Ibland blir man så jädrans irriterad!

Peters syster och jag har aldrig riktigt kommit överens till hundra. Det är nåt med personkemin där. Det här inlägget har egentligen inte med det att göra men irritationen blir större pga det.

För att börja från början! Hans syster och familj bor i Halland och vi bor i mitten av Sverige kan man säga. Så ibland kommer dom och hälsar på. De brukar då bo hos Peters mamma och sambo. Så även denna gång. Jag skrev i förra inlägget att vi var och fikade ihop ena dagen. Dagen därpå åkte vi tillsammans med G till ett loppis och sen hälsade på hos ”farmor” igen, men systern och familj var inte hemma utan hos min svärfar och käkade mat. Dagen därpå dvs fredagen så jobbade jag. Peter skulle åka dit och hälsa på dom igen.

När han kom dit var bara systerns man och farmors sambo där tillsammans med deras hund. Den kom fram till Peter och hälsade. Glad och viftade på svansen. Och plötsligt hände något och den bet Peter rakt över näsan. Peter storblödde och efter att själv stoppat blodet så åkte han in till vårdcentral där han fick stelkrampsspruta och hjälp att plåstra om. Samt recept på antibiotika, som han sen hämtade ut. Han hade glömt sin plånbok hos Gabriella så han åkte dit först.

MEN han ringde även sin syster och tyckte att hon skulle tänka till ifall dom verkligen skulle ha kvar hunden. Hon blev helt hysteriskt arg och vräkte ur sig att Peter inte skulle vara i hennes åsyn, att han inte skulle vara kvar i farmors hus när hon kom dit.

Allt är en enda soppa. Pedter har ett stort ärr på näsan och hans syster är förbannad. På?

Nä skit med allt!

Igår hade vi i alla fall besök av en gammal kompis från våra tonår. Jättekul! Han hade sin lilla femåriga son med sig. Vi var ute och sparkade fotboll. Ibland blir jag så himla förälskad i småttingar. Jag är ju förskollärare från början och har alltid älskat ungar. Så det var faktiskt skitkul. Vi var och kollade på ett ställe på gården där det brukar bo en groda, men han var inte hemma. Och så hälsade vi förstås på kaninen.

Ikväll ska vi på överraskningskalas. Min syster fyller 60 och har sagt ifrån sig kalas, men hennes son har ordnat så det blir kalas hemma hos honom och så har han ringt henne om att hon ska vara barnvakt åt hans lillflicka.

Jag gillar ju inte storkalas men det kanske blir bra ändå. Vi får väl se.

Min dator är lite knäpp. Skriften hänger inte med när jag skriver. Så jag hoppas att det bli bra och läsbart ändå.

Dagarna går.

IMG_0164

Dagarna går. Jag lämnade hem fröken G i måndags. Hon packade allt själv. Klockan blev mycket men det gjorde inget. Jag hann handla på en av de två stora affärerna i staden. Jag har ju lite svårt för det, men det går bättre för varje gång.

Tisdagen var vi till psykiatrin och träffade hennes samtalskontakt/sjuksköterska. Det känns inget bra alls. Hon började på direkten att älta konstiga beskrivningar om sin andevärld. Jag hade mina aningar att det skulle bli så, eftersom hon troligen tycker att det hör ihop med psyk. Sen kom vi in på mediciner och jag som hela tiden uppfattat att hon velat sätta ut seroquelen helt…. Plötsligt skulle hon inte gå ner nånting!

Ibland förstår jag mig inte på henne alls…:-o

Igår var Peters syster med familj och hälsade på. Vi åkte till skärgården och fikade. Det var kul. Iefermiddag ska vi åka småvägar till ett loppis/antikaffär. Jag är inte så förtjust i loppisar men det brukar även finnas fina möbler där som kanske går att fynda. Vi får se.

Ha en bra dag!

IMG_0157

Fyra minuter över 00.

IMG_2681Ja vi har vänt på dygnet totalt. Jag tycker inte att det gör så mycket, men långsiktigt är det ju inte bra. Gabriella ska ju hem till sig så småningom och då måste hon följa deras tider. Och sömn är verkligen jätteviktig för henne.

Det här dygnet har varit helt vrickat. Igår vid denna tid ringde Andreas och berättade att han låg på fältsjukhuset i Holland och att han skulle vidare med ambulans till sjukhus inne i Nijmeden. Han hade39.5 graders feber och låg med dropp. Sen gick det inte att få tag på honom. Klockan 3 på natten skickade han ett sms om att han var ute ur sjukhuset och skulle sova. Och sen var det noll kontakt igen. Timmarna gick på förmiddagen. Så småningom på eftermiddagen fick jag veta att han satt i en bil genom tyskland och sen skulle bila genom Sverige och ta kontakt med svenskt sjukhus. Han skickade en bild på sin fot och det var verkligen läskigt. Så svullen och stora sår på sidan.

För er som inte hänger med här så ska jag berätta att min son jobbar som militär i Luleå. Denna vecka har han och ett gäng andra gått något som heter Nijmeden i Holland. Det är 16 mil med full packning i 30 graders värme… Det där med 30 graders värme var väl inte beräknat riktigt… Han kom i mål och om jag känner honom så är han inte den som ger upp oavsett vad som händer. Jag hade nånslags förhoppning att han ändå skulle ha nåt förnuft att tänka på sig själv, men han är stönig min son så han ger sig inte i första taget… Om jag har förstått det hela rätt så kostar det ganska mycket pengar också, så man kanske inte ger upp bara sådär heller.

IMG_2652

Gabriellas och min dag blev ganska sinkad med planer eftersom jag varit orolig och haft telefonen i närheten osv. Men efter ett dopp klockan 16 ungefär så begav vi oss på lite utflykt med bilen. En gång i tiden kunde G vandra i skogen i flera timmar och hittills har hon haft svårt för att ens tänka på det. Hon var 14 när hon drabbades av neuropatin, nu är hon 26. Hon har pratat mycket om att hon vill åka skogsvägar och ha lite nostalgi över ställen som hon vandrade på förr.

Nu var det ju bara så att vägar görs om med tiden liksom… Så de första vi gav oss in på var helt demolerade av skogsmaskiner. Det var kul i och för sig. Jag älskar terrängkörning. En gång i tiden hade jag en jeep och att köra svåra vägar i skogen var helt enkelt skitkul! Nu har jag en volvo cross country och den är ju också fourwheeldrive, men markfrigången är ju långtifrån densamma som jeepen. Så jag var verkligen nervig på en del ställen.

Andra vägar var så igenväxta så jag faktiskt sa nej…

Vi kom så småningom fram till en liten ort där vi skulle käka på en restaurang. Vi har varit där flera gånger förr och vet att det funkar för G så det gick bra allt. Sen handlade vi i en liten butik och gav oss iväg hemåt igen. Vi hade då planerat en annan liten omväg. Jättekul. Där åkte jag då och då med Andreas när han var liten. Det var en lagom bit närIMG_2669 man ville ha kvalitetstid med honom. När det hade varit bråk och vi behövde reda ut nåt.

Väl hemma var det duschdags för G och sen har hon läst lite och kanske somnat nu när jag skriver. Jag tänker ofta på hur vintern var och diskussionen med både psyk och boendet när det gäller mediciner och att personalen skulle ringa oss i första hand istället för psyk.

Förra veckan var jag orolig att det inte skulle funka hemma hos henne. Och lite sämre blev det men ändå så att det gick vägen. Nu känns det som att hon skulle kunna få stanna här så länge hon vill. Jag skulle behöva ha tid för mig själv och jag har en hel del ångest och skulle behöva ha hem min man.

Men hon är min dotter och jag vill aldrig i livet riskera att hon ska försämras igen. Så så länge det behövs får hon stanna. Att se henne i vattnet, bada och skratta eller när hon skojar med andra saker så ger det mig sån lycka. Inget ska få ta ifrån mig den lyckan. Jag älskar henne så himla mycket. Hon är det bästa som finns. ❤

Inte som andras, bara mitt

IMG_0116Igår började med att jag halkade på en matta och fick jätteont i foten. Därefter har jag snedbelastat så nu har jag ont i knät på andra benet också.

Nåväl, dagen blev bra i alla fall. Riktigt bra faktiskt. Efter ca 2 timmars krångel så kom vi iväg på utflykt; G och jag. Klockan var mycket och vi skulle åka långt så jag hade det lite nervigt i huvudet faktiskt. Osäker på om det skulle gå vägen.

Men efter en måltid i bilen efter drive-in på Max var vi på väg mot vårt mål. En hemlig badplats som G och jag fann första gången för ca 10 år sen då vi varit på vår allra första ensamsemester, dvs bara hon och jag trotsandes neuropatin.

Vi var sedan där flera gånger under flera år. Underbart med ett ställe som funkade för henne trots hennes rörelsesvårigheter och utan andra besökare. Ja man kan ju aldrig veta förstås. En gång träffade vi en kvinna som bodde i ett hus i närheten. Hon var på väg upp ur vattnet och vi pratade lite. Det är enda gången vi sett någon där. Det är ju så att pga Gabriellas svårigheter kan man inte bara åka till en badplats och kliva i vattnet liksom. Det måste vara enkelt att ta sig i (badstege från en brygga funkar absolut inte). Och mycket folk funkar egentligen varken för henne eller mig med min panikångest. Så snirkliga små vägar rätt ut i skogen är det som gäller.

Ja vi körde vidare mot vårt mål och jag förvarnade om att det ju kunde vara omgjort, kanske inte möjligt att ta sig fram dit vi tänkt och då finns det en annan större badplatsIMG_0133 längre bort som vi var tvungna att ta. Nervös styrde jag in i ett litet samhälle och krånglade in på småvägar. Jo då, det funkade att ta sig dit. Lite svårt att ta sig ner till vattnet, men det gick.

Och sen ….. var det säkert en timme i vattnet. Jag badade också. Simmade inte ut för långt men lite i taget. Sen gick jag upp ett tag och värmde mig i handduken och ner en sväng till i vattnet. Det var verkligen jätteskönt och Gabriella flöt och dök och sjön knäppa sånger, snurrade runt – ja hon är som en fisk i sitt rätta element.

Hemfärden åkte vi en annan väg en den vi kom. Käkade bullar och festis i bilen. Sen var jag tvungen att handla och den enda affären som var öppen var en sån där stor, som jag har jättesvårt för. Jag har fått diverse panikattacker därinne och Peter har i stort sett förbjudit mig att handla där eftersom ångesten innebär att jag måste gå omkring tills jag klarar att gå till kassan. Det kan ta nästan timmar. Jag måste då även distrahera mig själv genom att plocka i en massa ganska onödiga saker i vagnen. Som t.ex. flera olika påsar sallader, flera tvålar och så några blommor förstås. Tur att jag aldrig ställde mig och tittade på blomkrukor. Jag älskar blomkrukor. Speciellt när jag är manisk (fast det tror jag inte att jag är nu). Jag har ett helt utedass fullt med krukor av alla de slag och några skåp i källaren och ett skåp med vasar i köket…

Jag måste säga att det faktiskt är jättemysigt att åka på utflykter med Gabriella. När vi är IMG_0101ensamma kan jag anpassa mig efter henne och då funkar det klockrent.

Vi tog en liten kisspaus hemma hos mormor (min mamma) också. Det är ett svårt problem med utflykter faktiskt. Att Gabriella inte kan sitta på huk ute i skogen och kissa… Det gäller att hitta mackar med toaletter eller så. En sån grej som man aldrig hade en tanke på innan hon blev rörelsehindrad.

Väl hemma var vi dödströtta bägge två och pallrade oss i säng. Jag stod en stund i ensamheten på trappan på framsidan och tittade på den mörka natten och den stora gula månen först. En sån mikrostund av livet varje kväll. Inte grublla bara finnas. Betrakta, känna, lyssna. Det här är mitt liv. Inte som andras. Men mitt.

IMG_0078

Trött och surt inlägg

IMG_0032Jag är så trött. Så förbannat trött. Gabriella kom hit i måndags. Igår badade vi, härligt. Jag vågade mig lite längre ut sen sist, men hade koll hela tiden så jag inte skulle kolapsa innan land. Gabriella pratade med en ande som hon haft med sig, och jag ville avleda henne så vi hade sandalkastning i närheten av land. Sandalkastning innebär att jag tar av mig en sandal och så kastar vi den så den andre ska simma efter och varje gång man får tag på den ska man säga ett ord som börjar på den bokstav som förra ordet slutat på, typ ”Ett skepp kommer lastat” alltså. Det är en rolig lek, men nu var jag noga med att G inte kastade utåt utan åt sidan. Det gick som sagt bra.

Peter skulle ge sig ut på segeltur och vara borta några dagar, nästa vecka skulle ha åka lite strödagar hade han sagt. Men sen visade det sig att han hade bestämt sig för att vara borta en vecka, onsdag – onsdag. Jag blev uppriktigt sur på honom. Riktigt riktigt sur faktiskt. Men han åkte ju förstås.

Nu gäller det att vi hittar på saker som jag ändå tycker är lagom och klarar av. Lite utflykter och bad och förhoppningsvis mat på altan. Det låter kanske som om jag underskattar mig själv… men det känns övermäktigt alltihopa. Jag måste ju. Men på nåt sätt kan jag tycka att det är orättvist.

Han säger att han är spänningssökare och eftersom det inte blev nån segeltur med Andreas och ej heller nån fjälltur pga att han har ont i sin arm, så måste han få åka nånstans och då blir det segelbåten. Jag vill ju ha en vecka själv, så det är inte det detIMG_0039 handlar om, men då menar jag SJÄLV. Nu är G här och det är lite pyssel kring det faktiskt. Visuella planeringar och en del hjälp med saker och ting. När planering för sommaren gjordes så var det inte tänkt så här…

Jag klarar ju av det här, så det är inte det som är svårigheten egentligen. Det jag är sur för är orättvisan. Så mycket som jag kämpat detta år för Gabriellas skull… Inte kan jag säga att jag sticker iväg och så där. Jo om det är riktigt planerat, men även då är det oroligt och svårt.

Så jag skulle vilja dunka huvudet i bordet eller dra täcket över huvudet. Men det är bara att stå på benen och göra det omöjliga.

Kram på er. Förresten… Gabriella har börjat prata högt igen och om sina andra andar inte bara Saruman. Det gör mig trött också. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bemöta…

IMG_0061

Strumpor och kärlek och ångest

IMG_0005 (2)Igår åkte Andreas iväg. Vi skulle köra honom till tåget, Peter och jag. Men ett gäng blöta strumpor förändrade läget. Det var så här att när Andreas kom till oss så hade han med sig militärstrumpor och några tjockare sockar som jag skulle tvätta åt honom. Tyvärr glömde han ju bort det och strumporna skulle handtvättas allihop (det var väääääldigt många). Så onsdagsmorgonen skulle jag sätta igång med det där. Problemet var att vi skulle till Peters pappa och sambo och jag hann faktiskt inte med dessa jävla strumpor. Så det blev av frampå kvällen. Vilket innebar att dom ju inte hann bli torra till fredagen. Trots att jag satte igång fläkt i källaren, tumlade och strök på dom för att de skulle bli ”varma”. Men torktumlandet vågade jag inte riktigt fullt ut så dom blev ju inte torra ändå. Herregud så mycket jag engagerade mig i dessa strumpor.

Så när det var dags att åka på fredag morgon var ju inte jag varken duschad eller frukostad! Och de tjockaste sockarna var inte torra. Vilket de hade behövt vara eftersom han skulle ha dom som reserv i ett par kängor han inte hade gått så bra i senaste tiden!

Sånt där kan jag reta upp mig på när det gäller min käre son…. saker som han kommer på i allra sista minuten. Nu skulle han hänga upp dom ändå så får vi hoppas att det funkar. Kanske ska förklara att han är i Amsterdam för att gå något som heter Nijmegen. Hoppas det går bra med hans söndriga stackars fötter…Två brutna tår (den ena senast i vintras) och läderhud på trampdynorna… Ja måste intala mig själv att han är vuxen…

Min dag började därefter frampå lunch ungefär. Jag åkte in för att hämta medicin påIMG_0002 (2) apoteket och lämna ett kuvert i brevlådan på vuxenskolan och sen åka till veterinärstation för att hämta medicin till min lilla kanin. Kunde väl kanske ha tagit ungefär två timmar som högst. Men redan när jag klev ur bilen på parkeringen utanför apoteket kände jag att allt skulle bli skit. Sen följde diverse timmar med panik och overklighetskänslor radade efter varandra. Jag köpte korv och åkte ut i skogen och satte mig med det. Långt ifrån människor. Sen plockade jag en bukett blommor, försökte inge mig själv lugn och harmoni. Åkte till kyrkogården och gick till minneslunden. Där satt jag i solen på en bänk. Det behövdes verkligen. Blommorna var inte vidare vackra men jag vet ju att pappa inte skulle vilja att man slängde ut massor av pengar på blommor från affären.

Min pappa…

Jag satt där på en bänk och bara kände. Solens strålar mot huden. Vinden som nästan bara kunde anas. Jag såg på det stora korset i cement och tyckte egentligen att det var ganska fult, men ja… so what?!

Sen skulle jag till veterinären, men redan ute på parkeringen kände jag att jag inte skulle klara av att gå in. Jag satt där och såg på en farbror som rastade sin hund. Sen åkte jag. Utan medicin till min kanin. Jag kanske är en hemsk människa. Jag älskar ju min kanin. Men han dricker och äter lite och bajsar. Så han klarar sig till måndag då vi har en tid hos veterinären i staden. Jag ska inte dra nån lång historia om min kanin, men härom dagen IMG_0016blev han alldeles apatisk, åt inte och drack inte. Jag har dock fått lära mig att man kan krossa pellets och blanda med vatten så det gjorde jag och han piggnade till lite. Han har dock tappat massor av päls och det verkar inte bero på att han byter päls pga årstiden, så nu får vi hoppas att han inte har skabb eller nåt… Hua!

Jag åkte hemåt istället, men med panikattack efter panikattack. Jag satt där i bilen och kände mig så liten på nåt sätt. Och så kom alla destruktiva tankar om hur dum jag är och allt dumt jag har gjort. Kanske det låter konstigt, men ångest går inte att förklaras. Den bara finns där. Den bara slår ner och sätter sig och bankar i huvudet och tar strypgrepp om halsen och hjärtat klappar som hammarslag. Badonk, badonk! På en parkeringsficka kommer tankarna om att vad gör jag här. Vad gör jag här egentligen?

På kvällen hemma, när jag kryper ner i min säng, kan jag ändå känna att jo kanske jag har gjort något stort egentligen. Om man tänker efter. Hela denna långa vinter. Och jag har funnits där för min älskade dotter. Jag har stridit och jag har kämpat. Och hon finns kvar. Kanske det är nåt i alla fall. Nåt att känna lite stolthet över.

Kram på er!IMG_0020

 

En kommentar som blev ett inlägg

Jag har fått en kommentar som är ganska lång så jag ger den ett eget inlägg. Den kommer här. Längst ner på sidan, alltså direkt efter kommentaren så kommer jag att skriva lite om mina tankar kring det.

”Det låter som en bra idé att söka assistans.
Men ändå låta henne bo i egen lägenhet med assistans dygnet runt.

Tyvärr är fk jättehårda idag och det kan ligga G i fatet om ni låter henne bo hemma med assistans.
För då kan handläggare på fk tycka att ni kan ta hand om henne själv.

Även för er dotters skull skulle jag råda till att inte plocka hem henne.

Alla med autism klarar inte att bo i gruppboende.
Har själv jobbat som pa åt en person med många olika funktionshinder och tyvärr det du berättar om hennes andar låter som någon slags psykos blandat med tvång.

Det vi gjorde hos kunden jag jobbade för var att ha ett dagligt aktivitets schema. Med rutiner som skulle göras varje dag oavsett hur kunden mådde.
Vissa dagar behövde vi assistenter bara finnas i bakgkrunden medan andra dagar fick vi gå bredvid och leda genom uppgifterna

Sen hade vi 3 korgar.
En svart korg för uppgifter som var jobbiga och krävde mycket ansträngning tex gå till affären.
Sen hade vi en gul korg med uppgifter som var jobbiga men ändå ok.
Och en grön korg med aktiviteter som gav energi.

Vi hade en svart aktivitet i veckan och en gul aktivitet på helgen och minst 3 gröna aktiviteter om dagen.

Sen hade vi en vit korg.
I den låg aktiviteter som ligga i bollhav, massage, bubbelpool,rida sådant som gav ett lugn och sådant som skulle göra i lugn takt och under tystnad och med oss assistenter tyst bredvid.den vita korgen var 2 dagar i veckan

Detta gjorde kunden trygg.

Ett exempel på hur en dag såg ut.

Gå upp.
Toalett
Duch. Schema i duschen plus små medicin koppar som vi personal fyllt med rätt mängd tvål,schampo, balsam. Annars kunde kunden tömma en hel flaska.
Frukost. Välja schema på 2 frukost alternativ.
Sedan grön korg plus timmer på 30 min
Klä på sig

Sedan fram till lunch kunde det stå svart korg och i den kunde det ligga ett kort på kundvagn.

Då åkte vi och handla och hade med oss ett tydligt schema på vad som skulle handlas.

Efter det hade vi alltid lagt in vit korg.

Tex massage.

Och sen efter det var det lunch som vi ställde fram i sovrum et där han tex valt tv ur grön låda.

Och så lät vi hen ha sin gröna korg till hands fram middagen

Då vi gick in till hen och plockade fram middags alternativ och frågade om hen orkade vara med och laga mat oftast blev det ett nej. Och då fick hen komma ut till oss i köket om hen ville och oftast blev det lite kort spel eller se film till.

All denna fyrkantighet gjorde att tvång och ticks och psykoser minskade.

Var det en period med en psykos inblandat stramade vi åt schemat ännu mer och hade bara vit låda och grön lårda.

Och i de perioderna sov vi i hens rum för att hela tiden kunna övervaka, toa dörren var även i de perioderna borttagen.och det vi fick ha ständigt övervakning.

Men pg av all anpassning var de här perioderna väldigt sällan.”

Det du beskriver som arbetssätt låter ju jättebra! Jag skulle verkligen gilla om personalen kunde jobba på liknande sätt. Det är en sån sak som är svår för mig som förälder, att försöka få personalen att följa vedertagna, kreativa eller individuellt anpassade arbetssätt.

Ang att plocka hem min dotter eller inte, så vill jag förstås inte det, men det skulle i så fall handla om en panikåtgärd om saker inte fungerade alls. Att söka assistans, anställa personal, skaffa ny lägenhet (kan ju ta nästan år innan man hittar lämplig), packa och flytta alla saker tar en enorm tid. Hon kan inte bo i en boendeform som inte fungerar medan allt detta ska hända.

När det gäller diagnosticering utifrån psykos eller tvång, så kan man vrida och vända länge på det där och i mångt och mycket handlar det om vilken läkare hon träffar. Alla har sina olika teorier om saker och ting. Vi föräldrar har hennes livshistoria och tankeutveckling.  Och allt är mer avancerat än att använda diagnostiska formler. Ändå ska ju allt döpas för att passa in nånstans i nån journal. Jag har egentligen inte nåt emot diagnoser för det hjälper en verkligen att få bra hjälp. MEN det är ju om man får RÄTT diagnos. Och just när det gäller Psykossjukdomar, Tvångssyndrom, Tourettes syndrom, Autism så är det ju svårdiagnosticerat. Det känns som om Gabriella är och svävar in i varenda diagnos där.

Jag tror dock att man får vara varsam i att använda för mycket psykostänk eftersom det kan bli fel speciellt när det gäller Autism. Det kan t.ex. vara beteenden som tolkas på olika sätt beroende på vilken diagnos man utgår ifrån.

Att rabbla upp olika figurer som heter olika saker och är si och så gamla, kläder, relationer, släktingar… och vad dom gör och hur de ser ut, var de befinner sig för tillfället… Är inte alls säkert att det handlar om psykos! Det kan snarare handla om att hitta system, strukturera och att använda Fantasi på ett typiskt autistiskt sätt. Och så kan det handla om sysselsättning, att stänga av yttervärlden och istället kunna få låta tankarna falla fritt. Gabriella har alltid haft behov av det. Hon har gjort teckninigar på väggen som utgår från en egenhändigt gjord saga. I teckningen står klart formulerat ang de olika figurerna. Hon har även många gosedjur som också ingår i olika relationer till varandra. Och utifrån detta sätt att tänka kommer även hennes religiösa tankevärld, asatron och andarna från våra bortgångna husdjur.

När man tänker som jag beskrivit ovan, så känns allt väldigt naturligt på nåt sätt. Men det som rör till alltihopa är hennes ensamhet. Att leva i en oviss värld där man inte har kontroll, är inte bra för en person med autism.

I julas hade hon säkert en psykos. Det tror jag bestämt. Man fick ingen kontakt med henne. Men i grunden har hon ingen psykos. Jag tror inte det även om många säger motsatsen. Jag har slutat argumentera för det leder ingenvart, men jag ville ändå beskriva här och nu hur jag tänker kring detta.

MEN som sagt tack för det du beskrivit. Finns mycket bra idéer i inlägget här som jag tror att jag kommer att använda i mitt jobb istället. Kan göra om lite kanske. Men det där med korgar och färger är verkligen toppen tycker jag! Så tack!

 

Yesterday and today.

IMG_0016 (2)I går körde vi hem henne. Peter tog en liten pratstund med en av personalen fast en vikarie, men en väldigt gullig och bra tjej. Han berättade om listan vi hade gjort med aktiviteter att göra på sin fria tid. Gabriella och jag plockade upp saker och sedan skrev Peter och hon en handlingslista och han åkte och handlade. Det fungerade bra allting. Det var en ny vikarie som skulle jobba natten och det kändes väldigt jobbigt för Gabriella. Jag förstår ju det där, hon har ju alltid haft svårt för nya människor.

Men natten hade gått bra. Idag försökte jag ringa på förmiddagen eftersom hon glömt en bok här hemma som hon velat ha egentligen. Så jag ringde för att bestämma med henne när vi kunde komma med den. Inget svar. Efter koll med personalen så var det ju så att den var på uppladdning och då har hon den i nåt slags avstängningsläge.

G höll på att damma och plocka upp filmer i DVD-hyllan. Hon har åter infört att saker ska vara i en speciell ordning. Så nu blev det fel eftersom även filmer var glömda här hemma. Att damma har nånslags lugnande effekt på henne. Men alla såna aktiviteter har ju varit helt borta när hon varit ”sjuk”. Så det är så skönt att höra att hon fixar det igen.

Men…. andarna som ligger vid flaggstången på gården alldeles utanför ropar åt henne. Fan, ska allt börja om igen nu för att hon flyttat hem till sig? Jag kan inte låta det bli så. Om hon blir sämre igen, efter att jag sett henne må så bra, så tar jag hem henne och så får Peter ta reda på hur man söker assistans på nåt vis och hon får bo här hemma.

Jag kan inte låta det bli så. Jag har sett henne må så bra. Hon betyder allt.

Jag funderar över andra lösningar. Går det att få bort andarna? Kan jag hämta dom och slänga av dom nån annanstans? Djurkyrkogården? Kan jag svära förbannelser, använda tarotkort, runstenar?

IMG_0014 (2)

Äh, en sak i taget. Andreas kom hem förra veckan i alla fall. Så skönt att ha honom nära på nåt vis. Jag tänker ibland…. han var så liten, han satt i soffan hos mig länge. Jag kunde hålla om honom och snosa på hans hår. Han kunde inte se otäcka filmer för då fick han mardrömmar. Då kom han till mamma och kurade in sig i min famn. Ofta gick jag till honom när han var vaken och ledsen. Hans lilla säng som jag nästan ramlade ur när jag somnat.

Det var då. Sen blev han större och modigare och vuxnare. Mognade. Och hur gick det till… att han började jobba som militär? Alltså jobba?

På fredag ska han åka till Holland. De ska gå nån marsch som heter Niemegen. Med full packning och bo i militärcamp. Förstås. Han är ju militär. Ibland säger han nåt om sitt jobb och jag förfärar mig. Då tittar han på mig och tänker ”Men lilla mamma” och  så säger han: Men det är ju mitt jobb!

Då tänker jag på allt jag inte vet. Allt jag inte ser. Jag försöker se framför mig hans brottningsförening där de gör sån specialbrottning som innebär No rules ungefär. Och så försöker jag förstå att han, min son är ute på övningar där de får sova i tält med 20 graders kyla utanför (fast en skön kamin inuti), eller när han ska gömma sig i en gyttjepöl i flera timmar. Eller när dom går långa vandringar och fötterna går sönder.

Min lilla pojk?IMG_0015

Jaja, idag har Andreas, Peter och jag varit ute med segelbåten. Nu är klockan så mycket så jag hinner inte berätta så mycket om det.

Kram!

 

 

Sen kväll, nästan natt

Sen kväll, ja i stort sett natt faktiskt, smyger jag försiktigt ut genom dörren. Solkatten är oftast med mig och går kurrande runt på verandaräcket. Balanserande och ibland med strykande rörelser och svansen får jag i ansiktet. Vi står där och tittar på utsikten. På sommarnatten. På den stilla sjön. Och det känns som om det är en viktig stund, en stund som bara är min. Det har blivit tradition. Sen midsommar har jag gjort så här varje natt. Jag har känt efter… Det här är mitt liv. Att stå här, det är mitt liv.

Det gäller att ta vara på varje minut nu. Jag är orolig. Det gick så fort med hennes förbättring och det kan raseras lika fort. Så jag är rädd. Inte för tiden som hon är hos oss, utan för nästa vecka. Hon ska hem till sig på måndag och ibland tänker jag om det verkligen är nödvändigt. Hon kanske skulle stanna här hos oss istället. Men man måste våga prova sig fram i livet. Tror jag? Annars får vi ju inte veta om det går.

Hon är 26 år. Snart 27. Hon har bott hos oss tills hon var 19. Då kunde hon det mesta själv, och hon flyttade till eget. Hon hade personal som kom då och då och hjälpte henne med saker som hon inte kunde själv.

Hennes liv nu är att vara vuxen. Jag måste tänka så. Hon har varit barn färdigt. Och jag har alltid strävat efter att hon ska vara så självständig som möjligt.

Så hon ska tillbaka till sin lägenhet nu. Vi måste prova. Kanske. Men tänk om allt bara går åt helvete! Så jag är rädd. Jag är rädd.

Så jag ska vara där på altanen, se naturen, både på natten och när jag äter frukost på morgonen och jag vet att inne i huset sover en tjej som jag älskar. Som kom tillbaka från något vi inte vet vad. En psykos, tvångsbeteende, tics. En del finns kvar förstås. Men ändå så vet jag att hon ligger där ungefär som hon var förut. Idag och igår, men man vet aldrig hur det är i morgon.