Diskussion med mig själv

IMG_0057Jag har precis kommit från jobbet. Jag har rest långt idag. Träffat en mamma till en pojke med autism och Down Syndrom. Vi har suttit i hennes kök och druckit kaffe och pratat om hans vardag, hans språkstörning och personalens träning med honom. Personalen är i två läger. En gruppering som tycker att träningen är viktig och en grupp som inte tycker det. Ja vi pratade om mycket annat också. T.ex våra katter och att hon ska få kor inpå stugknuten.

Hon vet inte om min sjukdom. Jag tycker om att sitta där i hennes kök. Men ibland är mitt jobb kämpigt. Faktiskt inte mitt i själva aktiviteten. Snarare oftast när jag beger mig därifrån. Och kanske förresten inte jobbet är kämpigt.

Nej vägen därifrån kantas av tankar som trängs och så småningom kan bli alldeles svarta.

Idag blev de svarta. Jag åkte fort med bilen.Körde om andra bilar lite … kanske oansvarigt. Eller inte. Men i alla fall…molnet blev större. Berget blev större. Och så småningom grät jag.

Orken är på väg bort. Allt det där som jag slets med i vintras. Alla månaderna. Gabriellas sjukdom. Jag har faktiskt också en sån. En sjukdom. Den har jag gömt. Jag var tvungen att kriga för henne. Kriga med henne. Det var allt.DSC_4258

Nu känns det som om orken börjar på att försvinna. Fattarni, att jag snart inte orkar längre.

Magkatarren gör sig påmind. Jag kommer in genom dörren. Och här börjar diskussionen. Som jag egentligen inte orkar med. Sotarn har varit här och vi har fått värme från pelletsbrännaren igen. Skönt att slippa elda även om det är lite romantiskt på nåt sätt att peta in vedträn och kolla på eldslågorna. Nä, har man gjort det ett tag så är det inte så romantiskt längre. Vi gjorde det ofta förr.

Sängen. Soffan? Täcke. Sova. Stoppa i sig sobril. På min bilfärd hade jag tankarna om bergväggar. Tankar som det var längesen jag tänkte. Men nu…. varför sitter jag här överhuvudtaget?

Jag har ett väldigt stökigt och skitigt hem och gårdagens disk är kvar. Jag tittar på det och tänker… Sängen. Soffan? Kedjetäcket som låter sömnen komma. Och sobril. Ganska många för jag orkar inte vara vid medvetande.

Gabriella? Jag orkar inte. Varför måste jag orka? Ja för att hon är min unge förstås. Men DSC_4242ändå. Magkatarren, tröttheten, tårarna och allt det stora svarta. Nej, det har inte bara med Gabriella att göra.

Jag borde ju finnas där. Jag kan ju inte släppa taget nu eller?

Men jag orkar faktiskt inte längre. Jo jag ska fortsätta leva, det är inte det jag menar. Men att stå på benen, att diska, att städa, att ringa och höra en massa skit om att hennes dagar inte är bra.

Och jobbet. Älskade älskade jobbet. Som hon mamman i sitt kök. Eller ett mejl om en personalgrupp som vill lära sig en massa och som vill att just jag kommer dit.

Jag var sjukskriven från december till slutet av februari. Och jag ska inte ta på mig en massa saker eftersom jag kan falla. Och det finns ingen som tar över just mitt. De väntade i flera månader.

Men orken. Och det svarta molnet. Och bergväggen.

Jag kryper under täcket. I morgon kommer jag att vara glad igen. Det tror jag bestämt. Jag behöver bara sova lite. Gömma mig lite.

Och jag ser en mattjävel i hallen som är full med grus. Och jag ser en diskbänk full med DSC_4281

disk. Och under en stol i köket ligger faktiskt en gardin…

Jag ska bara sova lite. Bara lite. Med kedjetäcket och ett gäng sobril.

2 tankar om “Diskussion med mig själv

  1. Ann skriver:

    Krigarkvinna! Önskar dig stöd och hjälp i livet! ❤

Lämna ett svar till Ann Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s