Dop och mina minnen

Jag sitter i min ensamhet i köket. Peter har gått och lagt sig. Idag har han och jag varit på dop. Min systersons lilla flicka. Så vackert. Så söt. Allting gick bra trots att jag fick lite panik innan allt började. En toalett blev min tillflyktsort och jag spydde nästan. Fick i mig lite dåsmedel och sen gick det bättre. Riktigt bra faktiskt. Peter och jag satt hos min andra syster med familj. Jättetrevligt. Jag kunde skoja och skratta med min systerdotter. Vi är rätt lika hon och jag. Hon har en borderlinediagnos, fast jag tror att det är fel, jag tror att hon är bipolär. Men det spelar inte så stor roll – vi förstår varann rätt bra och det är det viktiga.

Jag älskar barn. Men jag kan faktiskt ha det väldigt svårt när det gäller riktigt små barn. Konstigt att det är när dom är så små men inte sen… Det finns mycket tankar på Gabriella. Och kanske det hör ihop med att när hon var riktigt riktigt liten så visste vi ingenting. Jag vet inte, det är nån känsla som kommer bara. En sorgsen känsla om att det fanns en ung tid av lycka.

Jag önskar min systersons dotter all lycka i världen. Jag önskar att hon får vara frisk hela livet och att hon blir en stark kvinna.

Ibland tänker jag att jag älskar Gabriella MED sin autism. Att den faktiskt på sätt och vis är härlig. Att den är en del av henne. Något som jag lärt mig att älska. En annorlundahet som fascinerar.

Men neuropatin kan aldrig älskas. Den kan aldrig accepteras. Och den senaste tidens sjukdom kan inte heller kännas positiv på minsta sätt. Förstås.

Hennes god man och jag är riktigt osams. Gabriella skickade in papper till överförmyndarnämnden om att hon ville byta god man. Jag blev nervös eftersom vi inget hörde och så ringde jag dit. Hon som jag pratade med sa att jag skulle skriva ner och mejla in sånt som vi inte var nöjda med. Det gjorde jag. Jag var nog rädd. Men jag skrev att det vore bra om de behöll punkterna själva och kunde utgå ifrån.

Jag tror inte att dom gjorde det. Jag tror dom skickade iväg alltihopa till God Man. Sen fick jag en utskällning så inåthelsike per mejl. Jag står för alltihopa men jag orkar inte med mer krångel så jag mår fruktansvärt dåligt i alla fall nu. En massa skärrade tankar.

Det kanske var dumt, men jag tror att jag var rädd. Jag vet fortfarande inte datum för mötet – Samordnad Individuell Plan. Jag vet egentligen ingenting. Mer än att God Man har slutat. Det är egentligen skönt förstås att det blev så. Hon ska inte representera min dotter på ett viktigt möte när de inte har träffats på ca ett halvår. Hennes åsikter är inte förenliga med mina, snarare kränkande mot min dotter. Hon har gjort och sagt en del saker som liksom är över huvudet på min dotter, som om min tjej vore ett litet barn.

Nej hon ska inte vara God Man längre, det ångrar jag inte. Men det kanske var taskigt att lämna punkter till överförmyndarnämnden.

Idag har vi lyckönskat ett litet barn till världen. Vi får se vad morgondagen bär med sig. Jag skulle så gärna vilja att Gabriella får leva ett bra liv. Inga andar i huvudet, inte ont i kroppen och ej i huvudet. Jag önskar att jag kan komma hem till henne igen och se henne stå och diska med musik i öronen. Att jag kan få höra att hon har lagat mat själv. Att hon inte kissar ner sig längre.

Vi har sett ett litet flickebarn med sina föräldrar, i samma dopklänning som alla i min släkt burit. Jag ser för mitt inre en annan liten flicka i samma dopklänning. Så ny i världen, så fin. Vi visste inte då. Vi visste ingenting.

Vi visste en sak; att vi älskade henne. Våran tjej ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s