Yesterday and today.

IMG_0016 (2)I går körde vi hem henne. Peter tog en liten pratstund med en av personalen fast en vikarie, men en väldigt gullig och bra tjej. Han berättade om listan vi hade gjort med aktiviteter att göra på sin fria tid. Gabriella och jag plockade upp saker och sedan skrev Peter och hon en handlingslista och han åkte och handlade. Det fungerade bra allting. Det var en ny vikarie som skulle jobba natten och det kändes väldigt jobbigt för Gabriella. Jag förstår ju det där, hon har ju alltid haft svårt för nya människor.

Men natten hade gått bra. Idag försökte jag ringa på förmiddagen eftersom hon glömt en bok här hemma som hon velat ha egentligen. Så jag ringde för att bestämma med henne när vi kunde komma med den. Inget svar. Efter koll med personalen så var det ju så att den var på uppladdning och då har hon den i nåt slags avstängningsläge.

G höll på att damma och plocka upp filmer i DVD-hyllan. Hon har åter infört att saker ska vara i en speciell ordning. Så nu blev det fel eftersom även filmer var glömda här hemma. Att damma har nånslags lugnande effekt på henne. Men alla såna aktiviteter har ju varit helt borta när hon varit ”sjuk”. Så det är så skönt att höra att hon fixar det igen.

Men…. andarna som ligger vid flaggstången på gården alldeles utanför ropar åt henne. Fan, ska allt börja om igen nu för att hon flyttat hem till sig? Jag kan inte låta det bli så. Om hon blir sämre igen, efter att jag sett henne må så bra, så tar jag hem henne och så får Peter ta reda på hur man söker assistans på nåt vis och hon får bo här hemma.

Jag kan inte låta det bli så. Jag har sett henne må så bra. Hon betyder allt.

Jag funderar över andra lösningar. Går det att få bort andarna? Kan jag hämta dom och slänga av dom nån annanstans? Djurkyrkogården? Kan jag svära förbannelser, använda tarotkort, runstenar?

IMG_0014 (2)

Äh, en sak i taget. Andreas kom hem förra veckan i alla fall. Så skönt att ha honom nära på nåt vis. Jag tänker ibland…. han var så liten, han satt i soffan hos mig länge. Jag kunde hålla om honom och snosa på hans hår. Han kunde inte se otäcka filmer för då fick han mardrömmar. Då kom han till mamma och kurade in sig i min famn. Ofta gick jag till honom när han var vaken och ledsen. Hans lilla säng som jag nästan ramlade ur när jag somnat.

Det var då. Sen blev han större och modigare och vuxnare. Mognade. Och hur gick det till… att han började jobba som militär? Alltså jobba?

På fredag ska han åka till Holland. De ska gå nån marsch som heter Niemegen. Med full packning och bo i militärcamp. Förstås. Han är ju militär. Ibland säger han nåt om sitt jobb och jag förfärar mig. Då tittar han på mig och tänker ”Men lilla mamma” och  så säger han: Men det är ju mitt jobb!

Då tänker jag på allt jag inte vet. Allt jag inte ser. Jag försöker se framför mig hans brottningsförening där de gör sån specialbrottning som innebär No rules ungefär. Och så försöker jag förstå att han, min son är ute på övningar där de får sova i tält med 20 graders kyla utanför (fast en skön kamin inuti), eller när han ska gömma sig i en gyttjepöl i flera timmar. Eller när dom går långa vandringar och fötterna går sönder.

Min lilla pojk?IMG_0015

Jaja, idag har Andreas, Peter och jag varit ute med segelbåten. Nu är klockan så mycket så jag hinner inte berätta så mycket om det.

Kram!

 

 

2 tankar om “Yesterday and today.

  1. Thegra skriver:

    Känner igen tankarna. Min Stora har också valt att bli soldat och hans berättelser låter helt galna emellanåt. Men det är väl så, det är deras val, och det de vill göra, så då är det väl bra på något sätt ändå… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s