tyvärr fortfarande bipolär. Så allt drabbar mig nu. Ett stort svart skynke. Ångest. Helvetesgapet. Jag tappar fotfästet. Jag faller. Jag slår mig. Men jag överlever nog. Och då måste jag klättra fast jag är så jävla förbannat trött.

Jag vill inte klättra. Jag vill vara kvar i avgrunden.

Nästa inlägg kommer nog snart. Och det blir nog positivare. Hoppas jag.

Kram!

2 tankar om “Hello!

  1. Bella skriver:

    Det är ju inte konstigt att kroppen och hjärnan blir trött av allt som hänt. Hoppas verkligen att du känner dig bättre snart. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s