Spiken i kistan

Ja så sa han innan han åkte. ”Det är inte så bra va? När pelletsbrännaren slutar att funka, då slutar Marielle att funka också. Då är det spiken i kistan och deppen kommer som ett brev på posten”

IMG_0029Ja ibland blir jag förvånad över att han har insikt ändå. Jag tror att han inget fattar, men jo det gör han ju.

Jag vet inte om det var igår eller i förrgår som jag vaknade och han talade om att pelletsbrännaren hade lagt av. Det var nåt jävla tändelement. Det har hänt förr och när detta sker så är det samtidigt nåt som sker med mig.

Nu har det ju varit en lång fruktansvärt jobbig period. Det är inte konstigt att detta händer ens om jag vore ”normal”. Eller jag vet inte….. vore jag ”normal” skulle jag nog inte ramla så mycket, så djupt som jag gör.

Igår hade vi bestämt med Gabriella att ta en utflykt till en naturskydd… va fan heter det? Ja i alla fall, ett ställe med vackra gamla ekar som hon inte varit till sen hon var liten. Men det var så jobbigt. Hon hade bara ”grejer” för sig hela tiden och när vi gick hängde hon på mig hela tiden så jag fick alldeles ont i armen. Man behöver ju vara glad för att hon orkar gå! En helt omöjlighet i så många år. Som sagt vi borde ju vara glada. Men när hon mår så himla dåligt i psyket så går det inte att vara glad. Du kanske inte förstår.

Hon har sina andar och hon har sen några månader tillbaka fått för sig att hon ska be till dom. Hon går ner på alla fyra. Och jag är stenhård! Vi har en regel som innebär att hon får IMG_0033be i 10 minuter efter maten. Om hon fastnar i att be för länge och för ofta så blir det jättejobbigt sen. Hon kommer liksom inte ur sin bubbla, man har nästan inte kontakt med henne och hon bara gråter. Hon har för sig att andarna kastar grejer på henne och gör henne illa på olika sätt. Ibland talar hon om för andra att nån ande skär halsen av den som lyssnar. Jag har full förståelse för om människor blir rädda. Jag blir det inte, men istället blir jag förbannad. Det hjälper ju inte, det förstår jag, men ilskan bara kommer. Och om hon börjar vråla så täpper jag till munnen på henne med min hand. Jag tänker aldrig nånsin att jag är rädd. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för vad som kan  hända. Tänk om någon annan utomstående blir rädd eller ringer 112 eller psyk eller nåt. Jag vet ju inte vad som händer.

Älskade älskade unge! Vi var till en pizzeria efteråt. Och hon stod och läste igenom varenda jävla pizza på skylten och kunde inte bestämma sig. Jag försökte säga att hon kunde beställa en sån pizza som hon vet sen förut att hon tycker om. Då höll det på att bryta ut. Ilska. Så då gäller det att stålsätta sig. Inte säga NÅNTING överhuvudtaget. Ett utbrott av en 26 årig kvinna – stor och stark – inne på en liiiiiiten pizzeria är inget önskvärt alls kan jag säga…

IMG_0066Det gick väl bra till slut. Vi åt våra pizzor och åkte hem till henne. Hon skulle se det här med femteklassarna och vi tittade undertiden som Peter åkte och handlade. Och hon bara grät och blev misshandlad av sina andar.

Jag ville egentligen inte åka ifrån henne. Samtidigt har jag vrålmens och känner att jag är påväg att braka. Alltså att jag inte orkar. Fatta! Att jag inte orkar.

Jag tröstade och tröstade och tröstade. Klockan gick och Peter satt på en stol i hallen och väntade. Och väntade. Och väntade.

Så småningom kändes det liiiiite bättre och vi skulle åka. Nattpersonalen funkar men ändå är det ingen  favvo direkt. De stod och såg på oss och han låste dörren inifrån.

Idag har det också varit kalabalik. Jag vet en bov i dramat faktiskt. En av medicinerna är på väg att trappas ut, eller är snarare ute nu och jag tror att mycket av hennes jobbigheter är utsättningssymptom. Det är bara att lida igenom denna tid. Kanske kanske det kan bli bättre sen. Kanske eller kanske inte. Ingen vet ju.

Jag har bett min mamma åka dit och hjälpa till. Nån måste vara hemma här och sköta eldningen eftersom Peter är och grejar med båten också.IMG_0036

Jag har legat länge, nerbäddad under tre täcken inklusive kedjetäcket. Inte för att jag egentligen är sömnig eller fryser så mycket. Vi har ju fått upp värmen.

Men jag är så fruktansvärt trött på ett inre plan. Jag ska jobba – jag vill jobba. Men jag ska stoppa i mig mina mediciner på rätt tider och jag ska åka hem efter min arbetstid, inget annat. Det måste gå med Gabriella ändå. Nån annan; boende, min mamma, Peter…. snälla ni!

Nu ska jag städa kaninburen. Om jag orkar. Eller gå och lägga mig igen. Under mina tre täcken. Inga tårar, för jag orkar inte gråta.

Och så ska jag gå ner i källaren och stoppa in en och annan vedklabbe. Om jag orkar.

Spiken i kistan. Pelletsbrännaren har slutat funka. Liksom Marielle. Som också kan vara på väg att sluta funka……..

IMG_0067

 

2 tankar om “Spiken i kistan

  1. Karin Svensson skriver:

    Jag har nog aldrig i hela mitt liv läst något skrivet
    av en så urstark människa som du …. hoppas bara
    att du håller ihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s