Allt blev lämnat till mig

Ibland kämpar och kämpar man och till slut får som man vill, och så händer nåt som gör att man börjar tvivla, på den där magkänslan man trodde att man hade och så står man där och tänker att Jaha? Fan!

Jag ska försöka ta det från början…

Gabriella började för ganska längesen äta en psykosmedicin som heter Seroquel eller numera under namnet Quetiapin. När hon blev sjuk så höjdes den och höjdes och hon blev inte bättre, snarare sämre. Hon levde i en bubbla, tappade känsel och blev så gott som onåelig. Vi omkring henne har hela tiden även funderat på om detta vore en del av hennes tvång som hon alltid haft. Hon skapade andar, byggde upp världar, i omgångar hade hon olika beteenden som kom och gick. Mycket arbetades bort med hjälp av pedagogiska visuella verktyg. Av mig, som andra, bland annat personalen, inte hängt på i. För mig har det fungerat men inte av andra.

Hennes andar blev fler och fler och sammanhangen som de levde i blev otäckare och otäckare. Hon hade inget annat liv. Hon stod på knä och bad för sina andar, hon förnedrade sig själv för att de skulle ha det bra.

Personalen såg till hur hennes relation till dom såg ut. Hon fick en bättre kontakt med dom, hon var inte nere på knä lika mycket.

Gabriella och jag hade sagt till psykiatrin så många gånger att Seroquel inte fungerade. Att vi trodde att det handlade om annat än regelrätt psykos.Vi tror det fortfarande. Medan personalen tror att det som nu händer i positiv riktning beror på medicinen, att hon äntligen får rätt dos.

För några veckor sen ringde chefen på psykiatrin och sa att vi skulle få prova att trappa ner och eventuellt så småningom sätta ut den. Det var ett stort steg att ta och vi skulle hela tiden få stöd från psykiatrin, vilket senare visade sig vara svårt, men det kunde vara okej ändå.

I förrgår började nedtrappningen. Igår ringde personalen och var helt galen över detta tilltag. Ingen bryr sig om hur hon mår i huvudet, utan de bryr sig om hur deras kontakt ser ut och att hon klarar att göra fler aktiviteter själv. Jag är förstås också jätteglad för det. Jag är så glad så det finns inte ord för det. Min älskade unge som varit borta är på väg tillbaka. Kanske.

Vad ska jag göra? Personalen är utom sig och tycker att jag gör så galet fel som man överhuvudtaget kan göra. Gabriella har försökt säga vad hon tycker i många månader, men ingen har tagit hennes ord på allvar. Jag har haft teorier om tvång och fantasiutveckling för en person med autism. Hennes mormor och pappan i fråga om har trott att detta är nåt som håller på ett tag och som sen går över.

När hon varit hemma hos mormor (min mamma) två lördagar i rad så säger mormor att hon inte alls är okej. Hon går ner på golvet och rabblar. Ibland kanske hon visserligen står böjd istället men har fått andra saker för sig istället; ena armen ska vara uppåt och den andra neråt.

Min teori är även att hon känner personalen bättre och känner sig tryggare. Dagarna har fått en struktur som inte fanns från början. Relationen börjar bli bättre. Det som förut kändes som ett fängelse har fått ett sammanhang.

Innan sommaren gjorde sitt intåg och när vi fick okej på medicinminskningen så kände jag ett jävlar anamma, vi ska minsann klara det här! Nu vet jag inte längre.

En av hennes kontaktmän på boendet ringde till hennes pappa igår och beklagade sig över detta tilltag. I morrn ska jag hämta henne, jag måste förstås prata lite med personalen. Säga hej och kolla läget, prata om hur länge hon ska vara hos oss osv. Jag vet inte, men jag tror att jag är rädd. All min styrka är som bortblåst.

Jag är liten, ledsen och rädd. Gabriella säger att jag inte ska ta på mig detta eftersom det egentligen är hennes beslut. Jag älskar henne så. Jag älskar henne så innerligt mycket. Och hon vill ju det här. Och tänk om det faktiskt går.

Eller ska jag kasta in handduken för personalens skull. Kanske det ju är viktigt.  Det är ju där hon bor. Eller är det viktigt att hon säger att hon legat på golvet i tre timmar för att inte nån har kommit in och sett till henne. Eller är det egentligen allra viktigast att hon har planerade aktiviteter som hon ska göra när inte personalen är där? Fast det klarar dom tyvärr inte, dom vet inte hur man planerar annat än de rutiner som är fasta under en dag. Resten är liksom lämnade till slumpen.

Nej det kanske var dumt sagt. Allvarligt talat vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill ju inte att dom är arga på mig. Och kontakten med andra, blick som möter blick, att äntligen kunna vila, att kunna damma bokhyllan – det är viktigt!

Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blev liksom lämnat till mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s