Med känslor i hjärtat

Tänk om det faktiskt är över. Jag kommer aldrig att våga tänka tanken helt och fullt. Ändå måste jag få tillåta mig själv att känna ett litet uns av lycka. En sån där smygande lycka, nästan som ett svagt försiktigt andetag.

Man kanske inte ska tänka så mycket, känna så mycket, det kan ju så lätt bli fel. Eller så kan det bli rätt eftersom känslorna lever i nuet. Den där lilla lilla sucken inombords. Tåren i ögonvrån.

Men det är så konstigt också, för jag känner ett behov av bekräftelse från andra om att jag gjort nåt bra. Om att jag varit bra. Jag vet ju att jag klarat så mycket, men jag skulle vilja ha en liten klapp på axeln och någon som sa ”Fan vad bra du är!”

I vintras pratade min mamma om att jag var en toppentjej, att jag borde ha bragdmedalj m.m. Jag hade svårt att ta till mig det då. Det enda som var viktigt var att jag kom framåt i kampen för min dotter.

Nu skulle jag behöva de där orden. Jag skulle behöva berömmet och kramen.

Jag var hem till min mamma härom dagen. När jag började prata om allt som hänt och att vi trots allt kommit framåt och hur mycket jag hade kämpat…. så gick hon ifrån mig och bytte samtalsämne. I går när jag pratade med henne i telefonen så hade hon varit hos G och hjälpt  henne leta efter ett papper hon slarvat bort. Mamma ringde upp mig för att berätta hur underbart det var att se Gabriella som förr igen. Hon satt och dammade sina videoband i soffan framför TVn och kollade på nån sån där skratt-serie som hon älskar. I vintras hade hon ingen ro och förstod förresten inte heller att se på TV. Så mamma berättade. Hon sa även att hon rensat i nån tidningsmapp som legat på Gs bord och att hon hittat saker jag skrivit (sociala berättelser men det visste ju inte hon vad det är) och att det även fanns med skrivet om andar. Hon sa åt mig att slänga det där.

Det är nån känsla jag har, att jag inte riktigt duger. Att jag på nåt sätt är fel. Allt jag har gjort… betyder det inget? Var det bara fel?

Mitt i alltihop – i vintras när livet var ett helvete… så fanns hon inte där. När vi skulle flytta Gabriella, så hade jag behövt hjälp, men hon fanns inte där. Visserligen själva flyttdagen då var G hos sin mormor några timmar, men i övrigt har jag stått själv.

I julas och i januari så träffades vi knappt alls. Jag och Gabriella träffade knappt mormor alls. Vi levde i en egen värld här  hemma. Jag höll stenkoll på henne hela tiden. Vi såg till så att hon inte gick ut i natten eller att fönster och dörrar var stängda i 30 graders kyla. Jag sov nästan inte, och jag låg i soffan med kläderna på, jag tog inte alla mina mediciner för att jag skulle kunna ta  mig upp snabbt. Vi har varit ute och åkt bil, åkt och åkt och åkt, trots att hon öppnat bildörren en gång, vi har ätit på restaurang trots att hon varit på väg ner att lägga sig på golvet. Varje gång hon velat besöka en offentlig toalett så har jag trängt mig in också; sett till att hon inte lagt sig ner, smetat bajs, fastnat i att skölja  med vatten.

Sommaren närmade sig och mitt stora mål var att hon skulle få bada. Jag hade en bild på näthinnan där jag såg min dotter bada.

Och sommaren kom. Värmen kom så småningom. Vi badade tillsammans – Peter, jag och Gabriella. Vi var säkert nervösa alla tre. Men det gick. Några dagar senare åkte G och jag på en lite längre tur till en sjö vi känner till. Och hon badade och sjöng roliga sånger. Hon var så glad. Jag filmade och jag kommer att spara filmen i mitt hjärta.

Älskade förbaskade unge, jag älskar dig så mycket!

Nu är jag trött. Och jag vet inte om det är okej. Och jag ska inte ta åt mig nån ära. Det kanske till och med var mitt fel att det gick så sakta för henne att bli bättre. Jag kanske skulle ha gjort på nåt annat sätt. Jag kanske inte är tillräckligt duktig som mamma.

Jag är ledsen och glad om vartannat. Jag vet inte hur morgondagen ser ut. Men just nu sitter jag här. Som hennes mamma. Med känslor i hjärtat.

6 tankar om “Med känslor i hjärtat

  1. Eva Sk skriver:

    njut av nuet Du är en toppen mammaoch har en toppen dotter många kramar till er båda!

  2. Hoppas! skriver:

    Du är fantastisk! Det förstår man på dina texter. Jag har också en mamma som inte finns där. Som inte stöttar. Min mamma är min absolut största kritiker istället för den ”hejaklack” jag behövt. Och jag vet hur det svider. Men DU är den bästa mamma G kan ha! Tvivla inte på det, dina prestationer blir inte mindre för att din mamma inte kan vara storsint nog att erkänna dem ❤

  3. Polär Marielle skriver:

    Vad gullig du är! Jag ska försöka tänka så! I förrgår tog jag med post;dvs räkningar m.m. från G. Däribland skulle papprena om andar ha varit, men dom var borta. Så hon måste ha slängt dom. Texten var skriven helt utifrån reglementet hur man skriver sociala berättelser (ett pedagogiskt verktyg för personer med autism). Jag hade sparat dom för att kunna använda i mitt jobb, fast först ville jag fråga G om det var ok så därför hade de blivit kvar hos henne. Min mamma ägde tydligen rättigheten att avgöra att det var skräp…

    • Hoppas! skriver:

      oj! Det var verkligen att överskrida sina befogenheter! Om du orkar tycker jag att du ska nämna det för din mamma, att det var något som du skulle ha i jobbet och hade lagt ner tid på. Det behöver hon nog höra … och även om hon kanske inte verkar ta in det så tror jag att det nånstans är bra för er båda att sånt här tas upp.

      • Polär Marielle skriver:

        Ja jag ska försöka ta upp det med henne. Jag har ju inte gjort dom för mitt jobb utan som användning i Gabriellas problem, men däremot har jag tänkt spara dom för att ha i mitt jobb och visa på exempel på hur man kan göra rent pedagogiskt. Jag jobbar som specialpedagog och träffar föräldrar och personal som kanske kan ha användning för exempel på hur man kan göra.
        De är gjorda utifrån ett arbetssätt som heter Sociala berättelser och som är väl utarbetat för personer med autism, så det är ju inget ”humbug” utan gjorda efter vetenskapliga regler.
        Det gör också ont i mig att min mamma tror att jag använder arbetssätt som gjort att min dotter gått tillbaka när det i själva verket är tvärtom. Att min mamma ser på mig på det viset gör mig väldigt ledsen. Jag har gått lång utbildning, många kurser och har mycket erfarenhet. Det känns som om det inte är värt nånting utan att jag i hennes ögon är en liten skitunge som snarare förstör med löjliga metoder.
        Kram och tack ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s