Jag kanske är ett ego, men jag har gjort nåt bra.

IMG_0144Onsdag. Idag är det första onsdagen som jag jobbat. Och onsdagar är min lediga dag. Jag ringde G i går och frågade om vi skulle göra nåt. Bad är nog inte aktuellt för det är grått och småduggigt ute. Så vi får väl se vad hon har lust till. Min bil verkar konstig så jag vet egentligen inte vad jag törs. Men jag gör som jag brukar – ”blundar och kör”

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Det är väl i och för sig ovanan att gå upp tidigt i tre dagar. Jag har gått upp i vanlig ordning idag också, men igår såg jag på Barnaby så det blev sent ändå.

Peter har åkt till Stockholm. Det brukar han göra innan han börjar jobba. Och det känns helt okej. Han hade ju inte kunnat gjort så mycket ändå. Och han har faktiskt tagit en hel del nu när jag jobbat.

Jag har ont i halsen. Är det en annalkande förkylning eller inbillning eller helt enkelt kroppens sätt att säga att Nu är det nog!

Men jag är rädd också. Jag vill ta hem henne. Krama. Låta henne ligga där i sängen och läsa hur mycket hon vill. Åka små bilresor med henne. Bada. Träffa folk som vi känner. Spela spel. Se på film. Och ändå hann vi inte allt på sommarens lediga dagar. Gå till djurgravarna i änden av vår trädgård. Åka till fler djurhagar. Fika vid slussarna. IMG_0161

Vi hade en lista med hennes önskningar som vi bockade av varje grej på. Ja vi gjorde en del. Nånting varje dag. En del ”lata” dagar, men ändå planerat och konkret, utvärderat, avcheckat.

Igår satt jag och pratade med en arbetskamrat som har en dotter som är bipolär. Det är intressant tycker jag att få prata med någon som har anhörigperspektivet. Och vi stämmer bra överens på nåt vis. Hon sa något som jag har funderat över. Hennes dotter bor på landet med sin pojkvän och deras katter. Hon har ett jobb som passar henne bra. Inrutat. Och min arbetskamrat sa till mig att så skulle jag ju behöva ha det. Inte behöva känna denna oro som ständigt finns för Gabriella. Jag skulle behöva ett liv som är till för mig och för att jag ska må bra. Resten av mitt liv som jag lever nu gör ju att jag inte kan få vara ”frisk”. Ja frisk blir man ju aldrig – det är ju en livslång sjukdom att vara bipolär, men ändå så gott som fri från skov. Åtminstone att dom kommer sällan.

Hon har ju rätt. Oron för G gör att jag aldrig kan få tänka på mig själv i min sjukdom. Och människor ställer krav. Ingen annan kan göra det jag gör och alla tycker att det är självklart att jag ska göra det. Och jag kan tyvärr inte släppa taget eftersom ingen tar över på det sätt som behövs.

I juni tänkte jag kontakta akutspsyk för inläggning. För att visa, för att ropa på hjälp. För att tala om för närmaste att min ork är slut. Sen kom hon – G – hem till oss och blev så bra så man nästan kunde kalla det för frisk. Inte kunde jag släppa då. Jag var så glad så jag jublade. Vi hade vunnit en seger. Det barn vi trodde att vi förlorat var tillbaka igen. Det var IMG_0023så underbart.

Nu skulle jag vilja att nån tog över precis där. Men ingen kan. Tyvärr. Jag kanske är ett ego som tänker att jag har gjort nåt bra. Men låt mig då få vara ett ego. För jag har gjort nåt bra. Nu vill jag hålla i, inte släppa taget, hålla kvar.

Kram på er!

 

 

2 tankar om “Jag kanske är ett ego, men jag har gjort nåt bra.

  1. Baltazar skriver:

    Jag tror nog din kollega har rätt, samtidigt som jag förstår att det säkert finns en massa skuld och ansvarskänslor kopplade till G. Men kom ihåg, att för att kunna ta hand om G måste du först ta hand om dig själv – innan du kollapsar totalt. Inom biståndsbranschen går man ofta efter devisen ”en skada hjälparbetare är en dålig hjälparbetare” och det är just därför många organisationer i utlandet först tar hand om sin egen personal och därefter tar man hand om andra. Värt en tanke 🙂

    • Polär Marielle skriver:

      Hej, Ibland blir jag så arg på mig själv eftersom jag uttrycker mig på ett sätt som missförstås. Jag tror också att min kollega har rätt i vilka behov jag har, men eftersom min dotter mådde så bra hos oss så tycker jag att det blev helt rätt att ta hem henne och få henne att må bra. Jag har hört så många som resonerat som du, dvs att man måste ta hand om sig själv för att sen kunna ta hand om sitt barn. Jag tänker precis tvärtom: Jag kan inte må bra om inte mitt barn mår bra. Det innebär att jag måste ta hand om mitt barn i första hand för annars kommer jag aldrig att må bra. Jag är hur stark som helst när det gäller mina barn. Och det är vad inlägget handlar om: att jag måste få känna mig som att jag har gjort nåt väldigt väldigt bra. Jag måste få må bra i att känna mig duktig. Jag är ego för att jag känner mig duktig. Och jag kan klappa mig själv på axeln och tänka att fan vad jag kan. Om jag dukat under så hade vi aldrig kommit så här långt. Ja jag är bipolär och ja detta kan gå åt helvete totalt. Men då får det göra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s