Lycka

IMG_0006 (2)Idag är det måndag. Min nya Iphone borde funka, den ska ha ändrat telefonnummer till den förra telefonens. Jag är lite fånigt nervös eftersom jag har haft en Samsung förut och inte har helt klart för mig på vilket sätt en Iphone funkar. Jaja, jag är ju en gammal tant 😀 48 så jag har väl rätt att vara lite löjlig…

Igår ettrade jag upp mig här. Jag har minsann gjort så mycket med Gabriella och jag gör det så gärna, men städning har liksom kommit på efterkälken, så jag tyckte att Peter och G kunde göra nåt eget ihop och jag kunde få stanna hemma och städa.Bägge två protesterade och jag blev sur på dom. Så småningom så fick jag som jag ville. De fick rejäla förmaningar om att hålla sams. Alltihopa låter förstås löjligt, men så är det i vår familj. De har väldigt lätt för att bli osams. Peter är inte direkt smidig och fattar liksom inte när det är dags att backa eller lugna sig. En riktig buffel kan han vara.

Jag fick som jag ville alltså. Så idag tog de det lugnt och efter lunch drog dom iväg. De skulle först till en ”Djurhage” med lite får, höns och kaniner. Det var kul för förra året var det tänkt att djurhagen skulle läggas ner pga vandaler. Så himla sjukt! Varför smyger idioter dit på natten och saboterar? Skrämmer hönsen så fjädrarna ryker. Det är så himla onödigt. Ibland förstår jag inte hur människor fungerar!!!

Där fanns även lite loppis och en gammal antikaffär möblerad som förr i världen. Egentligen hade jag velat vara med… men samtidigt inte, för ibland är det så himla skönt IMG_0009att vara själv.

Efter det åkte de till Biltema och G var med in i varuhuset och gick runt. Alltså gick, utan rullstolen! Sensation! Och så lite hamburgare och åter hemåt. Jag var tyvärr inte färdig med städandet, men fick göra det sista i alla fall.

Jag vet inte, jag hamnar i så märkliga tankar. Hela detta halvårs händelser spelas upp i mitt huvud. Jag vet ju inte om det är slut på skiten. Och ändå så börjar det spira i mig en slags lycka.

Jag minns i vintras när jag åkte med bilen, helt meningslöst, och så småningom stannade utanför en Maxi på parkeringen. Där satt jag i bilen och tittade på människor. Ja jag vet att man inte kan veta vad dom har i sitt liv. Och ändå satt jag där och tittade på en kvinna med en hund som gick över ett övergångsställe. Två småkillar. En gubbe. Någon som sladdade med sin bil. Jag såg dessa människor och funderade över hur deras liv var. Kanske kvinnan hade separerat med sin man, kanske hon hade två döttrar som tagit studenten i somras. Kanske de gått på Lundsbergsskolan. Kanske gubben hade haft en fru som dött. Kanske nån av småkillarna hade en mamma med alkoholproblem.

IMG_0011 (2)Jag satt där och tänkte…. eller så lever de ett helt vanligt liv… en kvinna som var gift och hade det bra, en gubbe med en fru som väntade hemma, två små killar som levde i en kärnfamilj.

Och ingen av dom visste hur det var att leva mitt liv. Att ha en dotter med autism och en neurologisk sjukdom, och som nu även hamnat i ett tillstånd som ingen visste vad det var, som la sig naken på golvet och bajsade på sig, som var tvungen att ha en förälder sittande hos sig när hon skulle sova, och som buttade tillbaka henne när hon gick upp, som var tvungen att få hjälp i duschen… trots att hon klarat detta förut. För att hon helt plötsligt blev sjuk.

Jag tänker ibland att jag skulle önska att jag vore som dom. Att jag vore en helt vanlig mamma. Som dessutom INTE skulle vara bipolär.

Idag när jag gick här med dammsugaren och hela berättelsen for genom mitt huvud, och flytten, alla grejer som skulle packas och en dotter som var helt konstig mitt i alltihopa. Jag tänker att oavsett vad som händer nu… så har vi gjort en resa. Alla dom där människorna på parkeringen… dom kanske inte har en aning om hur livet kan vara. Men jag har gjort en resa. IMG_0017 (2)

En dag då åskan har mullrat mellan solstrålarna. En dag då jag klättrat omkring med dammsugaren i sofforna. En dag då jag tömt vatten ur blomkrukorna och möblerat om lite på framsidan.

Och min dotter är på sitt rum själv och läser en bok för kaninen. Hon ligger inte naken på golvet. Hon är inte proppad med mediciner. Hon är min Gabriella som hon var förut. Om det så bara är för en enda dag, en enda kväll. Så måste jag nog låta mig själv vara lycklig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s