Strumpor och kärlek och ångest

IMG_0005 (2)Igår åkte Andreas iväg. Vi skulle köra honom till tåget, Peter och jag. Men ett gäng blöta strumpor förändrade läget. Det var så här att när Andreas kom till oss så hade han med sig militärstrumpor och några tjockare sockar som jag skulle tvätta åt honom. Tyvärr glömde han ju bort det och strumporna skulle handtvättas allihop (det var väääääldigt många). Så onsdagsmorgonen skulle jag sätta igång med det där. Problemet var att vi skulle till Peters pappa och sambo och jag hann faktiskt inte med dessa jävla strumpor. Så det blev av frampå kvällen. Vilket innebar att dom ju inte hann bli torra till fredagen. Trots att jag satte igång fläkt i källaren, tumlade och strök på dom för att de skulle bli ”varma”. Men torktumlandet vågade jag inte riktigt fullt ut så dom blev ju inte torra ändå. Herregud så mycket jag engagerade mig i dessa strumpor.

Så när det var dags att åka på fredag morgon var ju inte jag varken duschad eller frukostad! Och de tjockaste sockarna var inte torra. Vilket de hade behövt vara eftersom han skulle ha dom som reserv i ett par kängor han inte hade gått så bra i senaste tiden!

Sånt där kan jag reta upp mig på när det gäller min käre son…. saker som han kommer på i allra sista minuten. Nu skulle han hänga upp dom ändå så får vi hoppas att det funkar. Kanske ska förklara att han är i Amsterdam för att gå något som heter Nijmegen. Hoppas det går bra med hans söndriga stackars fötter…Två brutna tår (den ena senast i vintras) och läderhud på trampdynorna… Ja måste intala mig själv att han är vuxen…

Min dag började därefter frampå lunch ungefär. Jag åkte in för att hämta medicin påIMG_0002 (2) apoteket och lämna ett kuvert i brevlådan på vuxenskolan och sen åka till veterinärstation för att hämta medicin till min lilla kanin. Kunde väl kanske ha tagit ungefär två timmar som högst. Men redan när jag klev ur bilen på parkeringen utanför apoteket kände jag att allt skulle bli skit. Sen följde diverse timmar med panik och overklighetskänslor radade efter varandra. Jag köpte korv och åkte ut i skogen och satte mig med det. Långt ifrån människor. Sen plockade jag en bukett blommor, försökte inge mig själv lugn och harmoni. Åkte till kyrkogården och gick till minneslunden. Där satt jag i solen på en bänk. Det behövdes verkligen. Blommorna var inte vidare vackra men jag vet ju att pappa inte skulle vilja att man slängde ut massor av pengar på blommor från affären.

Min pappa…

Jag satt där på en bänk och bara kände. Solens strålar mot huden. Vinden som nästan bara kunde anas. Jag såg på det stora korset i cement och tyckte egentligen att det var ganska fult, men ja… so what?!

Sen skulle jag till veterinären, men redan ute på parkeringen kände jag att jag inte skulle klara av att gå in. Jag satt där och såg på en farbror som rastade sin hund. Sen åkte jag. Utan medicin till min kanin. Jag kanske är en hemsk människa. Jag älskar ju min kanin. Men han dricker och äter lite och bajsar. Så han klarar sig till måndag då vi har en tid hos veterinären i staden. Jag ska inte dra nån lång historia om min kanin, men härom dagen IMG_0016blev han alldeles apatisk, åt inte och drack inte. Jag har dock fått lära mig att man kan krossa pellets och blanda med vatten så det gjorde jag och han piggnade till lite. Han har dock tappat massor av päls och det verkar inte bero på att han byter päls pga årstiden, så nu får vi hoppas att han inte har skabb eller nåt… Hua!

Jag åkte hemåt istället, men med panikattack efter panikattack. Jag satt där i bilen och kände mig så liten på nåt sätt. Och så kom alla destruktiva tankar om hur dum jag är och allt dumt jag har gjort. Kanske det låter konstigt, men ångest går inte att förklaras. Den bara finns där. Den bara slår ner och sätter sig och bankar i huvudet och tar strypgrepp om halsen och hjärtat klappar som hammarslag. Badonk, badonk! På en parkeringsficka kommer tankarna om att vad gör jag här. Vad gör jag här egentligen?

På kvällen hemma, när jag kryper ner i min säng, kan jag ändå känna att jo kanske jag har gjort något stort egentligen. Om man tänker efter. Hela denna långa vinter. Och jag har funnits där för min älskade dotter. Jag har stridit och jag har kämpat. Och hon finns kvar. Kanske det är nåt i alla fall. Nåt att känna lite stolthet över.

Kram på er!IMG_0020

 

2 tankar om “Strumpor och kärlek och ångest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s