Hopp ändå

IMG_0023Det är sol idag igen när jag vaknar. Det har varit så här länge nu. Jag älskar det här! Jag hoppas att det fortsätter hela sommaren. Det är ju bara en dröm. Den kommer inte att bli sann. Och det finns alltid dom  som klagar. Som egentligen inte tycker om värme, eller som tycker att luften är för jobbig och ”Måtte det komma lite regn snart.” ”För växtligheten”. Hm… jag lever gärna i en öken bara det finns en altan och en hatt till mitt sköra huvud. Och en sjö förstås. När G kommer i midsommar måste det vara varmt och fint så vi kan få bada. Jag längtar och saknar.

Förut om somrar och jular så har jag önskat att hon skulle åka hem till sig igen. Nu längtar jag efter att hon ska komma hit. Jag vill att hon ska ha det bra. Vi har pratat om vart vi ska åka på olika utflykter.

Det finns dom som tycker att jag är galen som ska bada med henne. ”Tänk om hennes andar säger att hon ska simma långt ut som fan i sjön och du inte kommer i fatt. Eller om hon får för sig att dyka så du måste rädda henne!”

Det finns dom som tycker att jag är galen som sätter henne i bilen och åker långt på en del stora vägar eller djupa skogar långt hemifrån. Hon har nån gång för längesen öppnat bildörren under bilfärd. Hon kan få stora utbrott när vi är långt bort. Fast jag tycker att det är värre att hon får det mitt i folkmassor. Jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig som alltid själv.IMG_0025

Vi har gått på restaurang med henne. Då i vintras när hon var så illa däran. Vi åkte på bilutflykter och sen gick vi på restaurang. Det har varit ett helvete ibland. Och ändå sitter vi där med pizza eller hamburgare. Gång på gång..

Jag krånglar in hennes rullstol i bilen. I början av veckan  åkte vi till Granngården och Jysk. Det tog ungefär en timme att få henne in i bilen när vi skulle åka. Först skulle hon prata med andarna som bodde under flaggstången på boendets gård. Sen gick  hon hur sakta som helst och när hon nästan var redo för att sätta sig så kom hon på att det var andar på andra sidan bilen som blev klämda så hon måste dit och rädda dom. Det enda vettiga jag kan säga är ”Snälla”. Allt annat blir bara fel liksom…. Och om jag säger fel saker eller stoppar henne så måste det börjas om från början.

Jag känner igen det där. Att saker ska göras på vissa sätt och att om hon blir stoppad så måste hon börja om igen. Det är ju så hela hennes liv har varit. Jag har teorier om det mesta och kanske psykiatrins envetna försök att förklara och medicinera faktiskt har varit fel. Tänk om jag faktiskt har rätt.

Vi har pratat om det, mannen och jag. Ibland är vi på samma spår. Egentligen är vi det ganska ofta även om mycket i vårt äktenskap går isär på många sätt.

Jag ska berätta om teorierna nån gång. Just nu vill jag mestadels hoppas att livet flyter på. Idag ska hon till sin mormor. Jag hoppas så innerligt att det kommer att fungera. Lite IMG_0022filmer och god mat. Och så kanske nåt ”Hänga gubbe” eller Fia med knuff.

Jag skrev att jag inte vågar hoppas. Men vad vore livet utan hopp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s