Ångest

Ångest. Ord i huvudet. Halva meningar. Smärta i magtrakten. Viker mig dubbelt. Vill kräla på golvet. Händerna gör stora gropar i håret. Trassel. Dunkar huvudet i händerna. Gnuggar mig i ögonen. Mascaran kletar ut sig. Hoppas ingen kommer. Kaffekoppen står kvar på bordet med sunkigt papper inuti. Jag måste städa,jag måste bädda, jag måste duscha, jag måste ta hand om tvätten, jag måste, måste, måste, måste…. Lägga mig på golvet och kravla. Det är sånt jag gör när maskarna krälar, när ormarna äter, när boan kramar mig till döds. Krama mig! Håll om mig! Säg att jag inte måste. Säg att jag ska ta en massa piller och lägga mig i sängen och blunda. Allt kan snurra och bli mjukt. Sen kan jag sova bort smärtan. Alltid. Låta bli att vakna. Kanske nån gång när det gått över. När någon har tvättat alla mina fönster, dammat mina skåp och möbler, och jag kan minnas när jag söp. När jag satt på golvet med alla plastbunkar och sorterade lock och bunkar. Det var då, i ett annat liv. Jag blandade drinkar. Vodkan var så god. Även utan blandningar. Även alldeles ren. Så stark, fick mig att landa, att känna att jag fanns och det var bra.

img_1436Jag minns den sista festen. Min egen fest. En alldeles egen.Den kommer aldrig mer tillbaka. Jag kan längta ibland, efter spriten, efter de goda ölsorterna. Jag har aldrig varit så mycket för vin faktiskt. Öl eller Vodka. Som en gammal fyllehund. Gubbe! Det finns väl inga kvinnor som pimplar vodka så där?

Minnen finns också från min ungdom. Jag var inte så gammal när jag drack för mycket. När jag gömde och sen var tvungen att ta en varm sup ner i strupen för att klara att gå ut. Ut till skolan, ut till kompisar, ut till stan, ut till parkbänkarna, polarna, de som drack T-sprit… Det gjorde aldrig jag. Tror jag.

Tänk så mycket ingen visste egentligen. Om vem jag var.

Här sitter jag nu och tar mina mediciner. Livet sprang iväg. Det hände så mycket. Jag fick en dotter med diverse svårigheter. För mig har hon ju aldrig varit så svår att förstå. Hon är ju det närmsta jag har. Det är klart att jag vet hur hon fungerar. Ungefär i alla fall. Inte alltid. Men jag förstår mer än någon annan.

Och sonen. Med sitt eget sätt att tänka, att funka. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket och han är så långt bort.

De krälande maskarna gör att jag fryser. Kanske det är tårarna som gör att jag fryser. Tårarna över ett liv. Ett annorlunda liv. Men skönt ändå att jag faktiskt förstår mycket mer nu. Jag fick ju en diagnos. Konstigt kanske att ett namn kan betyda så mycket. Men det finns fler som är som jag och det är en skön känsla. Det är en skön känsla.

Tack!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s