Mobbad som mor

Jag behöver skriva för att inte tappa bort det på nåt vis. Skrivandet alltså. Ju längre tid det går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva sedan. Visst handlar det om att det är svårt att skriva ikapp, men även själva flytet på nåt sätt.

Livet går vidare här och det är svårt att förstå vilka framsteg som verkligen har skett. Men det är enorma framsteg. Jag försöker att hålla mig på min kant. Finnas där om hjälpen absolut behövs, men även låta bli att hjälpa för mycket om det inte behövs. Hon gör sitt thé själv på morgonen, men jag finns i samma rum eller samma våning. Hon klär sig och klär av sig, hon borstar sina tänder. Och hon kan se hela filmer ihop med Peter. Det är stort.

Hon säger dock att hon har glömt hur man gör en del saker. Som att resa sig när hon sitter osv. Det började innan sänkningen av medicinen så jag vet inte vad det står för egentligen.

Igår åkte vi till hennes lägenhet och hämtade en del saker som hon glömt. Det värsta är att hon på direkten hamnade i samma beteende som hon haft förut. Jag känner ju en rädsla eftersom hon blev så mycket sämre när vi flyttade hem till hennes stuga i vintras efter att hon bott hos oss.

En annan sak var att den personal som verkligen ifrågasatt sänkningen av Seroquelen var där och var så sur att hon nästan inte sa hej knappt.

På kvällen tänkte jag mycket på det där. Jag känner mig nästan mobbad på nåt sätt av personalen. En känsla som knappt går att förklara, men minsta sämre eller likadan som G  varit, kommer att ligga mig till last när hon kommer hem till sig.

Vad menar jag? Jo när personalen ringde till Peter om hur dumt dom tyckte att det var med sänkning av medicinen, så räknade de upp en massa saker som blivit bättre. När jag sen kollade med Gabriella så stämde det inte. Dessutom har dom inte möjlighet att komma in till henne såpass ofta så de kan kolla vad hon gör osv.

Nu känns det som att hur vi än gör så blir jag boven om hon inte blir bättre hos oss nu. Den möjlighet mig att bli accepterad igen är att höja hennes medicindos igen. Alltså inte för Gabriellas skull och egentligen inte för personalens skull utan faktiskt för min skull. För att jag ska få vara respekterad som mamma.

Den bitande iskyla jag möttes av igår gör väldigt ont. Visst kan man tänka att jag borde stå på Gs sida och kämpa eftersom hon nu vill trappa ner på Seroquelen. Hon har velat detta hela vintern men läkarna har sagt nej. Jag har varit envis och sagt att detta är en del av hennes tvångsbeteenden. Att om vi ger detta tid så kommer det att ge sig. Precis som alla andra beteenden har gjort. Och jag känner igen förloppen på nåt sätt. Sättet att prata om sina andar. Precis som när hon var liten; att bygga världar, sammanhang. Det är svårt att förklara. Sömnbrist är en stor faktor också. Hon måste få sova. Det gör hon nu här. Jag tittade till henne igår kväll för att hon hade lampan tänd så länge. Hon sov som en stock.

Nu är klockan 10.40, måndag morgon. Jag har ringt vårdcentralen för mina lungor. Det är en speciell historia som jag får berätta separat tror jag.

G är på fruktansvärt dåligt humör. Vi ska åka till XXL för att kolla nya sandaler. Jag vet inte hur detta ska gå. Men det är ju inget nytt. Det här är ju G. Som hon alltid har varit. Problemet är att jag kommer att få skit om hon inte blir radikalt bättre…

Valet är ju hennes men om jag kan påverka henne? Jag vet inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s