Rädda världen eller rädda G

IMG_0077Jag skulle vilja skriva nån form av vetenskaplig uppsats om fantasins utveckling när det gäller personer med autismspektrumtillstånd. Nu tänker du att det slagit runt totalt i huvudet på mig. Nej.

Igår pratade jag med min läkare i telefonen. Hon förstod inte alls mina tankar om utsättning av Gabriellas medicin. Och när jag ska förklara hur jag tänker och varför jag vill detta så tas det inte riktigt på allvar.

Egentligen handlar allting om en känsla jag har. Om kännedom av hur hon fungerar. Men det är inte tillräckligt. Och det här är svårt, ja nästan omöjligt för mig nu.

Jag mår ju så dåligt så jag egentligen skulle behöva åka till akutpsyk. Nu. Och mitt i allt det sitter jag och förklarar att om inte gruppboendet klarar av henne i sommar så får hon flytta hem och vi ska ge livskvalitet – hitta på aktiviteter, för  det är ju det hon vill och behöver.

Min läkare sa att det ofta är så obemannat på psyk i storstaden så de ofta inte lägger in andra än de som är väldigt sjuka.

Jaja, jag lever kvar i den här världen. Hemma i huset på landet och jobbet i staden. Igår var vi ute och åt med gamla arbetskamrater, några som gått i pension och några som bytt jobb.IMG_0069 Jag har pyntat och gjort fint på framsidan, köpt lite blommor. Jag längtar efter att få bada i sjön igen. Simma i lagom skönt vatten.

Kram på er!

Tårar

Det har nästan gått ett halvår sen den där morgonen då hon ringde och skrek.

Jag kan ha min bipolära lycka ibland. Jag kan tycka att livet är vackert. Jag kan le, jag kan skratta.

Min inuti och ibland utanpå, så faller tårarna.

 

Tänk om det funkar…

”Tänk om det faktiskt funkar. Det får vi väl aldrig veta, eller hur?” skrev jag i ett desperat mejl. Det är några månader sen. Jag var desperat och jag trodde nog faktiskt inte att nån skulle lyssna. Jag skrev fler desperata mejl, både före och efter. Jag tror att de har sina suckar över mig på psyk i staden.

Men i måndags ringde chefen. Och vi ska få prova att sätta ut hennes Seroquel. Hon är svår och hon är skör så i ska ha en tät kontakt med psykiatrin. En läkare ska göra ett utsättningschema. Och samtalskontakten som är sjuksköterska, ska nu bara vara sjuksköterska, ingenting annat. Handledning ska habiliteringen sköta.

Jag ringde till personal på gruppboendet och det var INTE nån populär nyhet. De tyckte att sommaren var dumt eftersom det är så mycket vikarier, och så tyckte de att de hade sett en förbättring på senare tid – hon hade blivit mer sammanhängande i talet och bättre i kontakten.

Ja det kan vara så, men det kan också bero på trygghet. Att hon börjat landa i nya boendet. Och för oss är ju sommaren den enda period som funkar, eftersom hon ska vara hos oss mycket och vi är lediga. Andra perioder kan vi ju inte rycka ut på samma sätt. Och dom har ju sagt att dom inte kan göra utflykter. Ska hon gå där i asfalt och betong. Lite gräs bredvid parkeringen och en liten altan som hon nog inte kommer att vistas på ändå.

Nej vår fina flicka som försvann… hon ska få stimulans och aktiviteter. Hon säger själv att hon i huvudet bara blir sämre. Och det är väl det som är viktigt, hur hon mår?

Jag kanske har fel, men då får vi avbryta.

Men det kan ju faktiskt vara så också…. att jag har rätt.

Tänk om jag har rätt…. tänk om våran gamla tjej kan komma tillbaka.

Jag kanske har för höga förväntningar. Men jag måste få tro ju. Vad ska jag göra annars om jag inte får tro?

Jag måste få tro

Orden ramlar ner i mitt huvud. Jag vet inte var dom kommer ifrån. Men det är ju faktiskt så.

Jag har förlorat ett barn.IMG_0068

Jag vill ha henne tillbaka, men kommer det nånsin att gå?

Jag måste tro. Jag måste få hoppas.

Jag kan inte bara lägga ner allting. Jag måste få kämpa. Kanske bara för kämpandets skull. Men jag måste få kämpa och tro ändå.

Hypoman så det skriker!

Hypomani…. kan börja med ångest, låg och skakade i soffan i går kväll. Kunde inte ta mig upp till övervåningen förrän efter flera timmar. Stoppade i mig 4 sobril innan jag kunde slappna av och somna.

Morgonen har varit jobbig men sen ringde en väninna och jag kände samtidigt som jag pratade att min röst blev stadigare.

Nu sitter jag här och känner att jag skulle kunna springa 18 varv runt huset, dansa runt i mitt kök… fast ändå inte ha koncentration att göra nåt vettigt. Jaja… det ger sig väl. Svårt att tänka tanken på att vara hemma från jobbet i morrn, men jag vet ju att jag verkligen borde se till att intrycken inte är så många för mig. Fast ändå… det är väl nu jag kan göra mest nytta.

Inläggning… troligen inte för depression i alla fall. Eller så går detta över i det sen. Kanske alla sobril gör sitt till.

Kram på er outthere! IMG_0076

 

A – stick härifrån!

Jag får ibland kommentarer från en person som kallar sig A. Jag har aldrig godkänt kommentarerna eftersom det i WordPress innebär att om jag godkänner en gång så blir dom alltid godkända från den avsändaren. Många gånger har det som skrivits varit så ”rättfram” och direktivaktigt att det har gjort mig illa. Det här är min blogg och jag skriver av mig. I stort sett alla som ger mig kommentarer gör det på ett sätt att jag mår bra. Skit över den jag är och gör, behöver jag inte ha. Mitt liv är tillräckligt jobbigt alla fall. Jag bestämmer vem jag godkänner och det är i princip alla utom A. Jag kan inte för mitt liv begripa att om man inte gillar min blogg eller vad jag gör i mitt liv… varför man fortsätter att ”vara här”? Det måste väl finnas andra bloggar?

Jag tycker inte det är kul att blogga alls om det ska fortsätta så här. Och jag tänker inte godkänna kommentarerna.

Fortsätter senare i dag!

 

Idag mår jag inte bra

IMG_0055Okej. Sjuk idag. Ägnade förmiddagen åt att ringa och skriva mejl åt olika håll. Psykiatri och alla vi har haft kontakt med där, samt receptionist, sköterska osv. Och så försök att få tag på chefen för Gabriellas boende. Jag har skrivit ner en tio punkter om olika saker jag vet ska finnas paragrafer för. Fast jag vet inte vad det är för paragrafer för varje punkt liksom så jag har skickat det till en jurist jag känner. Vi får se om hon kan bena isär det åt mig.

Ångest. Att kravla/krypa upp till övervåningen för att duscha. Vem har det värst? Sist jag mådde så här dåligt så var det jag och enbart jag. I dagsläget känner jag att det fan inte är synd om mig. ”Res på dej för fan – Marielle! Det finns ingen annan som strider, det finns bara du Marielle! Svik inte. Ditt lilla as! Du måste, annars är du ett kräk Marielle!” Det finns förstås ingen annan som har sagt detta till mig. Det är bara jag.

Eller så är det bara jag som låter gnällig. Alla andra tycker nog att jag ska klara det här. Att jag är en skit som inte kan.

Du som läser kanske tycker att jag tänker så illa om mig själv. Att mina tankar är obefogade. Att jag måste ta hand om mig själv, bry mig om mig själv.

Men fan när jag ramlar så är det ingen som tar emot!

Jag satt och pratade med min mamma i telefonen igår. Och mitt i allt så bytte hon ämne och började prata om äppelblommorna. Det var på flit för att hon inte orkade prata om migIMG_0066 och G längre. Jag avledde samtalet. Kände att jag inte orkade prata om äppelblommor.

Jag är ledsen lilla mamma men mitt liv är ett helvete och några äppelblommor får faktiskt inte plats just nu.

Peter och jag blev osams i lördags. Gabriella höll i princip på att ha sönder duschkabinen i ilskeutbrott. Peter blev förbannad på henne och jag blev arg på honom. Det var så dumt. Jag sa så mycket dumma saker. Jag har så mycket ångest över det där. Tar han emot mig nu när jag faller? Eller tycker han att det räcker?

Två hysteriska kvinnor i familjen. Som faller och bär sig konstigt åt. Jag ska fan inte gnälla. Jag ska inte vara ledsen. För jag är bara en stor skit.

Det är inte synd om honom. Faktiskt inte. Jag har tagit hand om våra barn i all tid när de vuxit upp. Han har kunnat följa sina intressen.

Men kanske han ändå är besviken. Kanske skulle han istället vilja ha en fru som vore smal och som följde  med honom på hans friluftsintressen och resor. Vad är jag? Jag kan inte ens hålla ordning här hemma. Jag är inte ens den som lagar mat i denna familjen.

En gång i tiden när G växte upp så tänkte jag att En dag i framtiden kan vi ha trevliga IMG_0053middagar med goda vänner. Så där som andra har det.

Som andra.

Vi kom aldrig dit. Och det är inte nåt jag längtar efter faktiskt. Min man kanske vill det. Han kanske tycker att jag är en dålig människa som inte kan allt det där. Fast kan han?

Idag mår jag inte bra. De får tycka vad de vill. Jag har kämpat och kämpat. Och jag måste kämpa mer. Det finns ingen som tar över. Det är bara att inse.

Vad ska jag göra? Jag borde ha ringt storstadens akutpsyk, rådgivning. Jag gjorde inte det. Men i morgon är en annan dag. Vi får se. Jag kan inte planera i mitt liv. Det går inte. Ibland blir jag avundsjuk. På insidan av skåpluckan finns ett schema jag gjorde till mig själv en gång. Det skulle kunna funka.

Om jag inte vore jag. Starkast som fan och mor till Gabriella. Som mor måste man orka ALLT. Precis allt.

IMG_0058

Tankar….

Gruppboende (som nu):
– Finns alltid personal som är kontrollerad av kommunen. Möjlighet att träffa andra ”brukare” enkelt; bara att gå ut genom dörren osv. Personalen har alltid varandra och kan hjälpas åt. Nackdel: Personal kan inte vara hos henne hela tiden. Svårt som förälder att påverka kompetens och arbetssätt m.m.

Assistenter kommunala i egen lägenhet:
– Personal som finns där hela tiden. Ökad möjlighet att hinna med aktiviteter (små eller stora). Kommunen ordnar med vikarier osv. Nackdel: Svårt som förälder att påverka. Hon kan bli isolerad från andra ”brukare”. Å andra sidan så är hon det nu också, assistenter kan däremot ha på sitt ansvar att ordna så hon får träffa någon hon känner; ringa, följa med dit osv.

Assistenter från privat företag:
– Som förälder har man mer möjlighet att påverka vilka som blir anställda och vad de ska göra. Jag ser stora möjligheter med detta. Frihet och gemenskap med assistenterna som jobbar mera ”nära”. Nackdelar: Både denna och ovan innebär att hon kan känna sig trängd  med personal så inpå sig hela tiden, men då tänker jag att de ska kunna gå ut en stund, ta rast och kanske ha ett ”eget” rum med dator osv.

Hjälp mig nu! Hur ser du på saken? Fördelar och nackdelar på olika sätt?

Magen går i tusen bitar

013Jag funderar ganska skarpt på det nu. Att ringa till psykakuten i storstaden, åka dit och säga precis som det är, inte spela nån jävla teater.

På jobbet funkar saker ibland. Jag och en jobbarkompis hade handledning/utbildning om autism härom dagen. Alla mina problem var som bortblåsta och jag vet att jag gjorde ett jävligt bra jobb.

Ändå…. Kommer allt ifatt på nåt sätt. Mina arbetskamrater vet hur jag har det. Vi har pratat mycket och dom är så förstående. Jag har berättat om mina tankar att få bli inlagd.

På nåt sätt är det även nåtslags ”statement”.

Se mig och se att jag inte orkar allt själv längre.

Samtidigt måste jag kanske orka. Eller?

Igår kväll hade vi Bipolärträff på Vuxenskolan i staden. Gabriella var inte med. Hon hade träff med mormor och det kändes viktigare. Det känns så bra faktiskt. De gled ifrån varandra ett tag och jag sörjde att deras relation splittrades på nåt sätt. De hade ju så mycket gemensamt. Nu hoppas jag att det kommer tillbaka igen.

Bipolärträffen var som vanligt lyckad. Så underbara människor. Jag är faktiskt stolt över att jag lyckats dra igång det där. Vi pratade mycket om Gabriella och jag började gråta. En av medlemmarna kom fram till mig och kramade om mig. Det var så skönt. Och de engagerade sig så! Jag är nästan förälskad i den där gruppen.004

Idag ska förresten min närmsta chef ringa. Det kanske var tokigt av mig att be honom ringa, men jag känner att eftersom han är så omtänksam på olika vis och jag nu inte vet hur närmsta framtiden kommer att gestalta sig så vill jag berätta för honom hur illa det är med mig egentligen.

Jag är så trött förstår ni. Jag är så ledsen. Magen går i tusen bitar. Huvudet är i en enda röra…

Kram!

 

Älskade dotter!

009Det finns så mycket att skriva om. Som att jag inte tog mig in i bilen igår och till slut fick anlita bärgare. Peter och jag var inte hemma förrän vid 23-tiden och isäng runt kvart i tolv. Även om det var dramatiskt så är det ingenting i jämförelse med hur jag känner mig inuti. Jag har gått i flera dagar och funderat över inläggning. Samtidigt vill jag ha så mycket som möjligt tillsammans med Gabriella. Jag blir så arg när dom proppar i henne mediciner som hon inte vill ha. Först säger nån läkare att de ska renodla och bara ha en medicin, sen plötsligt ska hon äta nåt annat också. Jag blir även ledsen för att om hon bott här hemma skulle aldrig detta hänt. Vi skulle inte ha ringt psykiatrin för minsta grej. Och så tycker jag ju att personalen ska ringa mig, men det gör dom inte.

Om hon nu inte blir bättre av medicinerna…. har vi då rätt att sätta ut dom i långsam takt i i sommar?

Jag är så trött, jag skulle ju så gärna vilja ha nån form av avlastning…. och ändå blir allt tvärtom. Jag skulle vilja lägga in mig själv för att visa att andra behöver hjälpa till. Och 029ändå blir allt i motsats. Jag måste måste måste ta hand om ännu mer….

Kram!