Nu och min framtid.

IMG_2623Jag har varit på konferens utanför Stockholm i helgen. Väldigt nervöst men mycket givande. Att träffa nya människor som man har mycket gemenskap med en så skön känsla i hjärta och kropp. Att få prata om saker som man inte pratar med andra om, eller snarare som andra inte förstår. Man kan berätta och försöka få folk att fatta lite grann i alla fall, men det kan vara som att dunka huvudet i väggen.

Det som var mest nervöst var i alla fall resan. Först buss, sen tåg, sen tunnelbana och sen buss igen. Usch. Det gick bra förutom när jag skulle på tåget efter första bussåkandet. Jag fick total panikattack, men det finns änglar i denna värld. En kille hjälpte mig med bagaget och jag fick sitta bredvid honom, sen pratade vi nästan nonstop till Stockholm. Kändes konstigt att säga hej och tack och tänka att vi troligtvis aldrig kommer att ses igen.

Hemvägen fick jag och två andra skjuts till centralen och kunde sitta där och prata ändaIMG_2635 tills det var dags för tågpåstigning och det tåget gick raka spåret hem till stan. Ingen pratglad kille bredvid mig men det gjorde inte så mycket. Jag hade mycket att smälta. Mångas livsöden, mitt eget och funderingar över framtiden.

Jag har tänkt på det en tid. Min framtid. Jag älskar verkligen mitt jobb och det känns som att jag har så mycket att ge. Och att det är uppskattat. Men det finns saker som har börjat stressa mig mer än förut. Jag hoppas att det är förändringsbart.

Jag börjar få det jobbigt med alla resor. Flänga hit och dit. Just nu är det väl extra jobbigt eftersom jag  har ont i min fot. Det gör extra ont när jag ska gasa och bromsa. Så jag har väl tappat stinget för det där bilkörandet.

Och så är det mitt bekymmer med att ge mig iväg i tid så man slipper stressandet i sista stund. Vi har flextid en timme före och en timme efter starten på dagen. Det innebär att om jag börjar åtta så kommer jag till jobbet fem i nio. Om jag börjar kl 12 så kommer jag fram 12.50. Ungefär. Och ofta får jag åka alldeles för fort för att hinna i alla fall. Det blir jobbigt för huvudet.

Som sagt så älskar jag mitt jobb. Men jag är så trött och sliten. Idag har jag faktiskt stannat  hemma- Min fot värker och jag har haft flera lungflås under helgen. Det känns fortfarande fel med tanken att det skulle vara panikångest eller dålig kondition. Det sistnämnda är så lätt för människor att säga och tro, och jag känner mig urdum. Men jag tror inte på det. Får nog fundera på att ringa vc i morrn ändå. Idag har jag ”bara varit”. Jag har en sån önskan, att kunna få lägga in såna dagar ibland. För jag behöver det. Mitt liv ska inte gå i racerfart hela tiden.

Nu ska jag ta hand om disk och tvätt. ❤

IMG_2638

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s