Tiden som varit

IMG_0010Ibland ramlar det ner i mig. Tiden som varit. Jag tror att hon är på väg att bli bättre. Hon, min älskade dotter, som i julas hamnade i ett tillstånd som ingen mamma, ingen förälder, vill vara med om. En fruktansvärd tid. Julen var värst, men sen trodde vi ju att hon var på väg upp från botten. I mitten av januari mådde hon riktigt bra. Och så brakade allt igen. Den känslan, den desperata var värre än allt tror jag. En hopplöshet. I februari bröt jag ihop. Jag kände att jag inte orkade längre. Ibland kan jag ångra det där brytet. Jag borde ha orkat lite till. Personalen klarade inte av henne. Och så satt vi där så småningom, på ett stort möte som vi egentligen inte var inbjudna till, men en arg Marielle är inte att leka med. Så visst fick vi som jag ville. Hennes God Man avsattes och pappan blev det istället.

Där satt vi alla på ett möte som slutade med att G skulle flytta. Jag hade ett hopp igen. Och så blev det sämre. En lägenhet som hon inte tyckte om. Personal som hade svårt att förstå hennes autism.

Ett halvår har gått. Det jag trodde skulle gå över på några dagar… nej hon är inte frisk än. Hon har blivit bättre, men hon är inte frisk. Och jag vet inte om jag törs tro eller hoppasIMG_0009 längre. Det har pratats om schizofreni, men jag vägrar att tro det. Jag kanske ses som dum. Kanske.

Jag har egentligen inte gråtit så mycket under det här halvåret. Kanske det är lite onormalt faktiskt. Något hemskt har hänt i vår familj. Något fruktansvärt. Men jag har kämpat. Fan vad jag har kämpat.

Nu sitter jag här i mitt kök. Jag har ätit en glasstrut och nu ska jag plocka undan i huset. Gabriella åkte hem i måndags men jag har fortfarande inte orkat plocka efter helgen. Jag har sovit i soffan som jag alltid gör när hon är här, eftersom hon sover i sitt gamla rum och min man och jag har skilda sovställen eller hur man ska uttrycka sig. Så nu kanske det är dags att flytta täcken och lakan från soffan till hennes säng. Ta bort hennes kisskydd som inte blivit nerkissade. Sen ska jag plocka i ordning för övrigt i vardagsrummet. Glas, medicinkartonger och så kanske jag borde städa i köket. Sortera alla papper, tidningar, räkningar och annat krafs. Jag åkte dit för fortkörning härom veckan så den räkningen är väl prio ett att hitta…

I går var vi och handlade på Granngården, G och jag. Massor av grejer och leksaker till våra djur. Och en ny kattpiedestal. Sen skulle vi till Jysk och kolla utemöbler till G. Hon hittade några på direkten. Envis som en röd gris satt hon där medan jag försökte förklara att dom var för stora för hennes terrass. Jag lyckades avleda det hela och hoppas att hon kan glömma dom och istället hitta andra nån annanstans.

IMG_0016Hon var som den gamla Gabriella. Lite mer tics än förut kanske. Men hon var inte ”borta”. Hon var inte borta alls faktiskt.

Idag pratade jag och min chef om företagshälsovården och att gå på samtal där. Det vore kanske skönt att få prata med någon som inte hör till psykiatrin. Bara få prata.

Idag gråter jag. Jag har åkt på en vacker landsväg i jobbet. Jag klarar att stänga av. Men inte alltid när jag är själv. Så ensamma stunder gråter jag. Som nu. Hoppas ingen kommer för mascaran rinner för fullt.

Jag vet inte om jag törs hoppas.

På nåt konstigt sätt känner jag igen känslan från en svunnen tid. Då jag växte upp och min storasyster blev alkoholist. Känslan av att inte våga hoppas. Jag har aldrig varit religiös, men varje kväll när jag skulle somna så bad jag till Gud att hon skulle överleva och att det nångång skulle bli slut på skiten. Det blev det. Nu har hon varit nykter i många år.

Jag törs nästan inte hoppas, jag törs nästan inte tro och jag gråter bara ibland.Idag gråter jag. Och nu ska jag städa. Alla gosedjur, alla lakan, alla vattenglas, medicinpåsar och små IMG_0014askar.

Ta hand om varandra. Ta vara på varje dag. Plocka en bukett blommor. Sitt på altanen och känn sommaren. Och gråt om ni behöver. ❤

4 tankar om “Tiden som varit

  1. Annorlunda skriver:

    Du skrev att Gs pappa blivit God man. Hur hjälper han till annars? Jag undrar bara för jag minns inte att du talat om en pappa som delar ditt tunga ansvar med G. Hur gammal var G när ni skildes? Hur påverkades hon av detta?

    • Polär Marielle skriver:

      Hej Annorlunda. Jag förstår att det låter lite märkligt angående pappan. Nej jag skriver inte så ofta om honom när det gäller ansvaret kring Gabriella. Det mesta, i stort sett allt, har jag tagit ansvar för. Han klipper gräset, städar övervåningen och toaletterna, han åker ut med segelbåten, åker på fjällvandring, åker på mässor eller till storstaden och ”shoppar”. Och oftast är det han som lagar mat. Han frågar sällan om han får åka nånstans. Eller snarare aldrig. Han har ju gjort sin del liksom. Och när han har åkt nånstans så är det givetvis jag som tar hans del också.
      När barna var små åkte han till Nepal i en månad. Andreas var 7 månader och Gabriella var fyra år och den värsta tiden i hennes ”autistiska” liv. Då hade vi inte heller nån diagnos.
      Jag har varit ledsen och bitter många gånger, men med åren så har jag vant mig och lärt mig att klara mig själv.
      Och det gör mig ingenting längre.
      Fast visst gör det ont att han inte ens frågar om han ska ta ledigt en period från jobbet så jag får vila ut.
      Nej, jag kan inte påstå att han delar det tunga ansvaret kring G. Det gör han faktiskt inte. Så klart skulle jag önska att han gjorde det.
      När jag får mina bipolärdepp och jag inte orkar ta rätt på oredan här hemma, så gör knappt han det heller. Disken växer, dammråttorna dansar, pappren i kökssoffan ligger huller om buller. Han kanske tar sig an nåt av det så småningom, men ofta får jag ta det i alla fall. Ju jävligare det ser ut här desto sämre mår jag.
      Detta blev ett långt svar på dina frågor. Och jo vi lever ihop. Vi är gifta. Han har vårt gamla sovrum på övervåningen och jag sover i Gabriellas gamla rum. Förutom när hon är här för då sover jag i soffan i vardagsrummet. Varför? Jo pga mina vakna nätter, då jag inte vill störa hans nattsömn. Ju mer jag tänker på att jag kan väcka honom, desto svårare blir det för mig att sova. Så vi mår mycket bättre att sova isär. Och soffan är underbart skön. Där skulle jag kunna sova jämt.
      Kram på dej Annorlunda. Från en annorlunda familj.

  2. Annorlunda skriver:

    Jag måste be så mycket om ursäkt. Jag antog helt enkelt att han inte var Gs ”riktiga” pappa. Du hade inte alls behövt dela allt det här privata. Alla familjer är olika och kanske han helt enkelt inte har det i sig att ta mer ansvar på det sättet. Jag är säker på att han tillför mycket positivt i ert liv ändå! Ta hand om er! ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Nej nej nej, inte ska du be om ursäkt! Det mesta jag skriver i bloggen är ju ”privat” så det gör absolut ingenting! Det var bra istället för då fick jag upp ögonen att jag behövde skriva så folk förstår hur det ligger till. Min blogg är fignerad så jag heter egentligen något annat, och det är bara ett fåtal som känner mig IRL som läser den. Övriga är sådana som jag lärt känna på internet t.ex. genom bloggar osv.
      Självklart tillför han mycket positivt. Men livet har varit knaggligt och ibland väldigt jobbigt.
      Fråga precis hur mycket som helst!
      Kramar!

Lämna ett svar till Polär Marielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s