Kan vi bada i sommar?

DSC_4315Vad vill jag meddela er idag? Om mig? Om min dotter? Om min son som finns så långt borta från mig. Luleå… det ska vara vackert där har jag hört, somrarna, skärgården, sandstrand. Min man… som en gång hade cancer. Jag var så rädd, jag trodde att han skulle dö ifrån mig. Min systersons pappa dog i malignt melanom, så självklart skulle min man dö också. Den våren kom en depression. Jag hade inte haft på länge. Den ramlade ner som en sten från himlen. Sen fick jag en uppåtsnurr. Jag var vaken dygnet runt, jag jobbade dygnet runt. Och så damp jag igen. En fruktansvärt svart tid. Min man blev frisk – han dog faktiskt inte, men min depression gav sig inte. Tiden gick. Jag skulle operera bort min struma, Gabriella hade pubertetskris och Andreas hittade de värsta värstingkompisarna man kunde hitta. De kastade sten och takpannor så ett helt hus fick trasiga fönster. Min son?

Så småningom blev jag bättre. Frisk. Och jobbade igen. Och jag kunde gå hand i hand med min man på vägen utanför vårt hus. En stig i skogen, en skogsväg till forsen. Katten fick kattungar och vi behöll en. De växte upp. Skogskatten och Lillkatten. Spökkatten fick den heta för den försvann ibland och så hittade vi den på alla möjliga konstiga ställen. Ibland var den ute och plötsligt var den inne istället. Eller tvärtom.

Skogskatten hette Svartnos. Hon dog härom året, ja kanske fyra år sen eller nåt. Vi skaffade Solkatten. En underbar hankatt. Och så skaffade vi (jag) Ballebus-kaninen. HanDSC_4330 är nog den underbaraste tror jag. Svart och med fladdrande vädursöron kommer han skuttande mot mig och ska mysa i min hals på golvet.

Vi bor helt underbart. Ska jag skriva om det? Är det viktigt?

Jag har en dotter med autism och en neurologisk sjukdom. Hennes liv har varit kantat av svårigheter. I skolan, med kompisar, med fötterna, med händerna… med skoliosen. Det kunde ha räckt där. Stoppat, stannat. Livet har varit ett totalt helvete ibland.

Och så fick jag min diagnos. Sjukdomen har funnits sen jag var 11, men den har inte haft nåt namn. Och den har inte varit tillåten. När jag har legat under täcket eller flugit fram med bilen så har jag varit annorlunda och konstig, men aldrig liksom tillåten på nåt sätt. Gömd, förbjuden, låtsats. Bipolär sjukdom. Jag har en sjukdom, men jag är inte bipolär. Sägs det. Jag skiter egentligen i vilket. För jag har ju med mig min bipolaritet jämt. Den förföljer mig och jagar mig.

”Jamen du äter ju mediciner, du borde ju vara frisk, varför ska du annars äta mediciner?” Hm nu är det så att det är en livslång kronisk sjukdom. Ja man kan bli symtomfri. IMG_0063Troligtvis inte hela livet. Och jo jag måste nog äta mina piller. Ibland förstår jag faktiskt inte varför. Jag gör ett försök att sluta med nåt och… det går åt helvete. Jag kunde ha tagit mitt liv, eller skövlat en affär eller ja nånting.

Jag går här på jorden. Jag gråter ibland. Jag ligger under täcket ett tag. Orkar inte. Orkar ingenting. Sen går jag en skogsstig med min Spökkatt. Vi kommer fram till en sjö med träbord och bänkar där man kan se ut över en slingrande å.

Och jag kan bada på sommaren med min underbara dotter. Jag tror det i alla fall. Jag har kunnat det alla andra somrar. När neuropatin tog hennes funktioner så kunde hon ändå simma. Nu vet jag ingenting längre. Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte vad som händer i hennes huvud.

Människor, läkare säger att hon fick en psykos. Så det kanske är så då… Hon kanske fick en psykos. Jag vet inte om vi kommer att kunna bada i sommar.

IMG_0079

 

6 tankar om “Kan vi bada i sommar?

  1. K skriver:

    Men fatta att du står här idag. Tagit dig ut på andra sidan. Rätt otroligt när man läser allt du gått igenom. Bra att pränta ned sina tankar om de tuffaste perioderna , händelserna i ens liv. Har jag också gjort. Ibland behöver man nog påminna sig. Läsa sin text om och om igen när tankarna kommer att ge upp livet. Ja menar har man klarat av så mycket och fortfarande är vid liv då är det rätt onödigt att säga hejdå till livet. Då har man ju kämpat på i onödan. Lite så tänker jag om du förstår vad jag menar. Förstår även att allt du skriver blir som ett tidsdokument på din blogg. Häftigt tycker jag. Minnet sviker en så lätt. Det har jag märkt efter flera års sjukdom. Jag rör ihop saker i min hjärna. Jättebra att ha de skriva orden med sig då precis som du. Kram K

    • Polär Marielle skriver:

      Att skiva är verkligen bra. Jag kan ibland läsa igenom sånt jag skrivit för att minnas vilka olika lägen jag har befunnit mig i. Jag har skrivit en bok som heter Dödsboken som jag läser i ibland. Det ger mig liksom perspektiv på tillvaron.
      Många kramar!

  2. K skriver:

    Pssst….Var det en psykos kan det ta lång tid att återhämta sig. Då tror jag hon kommer igen. Att du kommer få se glimtar allteftersom av ”gamla” Gabrielle. Även om inte allt blir som förut tror jag det iaf blir bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s