En Bertil utan autismkunskap…

I torsdags kom hennes samtalskontakt hem till henne. Bara helt plötsligt utan att ringa först eller förbereda henne alls. Det var ju förstås nån personal som hade pratat med sin chef som i sin tur pratade med högsta hönset som då hade ringt psyk. Tidigt på förmiddagen. Hon hade knappt kommit ur sängen.

Fredagen hände ungefär samma sak. Fast jag hade skrivit ett mejl dagen innan om att man helt enkelt inte ska göra så med en människa med autism och att hon blivit jätteledsen efteråt.

På morgonen ringde samtalskontakten (vi kan kalla honom för Bertil) till mig och i samma veva sa han att han och en läkare skulle åka dit just precis i det ögonblicket. Jag protesterade men fick inte nåt gehör så jag åkte i racerfart dit och hann innan de gick. De tog sig tid med mig utan G. Jag frågade henne om hon ville vara med men det var tydligen inte tänkt så utan vi skulle ha ett möte utan henne.

Så vi satte oss i ett separat rum. De ville höja hennes medicin och eftersom de redan pratat med henne så trodde jag att hon sagt ja. Senare visade det sig att de aldrig ens hade nämnt det för henne.

På natten skrev jag ett långt mejl till Bertil. Om precis hur jag känner det.

Sen har hon fått komma hem till oss i helgen och fick stanna även idag måndag. Troligen även i morrn. Jag vet inte hur jag ska lyckas vända detta till nåt positivt. Jag vill ju och har nån konstig tro, men ändå har jag hela tiden för kort tid på mig.

Och så jobbet. Jag vill ju för fan jobba! Jag vill ha nån mer som hjälper mig så jag slipper stå själv med allt ansvar. Samtidigt vet jag inte vad personalen på boendet klarar. Och jag litar tyvärr inte på att de ska ringa till mig om nåt går snett. Eftersom de hittills istället har ringt till psyk.

Igår pratade Peter och jag om att vi kanske skulle försöka söka personlig assistans… Kanske det finns en ljusning då? Nästa fråga är om vi klarar av att få ansökan beviljad.

Kram på er kära vänner!

4 tankar om “En Bertil utan autismkunskap…

  1. Ann skriver:

    Kämpa på! ❤

  2. S skriver:

    En stor kram. Det chockar mig nästan att de är så klantiga, fast bara nästan för jag har ju sett mycket underligt, men det måste ändå vara värre när det drabbar ens barn som inte kan försvara sig…

    Hur ni än gör så hoppas jag (förstås) att det kommer en ljusning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s