Arg, bitter, ledsen

Jag fick ett mejl från verksamhetschefen där det stod att jag haft mejlkonversation med gruppchefen och att hon kommer att gå i pension i mars. Tills dess ska all konversation från mig gå via verksamhetschefen. Först blev jag lite nervig, men detta har hänt en gång förut för jättelängesen och då kollade jag upp oom man får göra så och det får man förstås inte. Det är klart att jag måste få ha kontakt angående min dotter som är svårt sjuk.

Efter detta så tänker jag att skitsamma, jag behöver inte ha kontakt med nån chef alls utan kan ha praktisk kontakt med Gabriellas personal istället. Det vore ju en helt omöjlig situation om jag inte får ha kontakt med dem.

De har även ringt mig efter detta så de kan ju inte gilla idén heller då.

Idag började jag jobba. Efter två månaders symbios med min dotter sitter jag nu här vid mitt skrivbord. Självklart pratade vi om min situation vid fikabordet, men för mig är själva grejen här just nu att möta andra människor som egentligen inte alls har nåt samband med Gabriella.

Men jag är nervös. I helgen var det katastrofläge igen. Natten mellan lördag och söndag fick jag i princip tillbringa vid hennes säng. Jag vet inte hur många gånger hon gick upp ur sängen och jag fick butta tillbaka henne. Hon pratar väldigt mycket med sina andar. Jag  har dock fått henne att låta bli att mata dem med riktig mat. Jag hoppas att det fortsätter så i hennes hem också nu.

Nu har jag ringt och smsat och hon svarar inte. Kanske telefonen är på uppladdning, men jag blir nervös när det blir så här. Inte vill jag ringa personalen i första taget heller.

I förra veckan så skrev hon på ett papper om byte av God Man. Jag hade så hemskt gärna haft en utomstående men när man inte litar på henne, så tror jag att det är bättre att byta till någon som man kan lita på och då är Peter ett bra alternativ. Eller snarare det bästa.

I torsdags var det träff med bipolärgruppen som jag håller i. Jättebra allting. Underbara människor. Gabriella var med igen men denna gång var hon så försämrad sen sist hon var med. Det var jobbigt och även de andra tyckte synd om henne. Hon fick många kramar och tröstande ord. Och så även jag.

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor inuti, uppgivenhet och besvikelse på livet. Ja man kanske inte får säga så men det gör jag. Jag är arg, bitter, ledsen. Jävla skitliv!!!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s