Rätten att leva som andra

IMG_0045Funderar mycket över Gabriellas rättigheter. LSS- rätten att leva som andra. Vad innebär det att bo i gruppbostad, hur ska den vara utformad…

Jag googlar för fullt och hittar en hel del att läsa, men mycket går att tolka på olika sätt. Fast jag känner mig ganska trygg i vad som går att kräva av kommunen överhuvudtaget. Men sommaren knackar på dörren och inte mycket kommer att hinnas med innan dess.

Vi hade möte härom veckan; Gabriella, jag, en av kontaktpersonerna på boendet, hennes kontakt på psykiatrin och arbetsterapeuten på vuxenhab. Gabriella hade utbrott och krånglade som bara den så det blev inget vettigt möte alls egentligen. Det känns så tråkigt för möte skulle faktiskt behövas. När jag var hos G i lördags så träffade jag den andra kontaktpersonen och vi pratade om genomförandeplan. Bra, tänkte jag. Sen ringde det hos Peters mobil och det var hon. De kom överens om att kontaktpersonerna skulle skriva ihop en plan som sen Gabriella och Peter (som ju är God Man) skulle underteckna. Jaha!?

Som sagt mycket funderingar i huvudet. Hur mycket ska man som mamma acceptera när det gäller bemötande? Igår fick jag veta att hon inte varit ute på två dagar eftersom personalen som jobbade då inte tyckte att det var nån idé att planera några aktiviteter när G hade krånglat så mycket med sina tvång och att be till sina andar. G berättade även för mig att hon nästan inte ätit nåt pga att maten var förgiftad. Och så detta med yrseln… Har dom ordentlig koll? Och så en annan personal som inte tycker att hon ska ringa så ofta tillIMG_0018 mig utan vara självständig. Men nu är det bara det att det tydligen betyder att hon ska göra som personalen säger…. Självständig?

Klippa navelsträngen? Nej jag vill ha kontakt med min älskade dotter varje dag… hon är och har varit väldigt sjuk och jag vill veta hur hon har det!!!

En annan dag var det en personal som sa åt Gabriella: ”Är det din sjukdom eller mammas sjukdom som gäller?” Det där gnager i mig. Gabriella ska inte behöva sitta med min sjukdom i sitt knä. Hon har nog med sitt eget. Jag tycker att det var så fruktansvärt fult. Usch!

Men mitt plöjande av lagtexter handlar mest om vad man kan begära i form av fritidsaktiviteter.

Snart är sommaren här. Min semester består som vanligt av 5 veckor. En vecka mitt i juli ska vigas till Peter och mig att åka nånstans själva. I slutet av juli brukar jag ha en vecka för mig själv också, men i år känns den inte så viktig.

En tanke är om jag kanske ska ha Gabriella här hos oss två veckor före och två veckor efter Peters och min vecka. Ingen ensam vecka alls alltså. Jag tror Peter kommer att protestera… Men jag skulle helst fälla ut ett trollspö och säga sim sala bim och så blev min dotter bra i psyket. Hokus pokus!

IMG_0029En helt otrolig sak har hänt också. Min äldsta syster som bor långt utomlands säger att hon kan betala om jag kommer dit. Jag har aldrig varit där och skulle verkligen vilja. Jag blir så nervös av tanken att jag får ont i magen. Men jag vill! Oktober skulle funka bäst tror jag. Fast flera år i rad har jag haft depressioner just i oktober.

Nu är det i alla fall maj. Det känns som sommar ute. Och min hjärna brinner upp. Det låter konstigt. Men det går i racer samtidigt som jag trampar i sirap. Jag skulle vilja köra huvudet i väggen. Det här är så hemskt. Och på nätterna har jag ångestattacker. I natt var det så otäckt. Solkatten kom och la sig på mig och istället för att tycka att det var mysigt blev jag livrädd. Jag kunde inte andas, jag kunde inte röra mig, jag kunde inte ropa på Peter… Så småningom gick katten därifrån och jag kunde andas igen. Jag förstår inte. Jag har väl aldrig varit rädd för våra katter förut! Nej det var ångest som egentligen bottnade i nåt annat.

Jag vet inte om det finns nån därute som förstår mina känslor som de är just nu. Jag skulle vilja ha anhörigstöd från någon som verkligen är på samma linje som mig. Jag skulle vilja ha kontakt med någon annan mamma till någon med såna här svårigheter. Eller nån som är bipolär och kan hjälpa mig att tänka. Jag vet inte egentligen vad jag vill. För jag vill inte ha råd som att jag ska tänka på mig själv. För det går inte. Jag har ju försökt och det ger bara motsatt effekt, mera panik.

Men jag känner mig fortfarande så ensam! Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns ju för fan ingen som ställer upp!

Jag behöver nån som tar fighten – ser till att få på henne kläder och går promenad VARJE 048DAG! Jag behöver nån som sitter och spelar spel med henne. Som skrattar med henne. Som tar med  henne i en bil och handlar nya utemöbler med henne.

Men om vi ska hitta nån sån, om vi ska begära det av boende, kontaktperson osv, så måste jag ha ork. Mer ork än att göra det själv. Jag vet inte… Jag vill ju ha hjälp.

 

 

2 tankar om “Rätten att leva som andra

  1. K skriver:

    Så kul för dig med en resa att se fram emot ! ❤Håller tummar och tår att Oktober blir en bra månad för dig i år.

Lämna ett svar till K Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s