Ett borttappat blogginlägg som kom tillbaka :-)

 

Ett tag i början när jag bloggade de första åren så la jag alltid in nån låt som jag tyckte var bra. Jag gör ofta så när jag sitter vid datorn att jag har uppe flera flikar samtidigt och därmed kan lyssna på musik samtidigt som jag läser eller skriver nånstans. Det är ju olika hur man är funtad med det där. Men jag tycker att jag kommer i nån stämning som känns rätt just då.

Andreas är ute på nån övning denna vecka, som är lite hemlig. Jag har förhört mig om land men det är knappt så han får säga det heller. Jag tror att han är inom våra gränser i alla fall.

När jag tänker på de risker framtiden kan innebära gör det ont i mig. Han fick det jobb han ville ha. Han får göra sånt som passar honom. Spänningssökare, hyperaktivitet. Kravla, klättra, snabba beslut, springa, marschera, ta hand om varandra. Arbetskamrater som kommer och går. Lägenhetspolare. Nån öl i solen på sommaren. En cykeltur till havet… och kanske ett dopp. Nån tuff brud med håret i fläta på ryggen. Jag kollar ju in på hans facebook ibland förstås… och han har en tjejkompis som är specialistofficer … dä ni!

Jaja… lätt att drömma sig bort i hans liv. Jag var hos min gamla hederliga kurator igår. Tänk så många gånger jag har tänkt att Neäj nu går jag inte dit nåt mer. Men jag skulle ju få prata med nån på Företagshälsovården men de har ju inte ringt fast det var typ ett halvår sen som min chef skickade dit remiss. Och jag känder mig nästan desperat. Jag behöver få prata.

Så nu har jag berättat hela historien om G. Det känns skönt. Nu ska jag träffa henne igen om några veckor och jag hoppas kunna prata mer om mig då, men det är tveksamt eftersom vi ska ha SIP-möte om G innan dess. Jag hoppas mötet blir bra. Hon behöver aktiveras och det är syftet med mötet.

Jag har gjort nåt som jag inte vågat på flera år… jag har bjudit hem min kurator. Det känns bra faktiskt. Vi pratade om det för många år sen och jag ville inte då. Att visa upp mitt stökiga hem är svårt. Jag börjar känna mig tryggare med det istället för att känna mig som en looser. Jag tänker att vi har det så bra och fint ute där vi bor, så hur det ser ut inne är inte lika viktigt. Och jag är den jag är. Jag har svårt att ha det ok inne. Jag börjar känna mig bekväm och trygg med det faktiskt.

Jag är den jag är. Fast samtidigt är jag ju en stor skit i mina egna bedömningar. En riktigt dålig människa. Du kan tycka vad du vill om det. När jag är nere i skorna så hjälper det inte vad nån annan tycker. Fast jag blir ju hjälpt av vänliga ord.

Ja livet är konstigt. Min egen syn på mig själv är invecklad. Kanske den inte går att göra nåt åt. Kanske jag måste hitta nåt sätt att förhålla mig till det där. Nåt att göra när det slår in i mig, hur värdelös jag är…

Nu ska jag dricka svartvinbärsdryck som står i kylskåpet och sen i alla fall göra ett försök att städa. Nej det är inte jag som gjort svartvinbärsdryck, jag slutade med såna projekt för flera år sen. Tyvärr.

Kram!

(Nya problem i bloggens rike: Det går inte att ladda in bilder i bloggen från Peters dator!)

4 tankar om “Ett borttappat blogginlägg som kom tillbaka :-)

  1. Karin Svensson skriver:

    Nere i skorna är ingen idé att vara… och om du måste så köp för små så det blir riktigt jävligt att ta sig dit..
    Upp och hoppa, du duger som du är.

  2. S skriver:

    Jag tycker så mycket om den sången och den är så sorglig… (plus att jag är svag för fint gitarrspel) En cover jag också älskar är den där Nina Persson sjunger och Georg ”Jojje” Wadenius spelar gitarr – inte nödvändigtvis bättre men känslosam.

    Själv kommer jag från militärfamiljer på både mammas och pappas sida, i generationer. Min man var reservofficer tills han pensionerades från det (stridsvagnar). Ändå verkar han tycka att krig är jättehemskt, det var mer en kick att köra stora stridsvagnar. Hans ena son låter lite som din, klättrar i berg och har hållit på med triathlon, älskade lumpen då han körde runt i sådana där jättesnabba båtar, tänkte närapå åka på FN-tjänst i något krigsland… som tur är ändrade han sig. Dessutom är han jättesmart och nu har han startat en mångmiljonföretag istället, jag hoppas att han ska tycka att det är tillräckligt spännande… Min bror ville bli fjälljägare och lyckades på något konstigt sätt bli antagen tills regementsläkaren däruppe fick syn på att han hade ett jättestort ärr på bröstet efter en hjärtoperation – de borde ju ha sett det vid mönstringen.

    Nä det är svårt det där, inte så konstigt om en del personer lockas av militärlivet, men blir det riktigt krig så är det ju vidrigt 😦

    Tycker du är jättemodig som har bjudit hem kuratorn! Jag har det oftast (alltid) rätt stökigt hemma och gillar verkligen inte när folk kommer på besök utan förvarning! Vill åtminstone hinna få undan disken och plocka undan alla papper på köksbordet…

    Lycka till med mötet om G och kram ❤

    • Polär Marielle skriver:

      Tack. Vilken jättefin version av låten. Jag har inte hört den förut. Ja jag har också svårt för besök här hemma. Knasigt nog är det många gånger enklare när folk kommer plötsligt utan förvarning för då hinner man inte bli nervös. Sen ser det ju förjävligt ut här så ibland tycker jag att det är skönast utan besök överhuvudtaget!!!
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s