En bipolär mamma

”En bipolär mamma som berättar om min vardag: jobb som specialpedagog med halv sjukersättning, gift, två vuxna barn varav den äldsta har autism och neurologisk sjukdom. Bor på landet vid en vacker sjö. Välkomna hit! Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter.”

Att jag var bipolär var länge en stor kris för mig. Det är en sjukdom, det är inte jag. Ändå ligger det så nära. Så mycket som jag gjort i mitt liv som numera kan förklaras utifrån min sjukdom. Ändå så var det ju jag. Glad, impulsiv, klantig, omtänksam… men också vemodig, ensamberoende, idiotisk (handlar först, tänker sen…)

Och stark. Ständigt denna styrka! Jag ger inte upp. Aldrig. Ändå är det styrkan som drar ner mig. För när jag har varit stark länge nog så ramlar jag. Det är nog ganska normalt egentligen. Vem skulle inte ramla liksom?

Men jag bäddar inte ner mig och ger upp i nuläget. Jag lämnar inte över. Inte när det gäller mina barn.

Jag har tagit mig fram. Sett till att komma dit jag vill. Ja jag är stark. Ständigt. Men om jag läser i mina dagböcker från förr så ser jag den andra sidan också.

För ja jag är bipolär.

Gabriella har också diagnoser. Dessutom är hon min hjälte och min vän. Jag frågade henne en gång om hon hade haft nån kris nångång.Hon svarade att hon hade haft det när hon gick i högstadiet ett tag. Hon löste det genom att för sig själv låtsas att hon var en vampyr! 🙂 ❤ Underbara människa! Haha – hur gick det där ihop egentligen? Ibland blir jag så fascinerad över hennes tankegångar…

Vampyr var en förklaring på konstigheterna samtidigt som det ändå var något häftigt och spännande att se upp till. Ja det är klart att hon är en vampyr.

Just nu är hennes liv en katastrof. Jag vill ju ha tillbaka den G som jag hade i så många år. Jag är så trött men ändå måste jag stå här.

Igår hände nåt otäckt faktiskt. Jag hade jobbat för mycket, jag hade stressat som fasiken och jag hade missat mina medicintider. Jag hade slarvat rejält och jag hade kört bil långt. Och så gick jag ur bilen. Jag skulle handleda en personalgrupp, men skulle gå och betala parkeringsavgift först och apparaten låg en bra bit bort. Allt började gunga. Jag var så yr. Jag trodde absolut att jag skulle ramla ihop. Det var så hemskt. Huvudet var som en boll med luft och benen nästan vek sig. En arbetsterapeut som skulle vara med frågade om jag verkligen orkade. Jag såg så blek ut, sa hon. Jo då, inte ställer man in i sista minuten. När jag kom in så skakade jag och allt bara snurrade. Jag trodde verkligen att jag skulle ramla ihop.

Men det blev bättre efter en stund. Väl hemma igår så var jag dålig igen. Idag är det mest magen som är ur funktion.

Min mamma och mina arbetskamrater tycker att jag borde iväg och ta prover för att se om nåt är på tok. Gabriella säger att det ju kan vara sockersjukan….

Äsch det går nog över, det är nog stress. Och faktiskt hör jag mig själv tänka att jag måste stressa ner. Jag ska ta mina piller i tid och jag ska inte jobba mer än jag ska och jag ska försöka ruta in mitt liv i rutiner.

Det kommer inte att gå. Jag vet inte ens om det är värt att försöka.

Morgonens tankar…

Nu ska jag duscha och sen åka och byta däck på bilen.

Kram på er!