Ett väldigt svart meddelande. Läs på egen risk.

Jag tror att jag i denna blogg kan vara ärlig. Det är inte många läsare som känner mig ”på riktigt”. I alla fall om man räknar er som kommenterar ibland. Det kan ju hända att det finns läsare som jag inte vet om. Lite smygisar.

För många år sen, när jag var 16 gjorde jag det första gången. Jag hade samlat på mig en massa tabletter och så hade jag fått sprit av ”min langare”. Vi hade fest hemma hos en  kompis och jag stängde in mig på toaletten med allt det där. Jag vet inte vad som hände och hur, för jag var totalt stenfull. Men jag har något svagt minne av att dom hällde ut min sprit och tog mina tabletter ifrån mig.

Jag var 16 år och det var första gången jag tänkte ta mitt liv.

2010 var jag mycket deprimerad. Jag stoppade i mig sobril efter sobril. Det var inte särskilt genomtänkt utan snarare impulsivt, men jag ville verkligen bort. Bort från denna jord. Det kan vara svårt att förstå. Jag hade ju egentligen allt; man och barn och ett fint hus på landet. Jag hade ett jobb som jag älskade. Många tänker att man är egoist och borde tänka på sin familj. Ja så kanske det är. Men livet är så svart och gör så ont så det hjälper inte.

2010 en vinterkväll i december…. så blev jag räddad av en granne. Han satt och höll min  hand i flera timmar tills jag kom ut på andra sidan. Tills jag förstod att jag skulle överleva.

2011 kan man räkna det till två gånger. En väldigt riskfylld bilfärd och så en gång till… med en massa piller.

Många pratar om ”rop på hjälp” eller att om man verkligen vill dö så gör man det. Som om beslutet är enkelt… För mig har det aldrig handlat om rop på hjälp. Däremot kan man mycket väl ångra sig när man nästan är där. Och på nåt sätt vill man ju tala om för de man älskar att….. man faktiskt älskar dom.

Nu är det 2016. Jag lever. Men jag tänker tankarna ibland. Speciellt när jag kör bil. Ett litet ryck i ratten och jag skulle kunna …

Och jag tänker tankarna ibland när jag ska sova. Jag skriver av mig min värsta ångest i min dagbok istället. Jag kanske petar ut en massa piller ur kartan. Men låter dom ligga där på bordet.

En vän till mig som också är bipolär har sagt att hon aldrig skulle kunna göra så där för att hon har sån respekt för döden. Har inte jag det? Jo det tror jag ju. För livet kan vara otroligt vackert. Jag älskar naturen. Och jag älskar att bada.  Det finns så mycket fint ju.

Nu ska jag och min man äta lunch. En vardagssak som ger så mycket ju. En gemenskap. Och ändå kommer tanken ibland. Mitt i svarta natten.

Kram på er!